Helt plötsligt igår visste jag!

Jag kom på det mellan de här berg-o-dalbaneresorna M bjuder på. Vi var hos läkaren (psyket) för några veckor sen. M har sagt att han har en hjärnskada, men när journalen kommer ifrån psyket (där han ska ha gjort hjärnröntgen), finns bara anteckningar om M:s ADHD, Damp, autismspektrumstörning.

Enligt M spelar han villigt rollen som hjärnskadad, allt för att dölja det verkliga problemet.
Han har somnat, dåsat, hallucinerat, noddat (sitta med böjt huvud och somna), sluddrat, kontra att vara helt normal, med sin egenpåhittade hjärnskada som skäl, orsak till att han agerat som han gör.

Han spelar orolig, verkligen seriöst orolig, när vi pratar om hur han sluddrar, dåsar och agerar mysko. Han har tom kommit med egna insikter på vad som är fel på honom (allt för att spela med hans förnekelse). Enligt honom är hans benzoaktiga beteend en reaktion på hans benzoabstinens.


Haha, han är verkligen rolig!


Den riktiga anledningen heter Zoplikon. En tablett som är mycket populär bland metadonister bla, just för att den inte ger utslag på stickorna som används vid urinprovstagning.

Det var också anledningen att han kunde agera som benzad fastän han pissade negativt på psyket. Det var förresten min kära bror (heroinisten) som berättade när jag han fick höra om våra äventyr på psyket.

M har ju Zoplikon utskrivet ifrån tiden när han bodde i en annan stad. En tablett (benzobesläktad) , utskriven i början på 2000-talet som anses endast ska förskrivas i 4 veckor pga tilvänjningsrisk. Har M haft i 7 år! Så de prover han lämnar på sin ordinarie mottagning, där de har analys (som upptäcker Zoplikon). Där är det legitimt att han äter benzo.
Man undrar verkligen vad psykvården gör, en människa med kraftigt beroende som får en dödlig medicin, som också får en medicin som gör att han hallucinerar, dåsar, springer omkring på stan helt borta, med dödlig dos i innerfickan!?

När jag tänker på hur jag blivit lurad att gå omkringsläpande på M de här sista veckorna, med
hans mystiska hjärnskada som argument, och hur orolig jag varit. Blir jag så arg så jag riskerar att sprängas.

Vad är det med just den känslan som är så fullständigt .... vansinnig för mig, och väcker de allra värsta känslor som finns hos mig?
Jag vet inte?

Jag vet bara att mitt beteende i lördags är en väckarklocka som fick min överlevnadsdrift att vakna. Jag kan inte agera sådär om inget är fel? Och det är det, fullständigt j-ligt fel. Fullständigt för j-ligt fel. Jag tänker inte slå på mig själv att jag stannat, det gör ingen nytta. Jag ska istället ta fram det jag har som inte M har med sina tabletter, tillgången till mig själv och vad som är viktigt för mig. Vet inte hur många gånger jag skrivit detta, bara formuleringarna har ändrats. Men som A sa; långsamt kommer också långt.

Nu sätter jag i mitt andra mobilkort, med nytt nummer (som jag skaffade vid sista avslutet), sätter i det och avstår alltså från tvånget att kolla hans samtal , sms , eller än värre (eller inte) den tomma displayern.