Sordi

Vem,

• drog ur proppen
• ner rullgardin

För, jag har ingen ork längre. Har ringt och sjukskrivit mig, tagit ledigt whatsoever. Jag bara tog helt enkelt slut.

Jag har kännt mig väldigt distanserad många dagar nu, som om jag har en kupa på huvudet och inte tar in omvärlden. Obehaglig känsla. Men i morse orkade jag inte längre, all energi är slut, kaputt. Kanske är även jag nära den berömda väggen!?

M sms:ar som vanligt, snäll, trevlig, tillmötesgående. Hans beteende är skrämmande, och sliskigt inställsamt. Efter jag sms:ade honom i måndags och bad om uppskov för vårat möte, så har M vänt 180 grader. Han är precis som vanligt, messar och tänker på oss, sonen och katterna. Jag mår illa av oberäkneligheten, den är skrämmande.

Jag får försöka skita i honom, radera hans sms, efter jag skickat de vidare till en väninna som hjälper mig tolka, mina egna känslor när jag mottar hans sms. Jag litar inte helt på mig själv längre. Även om jag tänker på M dagligen, har något kommit nära mig, (mitt förstånd kanske?), så varje gång jag får längtan efter att återförenas så kommer alltid tanken Nej, det kommer aldrig fungera. Som att jag är mer jordad i mig själv, och tillåter mig att längta, men har kommit till insikt om att det aldrig kan bli vi igen. Jag har nått gränsen inom mig själv vad jag klarar av.

Det är inte smärtsamt på något sätt, faktiskt. Fastän det varit det, utan mer ett tydligt konstaterande inom mig själv.

Jag kan även tänka mig M med andra kvinnor, en annan kvinna utan att jag håller på att dö. Faktiskt så är jag rätt bekväm i det, även om jag skulle vilja ha svart på vitt, men även där har jag accepterat att jag inte kommer få det.

Det känns lugnt, men väldigt lugnt, och dövande liksom ....