Plankan

Jag har en egenhet som jag skäms för. Det är att jag är så himla -massor alltså- impulsstyrd. I vissa situationer kan det vara en bra egenskap, oftast inte vad det gäller M. Jag har börjat förstå att han utnyttjar min lilla egenhet för att styra dit han vill. Å såklart faller jag ... och faller, ... -Aj, det gjorde ont, jätteont.

En mobil räddade mig i lördags.

Jag hade kört, gasat, vrålat fram till M:s hus, Nu skulle han få, nu skulle jag avslöja honom, hans mobil, rubbet. Fram kom en galen 41-åring, rusande fram emot M:s dörr, sockret jag hade med mig slängde jag åt sidan, för att knacka (först) på M:s dörr. M var därinne och försökte radera sina sms, nu ska jag IN. Började sparka, slå, sparka igen, skrika. Då slår jag väl in fönsterrutan då. Jag har iallafall sinnesnärvaro att ringa M då, inget svar. Medan jag med bestämda steg styr mig emot fönstret jag nu ska IN igenom. Hittar en gren, slår och slår, M:s fönster måste vara okrossbara?, hittar en gren till, stor. Slår och slår och skriker och gapar.
När jag ska hämta en stor planka (2 m) som jag får syn på geno buskarna slår jag en signal till M, med mobilen jag tappat i gräset under tumultet. Han svarar!

Slänger ifrån mig plankan, och går med bestämda aggressiva steg emot affären där M ovetande gjort sina inköp. Det har däremot inte den gamla tanten med hunden, de andra som sett en galen kvinna i Söderort.

Efter såna här incidenter är jag helt slut, min hjärna är totalt urblåst. Efter en fika och kontroll av M:s mobil somnade jag i hans säng. Fan vilken idiot jag är.
Att min hjärna inte fungerar som den ska, blir jag medveten om när jag i min frustration över att inte haft sönder M:s ruta tänker Fan istället för Va bra.