Krossad

Krossat

Har suttit och läst min blogg litegrann här på morgonen, det smärtar rejält kan jag säga. Jag förstår inte hur jag kunnat bortse ifrån det som hänt och gått tillbaka till M. Jag känner mig själv som en stark, självständig kvinna. I bloggen läser jag om en oerhört lättlurad kvinna, som trott och trott på något som aldrig kommer hända.

Sanningen är inte universell.

Jag får påminna mig om det åter och åter igen. M har skrivit brev där han återigen bedömer sig själv som en rättskaffens kille, en kille som är känslosam och tar hänsyn. Jag däremot har aldrig kännt kärlek till honom, jag har dåligt samvete!!, jag är beräknande, och jag har gjort att M aldrig kan närma sig någon igen, jag (!!) leker med hans känslor.

Nej M! Jag tar äntligen hänsyn till mina känslor. Jag tar mig själv äntligen på största allvar, jag har äntligen förstått att jag är den viktigaste människan för mig. Och att jag lurat mig själv, när jag trott att jag kunnat utvecklas tillsammans med dig. Vi var förflutet redan för 1 år sen. Jag förnekade mig själv när jag gick tillbaka.

Jag kan inte lita på dig, och det borde jag förstått för länge sen. Varje gång jag trodde jag skulle komma över det, bedrog jag mig själv.

Dagen D närmar sig. Har bestämt möte med M, och jag har sorg för att vi förstört varandra något så fruktansvärt, och för att vi gjort oss omöjliga.

Jag kommer aldrig få några svar av M. Han ser inte sanningen som jag, enligt honom är han fullständig intill perfektion. Jag tror han gömmer sig bakom den masken för att han inte kan leva vidare annars. Jag hatar den här processen men min vilja att överleva är starkare än att dö, så tror jag det är för varje människa, även för M.

Därför måste vi vidare .....