Psyket

Lättad att iskylan lämnat oss, idag var det bara -5 grader på termometer. Mina lungor fryser när jag gick ut igår. Trappan upp till ytterdörren höll på att ta livet av mig. Dagens väder var mer humant. Köpte ett par stövlar också i Söndags efter mötet, tyvärr fick jag med mig 2 högerfötter hem, så imorgon måste de bytas.

I morgon stundar allvaret igen. Det är dagen jag ska besöka Arbetsförmedlingen Rehab, Globen för att få min dom. Fru Justicia syns omotiverat hård emot mig. Jag kan inte passas in i arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att jag inte har min medicinska behandling klar, enligt Försäkringskassan. Alltså, jag är inte tillräkligt frisk för att jag inte har påbörjad terapi. Jag har just nu en kristerapi som psyket erbjuder. Sist sa denna människa, socionom som blivit övertalig i psyket, -kan inte omplaceras?!, till mig på våran kristerapi;

- Men varför måste din kille ta droger, räcker det inte med metadon!!! rynkad panna, och bekymrad blick, nästan uppfodrande.

Och

- Men blandar han med alkohol eller heroin då? denna gång riktigt bekymrad, så tom jag nästan måste lugna.



Jag måste förklara, allting för henne. Hon är närmast dåligare stöd än jag själv skulle vara i mitt tillstånd för någon annan. Hon verkar inte förstå varför min kille använder droger, hon verkar inte förstå någonting om medberoende. Hon är närmast chockad, och så bekymrad att jag går närmast därifrån med en känsla av att ha varit till last för henne. Hon har så dålig timing, henne rörelser med ögonen ner på klockan, försynt så jag inte ska se, är så genomskinliga så jag vill nästan genast resa mig upp och gå därifrån. Hennes dolda gäspningar får mig att tappa tråden, kan inte ens gråta därinne, rädd att hon ska börja gråta själv då. Känner mig avstängd tillsammans med henne.

Hon är en överbliven rest ifrån gamla psykvården. Som inte fått något mer avancerat jobb än att stanna kvar och lyssna på patienter hon tröttnat på för länge sen, ända till hennes förtida pension om snart 3 år.

My 5 cent

Jag kan inte känna något för att gå dit. Jag känner ingen professionalism, inget engagemang, ingenting förutom att vänta på sin lönecheck. Jag leker med tanken på varför jag inte bara struntar i henne, och försöker ändå, låtsas att hon är bättre än hon är. Låtsas att hennes ointresse inte betyder något?

Men det gör det!
Det är ju i själva mötet med en annan människa, som förbehållslöst förstår, jag blir till. Hela jag formas ju av den jag genomför min terapi med. Att gå till henne är som en dålig kopia av min mamma, visserligen lite bättre. Men ska jag inte få mer?!

Att gå till henne i en riktig terapi, gör att jag hellre genomför någon form av exorcism inom katolska kyrkan eller nåt? Så omöjlig syns ekvationen mig och henne i någon längre tids terapi. Jag har haft andra terapeuter på samma ställe, en jag hade i 5 år, som var denna kvinnas exakta motsats. Hon var engagerad, läste mina böcker jag kom med på första sessionen, Att möte incestoffer i terapi, hon plöjde igenom den, kanske inte på en gång, men över tiden. Hon uppmande mig att säga till henne när hon var försenad, hon uppmanade mig att träna på henne, mina känslor jag så länge stängt inne. Precis samtidigt som min mamma dog, avslutades terapin med denna kvinna. Hon hade under tiden utbildat sig till psykoteraput, och hon var glad att hon fick ha mig som patient, hon tackade mig faktiskt.

Nästa var en ung lovande psykolog. Om jag vetat vad jag vet idag, då. Hade jag förstått att psykiatrin bara var genomgång för henne, hon var så lovande så hon fick snart ett nytt jobb. Nästa terapeut var mer intresserad av var jag arbetstränade än vad jag hade på hjärtat, tyger och färger var intressantare än mina problem. Hon frågade vilka priser vi hade, vad vi sydde, vilka ramar vi gjorde, hur jag trivdes och hur mycket hon tyckte om olika tavlor, och vilka 'hängningar' som passade bäst till olika målningar. Hon var kraftigt sjuk också, vilket gjorde att hon ställde in mer timmar än dem vi träffades. Hon var en aniiing bättre än den jag har nu, vilket inte förtäljer mycket.

Nästa är alltså, bekymmersocionomen. Hon som kommer göra mitt liv hårt om jag inte orkar sätta mig emot att jag inte får något ut av kontakten. Hur ska jag våga göra det? När jag riskerar att inte komma ut i arbete då, -något som verkligen är nödvändigt för mitt tillstånd?!

Usch, orkar inte med psykiatrin något mer ... !