Frågetecken blir utropstecken...min värld

Mycket av det jag undrat under relationen med M, har sakta tagit form i mig, som någon sorts sakta växande insikt i mig.

Igår fick jag svar på ännu en fråga jag har haft, kanske den allra viktigaste? Hur han har sån otroligt makt över mig, hur jag har tagit honom tillbaka om och om igen?

Och det var ingen intellektuell uppenbarelse, när man får den där idén i huvudet, som bara säger tjoff, så förstår man. Utan det här var en känslomässig förståelse, när jag efter de här åren börjat våga 'stanna' kvar i det jag känner. Mot slutet av vårt samtal, - som varade en halvtimme -, så sa M att han inte hade kvar sin kompis X. Utan X var nu ute efter honom. På nåt sätt är jag så van att det här händer, inte bara med M utan med min brorsa, och med min pappa när jag hade den kontakten med honom, barnens pappor.

Utryckning, alarm!

M berättade att han kraschat X:s bil, och att han nu ville ha 130 tkr, av M. Vilket M givetvis inte har. Incidenten var att M råkat köra ner i diket och gjort ytterligare märken på bilen, givetvis bara ena framskärmen men dock. Liksom att X kompis ringt de på semestern och sagt att M kraschat bilen. M ser så ömklig ut när han berättar, jag känner verkligen ömhet för honom i den stunden. Jag håller på att bli fast. När jag går därifrån orkar jag inte ens klappa M på armen, ryggen, där han sitter nerböjd över bordet, rädd att själva närheten till M ska hålla mig kvar. I den sekunden förstår jag vilken slags kraft det här är, att jag stannat vid M.

Han är som ett litet barn, som jag bara vill hålla om och trösta. Att han är 47 år, liksom försvinner. Alla mina sinnen skärps på det här att ; finnas till hands, vara tillgänglig, ta hand om de svaga.

Och ändå vet jag att det inte hjälper!

Jag fick verkligen stålsätta mig när jag gick därifrån. Även om min känsla är så, så förvånar det mig inte heller om M snart finns i någon annan famn som tröstar, även om han säger att han inte kommer klara leva längre utan mig.

Jag förstod att jag söker mig till människor, där jag är den enda. Den enda de säger de har. I själva verket är det så att M är nog den människa som verkligen har överlevnadsinstinkter och kommer klara sig länge väl, eftersom det finns många jag därute. Jag själv kanske i framtiden kommer känna mitt värde även utan att ta hand om någon.

Slut

Slut, M ringde till slut idag, och jag kunde inte hålla mig 'undan' längre, utan svarade. Och sa allt det jag faktiskt ville säga. Han försöker hålla kvar våran relation på konstgjord andning, men han har ju inte haft mitt försprång genom mental förberedelse.

Jag litar ingenting på M, han är för mig farlig för mitt känslotillstånd. Så många svek (fastän han tycker han är reko), så jag vill hålla mig LÅNGT ifrån, mycket långt ifrån. För att aldrig låta honom få tillgång till min själ.

Slut

Aldrig få

Inte igen

Sorgligt

Tårar

Tryck över bröstet

Tittandes ut

på friheten

Jag önskar, men

samtidigt fruktar .....

Så smärtsamt ...

Sordi

Vem,

• drog ur proppen
• ner rullgardin

För, jag har ingen ork längre. Har ringt och sjukskrivit mig, tagit ledigt whatsoever. Jag bara tog helt enkelt slut.

Jag har kännt mig väldigt distanserad många dagar nu, som om jag har en kupa på huvudet och inte tar in omvärlden. Obehaglig känsla. Men i morse orkade jag inte längre, all energi är slut, kaputt. Kanske är även jag nära den berömda väggen!?

M sms:ar som vanligt, snäll, trevlig, tillmötesgående. Hans beteende är skrämmande, och sliskigt inställsamt. Efter jag sms:ade honom i måndags och bad om uppskov för vårat möte, så har M vänt 180 grader. Han är precis som vanligt, messar och tänker på oss, sonen och katterna. Jag mår illa av oberäkneligheten, den är skrämmande.

Jag får försöka skita i honom, radera hans sms, efter jag skickat de vidare till en väninna som hjälper mig tolka, mina egna känslor när jag mottar hans sms. Jag litar inte helt på mig själv längre. Även om jag tänker på M dagligen, har något kommit nära mig, (mitt förstånd kanske?), så varje gång jag får längtan efter att återförenas så kommer alltid tanken Nej, det kommer aldrig fungera. Som att jag är mer jordad i mig själv, och tillåter mig att längta, men har kommit till insikt om att det aldrig kan bli vi igen. Jag har nått gränsen inom mig själv vad jag klarar av.

Det är inte smärtsamt på något sätt, faktiskt. Fastän det varit det, utan mer ett tydligt konstaterande inom mig själv.

Jag kan även tänka mig M med andra kvinnor, en annan kvinna utan att jag håller på att dö. Faktiskt så är jag rätt bekväm i det, även om jag skulle vilja ha svart på vitt, men även där har jag accepterat att jag inte kommer få det.

Det känns lugnt, men väldigt lugnt, och dövande liksom ....

Alla (brustna) hjärtans dag

Googlade på vana, och se vad jag fick upp! Tydligen betyder badrum/badkar vana på något annat språk. Bilden var så läcker så den får vara med idag, vill inte prata om alla hjärtans dag. Känns så avlägset för mig, = kärleken.

Jag vänjer mig sakta utan M i mitt liv, det som från början väckte övergivenhetsångest och krälande i det svarta, är idag faktiskt en ny vana. Någon sa att när du stänger en dörr, öppnas automatiskt en annan. Fan va svårt det varit att stänga dörren om M.

Nån påpekade på bloggen för ett tag sen att jag kanske behöver bearbeta allt det här med min pappa?! Jag tror det ligger något 'i' det. Jag tror det är därför jag har sån liten tillit till män överhuvudtaget. Det känns som de inte är mänskliga, som att jag ser alla av manligt kön som objekt. För att skydda mig på något sätt. Min allvarliga tanke är faktiskt att alla män är på något sätt som min pappa. Jag får verkligen anstränga mig för att förstå att det inte är så.

M och jag har inte hörts. Första veckan var helvete, andra veckan såg jag förändringar hos mig själv (jag tittade inte på mobilen var 5 sekund, jag överfölls inte av ångest när jag såg den tomma mobildisplayen). Utan jag började sakta vänja mig att jag fick hitta på nya saker, vid de tidpunkter jag fick 'M-längtan'.

Jag bad om uppskov med mitt avslut. Jag undrar om M spelar ovetande, eller om det kanske är så (hemska tanke) att han faktiskt inte förstår, att jag kommer ha svårt att fortsätta med oss!? Det skrämmer ihjäl mig isåfall.

Men här och nu. Är vad som gäller, här och nu. Sista koppen kaffe innan jobbet, ta på kläder och gå iväg. Ska fråga hur lång uppsägningstid jag har!? Enligt facket har jag ingen uppsägningstid, utan ett tidsbestämt (straff) jobb. Men jag ska köra lite M stil på det hela, och verkar ovetande om det, så får vi se hur det går.

Nu jobbet!

Pappa

Har cancer, och nästa vecka är det 4 år sen mamma dog i cancer. Jag bröt ihop fullständigt igår, och bara grät och grät. Kändes så j-la ensamt, min bror har förvandlats till ett levande skal av heroinet och min pappa ska dö.

Jag fattar inte hur man kan vara ledsen för någon man hatar? Eller förresten, föraktar. Men jag blev det iallafall. Först stoppades tårarna, men bara för en minisekund, sen kom den där 'rena' spädbarnsgråten, som fullständigt knockar en.

Jag bad M om återbud, och fick tillbaka hur kärleksfullt som helst. Han verkar inte fatta nåt!?

Chefen är ledig idag, och jag ska snart gå och jobba.

Krossad

Krossat

Har suttit och läst min blogg litegrann här på morgonen, det smärtar rejält kan jag säga. Jag förstår inte hur jag kunnat bortse ifrån det som hänt och gått tillbaka till M. Jag känner mig själv som en stark, självständig kvinna. I bloggen läser jag om en oerhört lättlurad kvinna, som trott och trott på något som aldrig kommer hända.

Sanningen är inte universell.

Jag får påminna mig om det åter och åter igen. M har skrivit brev där han återigen bedömer sig själv som en rättskaffens kille, en kille som är känslosam och tar hänsyn. Jag däremot har aldrig kännt kärlek till honom, jag har dåligt samvete!!, jag är beräknande, och jag har gjort att M aldrig kan närma sig någon igen, jag (!!) leker med hans känslor.

Nej M! Jag tar äntligen hänsyn till mina känslor. Jag tar mig själv äntligen på största allvar, jag har äntligen förstått att jag är den viktigaste människan för mig. Och att jag lurat mig själv, när jag trott att jag kunnat utvecklas tillsammans med dig. Vi var förflutet redan för 1 år sen. Jag förnekade mig själv när jag gick tillbaka.

Jag kan inte lita på dig, och det borde jag förstått för länge sen. Varje gång jag trodde jag skulle komma över det, bedrog jag mig själv.

Dagen D närmar sig. Har bestämt möte med M, och jag har sorg för att vi förstört varandra något så fruktansvärt, och för att vi gjort oss omöjliga.

Jag kommer aldrig få några svar av M. Han ser inte sanningen som jag, enligt honom är han fullständig intill perfektion. Jag tror han gömmer sig bakom den masken för att han inte kan leva vidare annars. Jag hatar den här processen men min vilja att överleva är starkare än att dö, så tror jag det är för varje människa, även för M.

Därför måste vi vidare .....

Självkänsla

Åh va skönt, att få blogga igen. Jag har riktigt funderat och tänkt på vad mycket bloggen egentligen betyder för mig. Hur mycket jag får utlopp för, hur alla kommentarer (isprinsessa, du räknas in där speciellt) får mig att växa känslomässigt. Hur det blivit som en del av mitt tillfrisknande att få skriva.

Mary hjälper mig vidare. M har inte hört av sig, på en vecka. På nåt sätt har jag gjort som jag alltid gjort, blivit en pest, straffat mig ur. Han försökte iallafall ganska länge. Jag hoppas M träffar någon ny, så han aldrig kommer tillbaka, även om jag vet att jag själv försakar mig den kärleken då. Så är jag tvungen att laborera så mentalt.

Jag blir inte jag i den här relationen. Jag blir en kontrollerande, livrädd människa. Och jag kan inte förmå mig lägga det vackraste jag har - mitt inre - i händerna på en man som missbrukar och inte (kanske?) har tillgång till sitt eget inre. Jag blir formligen sliten i stycken då.

Jag tar tillbaka mig själv, till mig själv att vårda, trösta, och finnas för. Jag vill ha kvar min värdighet och det kan jag inte med M.

Ångesten sliter mig i stycken periodvis, jag faller på knä och ber att få bli befriad ifrån besattheten för M. Det är ändå bara en projektion ifrån min egen barndom, jag får ångest av. Det värsta scenariot har redan hänt, nu är jag bara rädd för att acceptera det. Jag kommer bli fri, stark, vacker, värdig när jag tagit tillbaka mig själv ifrån den här destruktiva relationen.