Pappa

Har cancer, och nästa vecka är det 4 år sen mamma dog i cancer. Jag bröt ihop fullständigt igår, och bara grät och grät. Kändes så j-la ensamt, min bror har förvandlats till ett levande skal av heroinet och min pappa ska dö.

Jag fattar inte hur man kan vara ledsen för någon man hatar? Eller förresten, föraktar. Men jag blev det iallafall. Först stoppades tårarna, men bara för en minisekund, sen kom den där 'rena' spädbarnsgråten, som fullständigt knockar en.

Jag bad M om återbud, och fick tillbaka hur kärleksfullt som helst. Han verkar inte fatta nåt!?

Chefen är ledig idag, och jag ska snart gå och jobba.