Usch

Fyfan, ångesten äter sig in. Djupare och djupare, vill gråta. Men kontrollen håller mig fast. M ringde i fredags, sist.

Jag har själv sagt att jag vill han låter mig vara ifred, men det känns inte bra ändå. För min hjärna är som fast i tankarna på varför han kan hålla sig borta?! Det är inte likt M, om han inte har något annat vill säga.

Försöker att intala mig att jag kommer klara om M bara går vidare till nästa blomma, men det river hårt inom mig när jag tänker så.

Usch, vad jobbigt och ohållbart att inte lita .....