Ett halvt 0 till mig

Jaha, dags igen. Jag blir fullkomligt rasande, skriker och har mig, säger ord jag aldrig ville skulle sägas högt. Hotar och kvider ur mig saker som förvånar mig lika mycket som det måste förvånat Linda Blair när hon blev besatt.
Jag vänder på en femöring, vilket är skickligt balanserat, om det var till någon nytta, istället får det mig bara att börja fundera i banorna, --> tokig?

Jag börjar tom förlika mig med psykologens utlåtande, där ADHD lyste som neonskyltar, igenom hela protokollet. Där står det ju, svårighet att kontrollera sina impulser. Jag är nog mallen, de gått efter.

Dagen började bra, sakta gråt som föll längst linjerna på mitt ansikte, och doldes av stora solglasögon ifrån HM, förstås. Jag gick med på förslaget att åka in till stan för att möta M, och (enligt M) rycka upp mig lite, komma ur mitt dåliga mående. M tror jag är vanliga J, han börjar berätta om sitt läkarbesök, för han vet ju hur jag älskar att analysera ... honom! Jag vill bara gömma mig, sitta i ett mörkt rum med solglasögon. M är på kanonhumör, han pratar, för att liksom .... tystna när han får syn på min gestalt där bakom skärmen. Han frågar, jag svarar, Ja och Nej på rätt ställe.

Jag lyckas med konststycket att vandra runt, och bara vilja hem till väggarna, och ändå föra någon sorts konversation. Jag säger att jag är trött, intill döden trött. M förstår ingenting, och vet ingenting .... om hur han ska bete sig. Så han gör det gamla vanliga, pratar om väder/vind, tunnelbanor, förr i tiden (vilket M formligen älskar), och biljard. Vi skiljs efter vi suttit och kollat på reklampelarna från Madonnas nya kollektion. När jag kommer hem väntar jag på läkaren, som inte ringer.

När jag vaknar, efter att ha vilat, kollar jag DrPhil och väntar på sms ifrån M. Är han orolig för mig, tänker han på mig? Jag vandrar mellan Phil och mobilen, för att söka sms ifrån M som inte kommer. Vid 10 stänger jag mobilen, orkar inte kolla på den tomma displayern längre. Den skapar liksom ett hål inom mig som vankar mörka tankar. Vid halv 12 sätter jag på den igen. Och M har skrivit!! Att han mår dåligt, och är supersad!! Fan vilket antiklimax. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, vilket är bäst? Jag bestämmer mig för att ringa M och gå en rond, i matchen om vem-är-det-mest-synd-om! Jag inleder trevande, jabbar lite emot M, fintar, och skuggboxar, och för en .... sekund.... släpper jag garden, då får M in en uppercut! Wow, jag ligger nere för räkning, ... paus. När vi släpps in igen, formligen matar jag slag, jag slår under bältet också, så domaren varnar mig, jag hör den bara dovt i huvudet, den där lilla varningen.

- J, ta det lugnt, inte överdriva ....

Men jag ger mig inte, och till slut blir jag avblåst för tekniskt fel. Och jag går ur ringen (avslutar samtalet) med att bara falla ner .... och ner...
Hur fan lågt kan en människa sjunka?