Slut = Början på något nytt

Jag vet inte hur många gånger jag gjort slut med M. Fler än jag kan räkna, och lika många gånger har jag vänt tillbaka. Därför säger jag inte att jag inte går tillbaka denna gång, men jag ska försöka, en dag i taget.

Jag läser om sista gången och förvånas över hur stark och välformulerad jag kunde vara, trots att jag kände mig så ångestladdad. Jag är förvånad över hur vi människor liksom kan anpassa oss.

Det är svårare att lämna än att bli lämnad, för mig. Om jag lämnas, har jag iallafall min stolthet att hålla fast vid, om jag lämnar måste jag ta en fight emot mig själv varje dag, och eftersom M har sån fantastisk inverkan på mig, blir jag orolig för hur jag klarar det.
Jag önskar att M träffar någon annan, snart. Så jag kommer ha det som hållhake för mig själv, att hålla fast i att det är slut.

Det känns så definitivt, jag har ångest och kan inte tänka klart. Jag kan inte uppleva, eller leva känns det som. Jag andas men inget mer.

Det är så typiskt sorgligt, att det faktiskt ser ut att börja ordna sig för M nu. Han har lägenhet, han har fått pengar till möbler, han bor i en av de finaste stadsdelarna, han har börjat använda antidepressiva, och har inte självmordstankar som förut.

Det var försent.

Jag däremot, känns som ett fett misslyckande. Som om jag bara fanns för han att bygga upp sig på. Jag ligger kvar dränerad på energi, ingenting stämmer i mitt liv. Allt är bara kaos.

Ena stunden tar ångesten fatt i mig, och jag klamrar mig fast i att det kanske inte är slut? Att vi kanske kan fortsätta?

Men om jag är ärlig, så går det inte. Aldrig mer, om jag är ärlig.