Frågetecken blir utropstecken...min värld

Mycket av det jag undrat under relationen med M, har sakta tagit form i mig, som någon sorts sakta växande insikt i mig.

Igår fick jag svar på ännu en fråga jag har haft, kanske den allra viktigaste? Hur han har sån otroligt makt över mig, hur jag har tagit honom tillbaka om och om igen?

Och det var ingen intellektuell uppenbarelse, när man får den där idén i huvudet, som bara säger tjoff, så förstår man. Utan det här var en känslomässig förståelse, när jag efter de här åren börjat våga 'stanna' kvar i det jag känner. Mot slutet av vårt samtal, - som varade en halvtimme -, så sa M att han inte hade kvar sin kompis X. Utan X var nu ute efter honom. På nåt sätt är jag så van att det här händer, inte bara med M utan med min brorsa, och med min pappa när jag hade den kontakten med honom, barnens pappor.

Utryckning, alarm!

M berättade att han kraschat X:s bil, och att han nu ville ha 130 tkr, av M. Vilket M givetvis inte har. Incidenten var att M råkat köra ner i diket och gjort ytterligare märken på bilen, givetvis bara ena framskärmen men dock. Liksom att X kompis ringt de på semestern och sagt att M kraschat bilen. M ser så ömklig ut när han berättar, jag känner verkligen ömhet för honom i den stunden. Jag håller på att bli fast. När jag går därifrån orkar jag inte ens klappa M på armen, ryggen, där han sitter nerböjd över bordet, rädd att själva närheten till M ska hålla mig kvar. I den sekunden förstår jag vilken slags kraft det här är, att jag stannat vid M.

Han är som ett litet barn, som jag bara vill hålla om och trösta. Att han är 47 år, liksom försvinner. Alla mina sinnen skärps på det här att ; finnas till hands, vara tillgänglig, ta hand om de svaga.

Och ändå vet jag att det inte hjälper!

Jag fick verkligen stålsätta mig när jag gick därifrån. Även om min känsla är så, så förvånar det mig inte heller om M snart finns i någon annan famn som tröstar, även om han säger att han inte kommer klara leva längre utan mig.

Jag förstod att jag söker mig till människor, där jag är den enda. Den enda de säger de har. I själva verket är det så att M är nog den människa som verkligen har överlevnadsinstinkter och kommer klara sig länge väl, eftersom det finns många jag därute. Jag själv kanske i framtiden kommer känna mitt värde även utan att ta hand om någon.