Ängl(a)

A är fantastisk, hon har följt min resa med M i ordform här på bloggen och förra under lång tid nu. Hon har aldrig sagt att jag borde lämna M, aldrig gett mig skuld för att mitt liv handlar om 75% M och jag får de andra ynka 25%.

Nej, hon har stått kvar, visat förståelse och alltid villig att lyssna. Tack A för det, det betyder massor.

Var på vårdcentralen igår och träffade den underbara förstående läkaren, hon är kompis med min gynekolog på sös, specialenheten för våldtagna kvinnor. Det var min gynekolog som rekommenderade mig (uppmuntrade) att prata med henne om de problem jag hade. Efter att jag gjort det, (mycket vånda för att behöva något), så har hon funnits i mitt liv. För mig är det oerhört viktigt med någon som kan ta emot mig där jag är. Sen länge har jag en skräck att gå till läkare, tandläkare, för att jag är så känslig för människors stämningslägen. Jag kan känna direkt, "Ja det här går bra", kontra "Nej vågar inte säga något här". Det är något som alltid funnits hos mig, speciellt med auktoritetspersoner, som kan göra mig illa, bestämmande personer.

Jag har som ett vibb i kroppen, som att den saknar det här destruktiva med M och mig, som att jag vill sätta in det andra kortet och kolla om han hört av sig, allt för att få bli förbannad. Men jag läste en text igår på ett möte, och där stod att jag ska inte lägga ner energi på missbrukaren när han är inne i dimmorna, nu har ju inte jag trott det va, utan att han haft en hjärnskada. Missbruket tänjer fantasin till otroliga nivåer. En minut i taget ....