Slut = Början på något nytt

Jag vet inte hur många gånger jag gjort slut med M. Fler än jag kan räkna, och lika många gånger har jag vänt tillbaka. Därför säger jag inte att jag inte går tillbaka denna gång, men jag ska försöka, en dag i taget.

Jag läser om sista gången och förvånas över hur stark och välformulerad jag kunde vara, trots att jag kände mig så ångestladdad. Jag är förvånad över hur vi människor liksom kan anpassa oss.

Det är svårare att lämna än att bli lämnad, för mig. Om jag lämnas, har jag iallafall min stolthet att hålla fast vid, om jag lämnar måste jag ta en fight emot mig själv varje dag, och eftersom M har sån fantastisk inverkan på mig, blir jag orolig för hur jag klarar det.
Jag önskar att M träffar någon annan, snart. Så jag kommer ha det som hållhake för mig själv, att hålla fast i att det är slut.

Det känns så definitivt, jag har ångest och kan inte tänka klart. Jag kan inte uppleva, eller leva känns det som. Jag andas men inget mer.

Det är så typiskt sorgligt, att det faktiskt ser ut att börja ordna sig för M nu. Han har lägenhet, han har fått pengar till möbler, han bor i en av de finaste stadsdelarna, han har börjat använda antidepressiva, och har inte självmordstankar som förut.

Det var försent.

Jag däremot, känns som ett fett misslyckande. Som om jag bara fanns för han att bygga upp sig på. Jag ligger kvar dränerad på energi, ingenting stämmer i mitt liv. Allt är bara kaos.

Ena stunden tar ångesten fatt i mig, och jag klamrar mig fast i att det kanske inte är slut? Att vi kanske kan fortsätta?

Men om jag är ärlig, så går det inte. Aldrig mer, om jag är ärlig.

Flytt igen

Jag ska klä ut mig. Och flytta igen. Den som är intresserad får leta lite i bloggen för att hitta adressen. Ni andra, vi ses!

Påskbetraktelser

Känns bra idag, vaknade med en känsla av lätthet, upprymdhet fastän jag sovit dåligt. Har blivit lite rund av all ångest och försök att döva med mat. Ska göra tvärtom idag, äta ingenting, av eller på, min melodi.

Var på möte igår och mötte Påskharen, i form av 2 beroende som gav mina ungar varsitt påskägg, överblivet ifrån utdelning på en anstalt. Jag blev så rörd att jag började gråta. Jag hade 'delat' på mötet om min urkassa ekonomi, eller rättare sagt, min urkassa förmåga att ha någon ekonomi alls. Jag bara helt plötsligt upptäckte att jag inte hade några pengar kvar! Inga alls, alltså. Är det något jag blir skrämd av är det att ha dåligt med pengar, ingenting är så skrämmande på något tortyrliknande sätt. Eftersom jag då blir i beroeendeställing, något som är än mer skrämmande än pengarna i sig. Jag har ingen släkt, pappa/mamma att låna av, min bror är narkoman och de har i princip aldrig pengar, förutom till droger. M är än värre än mig med sina småslantar.

Skammen att behöva låna, väcker en sorts konstig känsla av skuld i mig. Jag är dålig, eftersom jag inte fått pengarna att räcka, alt slarvat bort dem. Ingenting är sant egentligen. Sanningen är att jag faktiskt inte köpt någonting till mig själv förutom stereon. Sanningen är att nästan alla mina pengar går till barnen, vilka inte heller har några pappor som skickar något.

Jag tycker barnbidraget och socialbidrag borde vara relationsprövat, de som har mormödrar, pappor, släkt borde få mindre än de med ett obefintligt nätverk. Hur många gånger har jag inte räknats in i samma norm som de vars barn har både mormor, farmor och andra släktingar som tex köper julklappar? Orättvist tycker jag, att bara för att våran familj är mer trasig, och dör tidigt ska mina ungar inte få lika mycket som andra.

Det är en skuld jag alltid kommer få leva med, fastän barnen hellre käkar nudlar med mig än fläskfilé med sina pappor gör det ändå sådär sorgligt ont.
Såg filmen om Jesus igår, och därmed avslutar jag min egen egosnyftstory, med att jag är j-ligt tacksam över vad min högre makt givit mig, frihet, mer än några pengar i världen kan göra.

Våga vägra Påsk

Det gör jag, det är hur enkelt som helst. Man bara gör en blomkålsgratäng istället. Istället för påskmaten.
Då har man sparat på alla stackars kycklingar också. Sen tar man givetvis bort falukorven så inga kor blir lidande också. Blomkålen får tyvärr lida, för den goda smakens skull.

Har hört av sig och lovade att tala sanning. Och det gjorde han, han faktiskt talade mer sanning än jag hört honom göra på år. Skönt tycker jag och stänger av telefonen, för jag vill inte prata med sjukdomen mer.

Ängl(a)

A är fantastisk, hon har följt min resa med M i ordform här på bloggen och förra under lång tid nu. Hon har aldrig sagt att jag borde lämna M, aldrig gett mig skuld för att mitt liv handlar om 75% M och jag får de andra ynka 25%.

Nej, hon har stått kvar, visat förståelse och alltid villig att lyssna. Tack A för det, det betyder massor.

Var på vårdcentralen igår och träffade den underbara förstående läkaren, hon är kompis med min gynekolog på sös, specialenheten för våldtagna kvinnor. Det var min gynekolog som rekommenderade mig (uppmuntrade) att prata med henne om de problem jag hade. Efter att jag gjort det, (mycket vånda för att behöva något), så har hon funnits i mitt liv. För mig är det oerhört viktigt med någon som kan ta emot mig där jag är. Sen länge har jag en skräck att gå till läkare, tandläkare, för att jag är så känslig för människors stämningslägen. Jag kan känna direkt, "Ja det här går bra", kontra "Nej vågar inte säga något här". Det är något som alltid funnits hos mig, speciellt med auktoritetspersoner, som kan göra mig illa, bestämmande personer.

Jag har som ett vibb i kroppen, som att den saknar det här destruktiva med M och mig, som att jag vill sätta in det andra kortet och kolla om han hört av sig, allt för att få bli förbannad. Men jag läste en text igår på ett möte, och där stod att jag ska inte lägga ner energi på missbrukaren när han är inne i dimmorna, nu har ju inte jag trott det va, utan att han haft en hjärnskada. Missbruket tänjer fantasin till otroliga nivåer. En minut i taget ....

Helt plötsligt igår visste jag!

Jag kom på det mellan de här berg-o-dalbaneresorna M bjuder på. Vi var hos läkaren (psyket) för några veckor sen. M har sagt att han har en hjärnskada, men när journalen kommer ifrån psyket (där han ska ha gjort hjärnröntgen), finns bara anteckningar om M:s ADHD, Damp, autismspektrumstörning.

Enligt M spelar han villigt rollen som hjärnskadad, allt för att dölja det verkliga problemet.
Han har somnat, dåsat, hallucinerat, noddat (sitta med böjt huvud och somna), sluddrat, kontra att vara helt normal, med sin egenpåhittade hjärnskada som skäl, orsak till att han agerat som han gör.

Han spelar orolig, verkligen seriöst orolig, när vi pratar om hur han sluddrar, dåsar och agerar mysko. Han har tom kommit med egna insikter på vad som är fel på honom (allt för att spela med hans förnekelse). Enligt honom är hans benzoaktiga beteend en reaktion på hans benzoabstinens.


Haha, han är verkligen rolig!


Den riktiga anledningen heter Zoplikon. En tablett som är mycket populär bland metadonister bla, just för att den inte ger utslag på stickorna som används vid urinprovstagning.

Det var också anledningen att han kunde agera som benzad fastän han pissade negativt på psyket. Det var förresten min kära bror (heroinisten) som berättade när jag han fick höra om våra äventyr på psyket.

M har ju Zoplikon utskrivet ifrån tiden när han bodde i en annan stad. En tablett (benzobesläktad) , utskriven i början på 2000-talet som anses endast ska förskrivas i 4 veckor pga tilvänjningsrisk. Har M haft i 7 år! Så de prover han lämnar på sin ordinarie mottagning, där de har analys (som upptäcker Zoplikon). Där är det legitimt att han äter benzo.
Man undrar verkligen vad psykvården gör, en människa med kraftigt beroende som får en dödlig medicin, som också får en medicin som gör att han hallucinerar, dåsar, springer omkring på stan helt borta, med dödlig dos i innerfickan!?

När jag tänker på hur jag blivit lurad att gå omkringsläpande på M de här sista veckorna, med
hans mystiska hjärnskada som argument, och hur orolig jag varit. Blir jag så arg så jag riskerar att sprängas.

Vad är det med just den känslan som är så fullständigt .... vansinnig för mig, och väcker de allra värsta känslor som finns hos mig?
Jag vet inte?

Jag vet bara att mitt beteende i lördags är en väckarklocka som fick min överlevnadsdrift att vakna. Jag kan inte agera sådär om inget är fel? Och det är det, fullständigt j-ligt fel. Fullständigt för j-ligt fel. Jag tänker inte slå på mig själv att jag stannat, det gör ingen nytta. Jag ska istället ta fram det jag har som inte M har med sina tabletter, tillgången till mig själv och vad som är viktigt för mig. Vet inte hur många gånger jag skrivit detta, bara formuleringarna har ändrats. Men som A sa; långsamt kommer också långt.

Nu sätter jag i mitt andra mobilkort, med nytt nummer (som jag skaffade vid sista avslutet), sätter i det och avstår alltså från tvånget att kolla hans samtal , sms , eller än värre (eller inte) den tomma displayern.

Jag fick ett sms inatt, 04:33,

Sov gott älskling.

Plankan

Jag har en egenhet som jag skäms för. Det är att jag är så himla -massor alltså- impulsstyrd. I vissa situationer kan det vara en bra egenskap, oftast inte vad det gäller M. Jag har börjat förstå att han utnyttjar min lilla egenhet för att styra dit han vill. Å såklart faller jag ... och faller, ... -Aj, det gjorde ont, jätteont.

En mobil räddade mig i lördags.

Jag hade kört, gasat, vrålat fram till M:s hus, Nu skulle han få, nu skulle jag avslöja honom, hans mobil, rubbet. Fram kom en galen 41-åring, rusande fram emot M:s dörr, sockret jag hade med mig slängde jag åt sidan, för att knacka (först) på M:s dörr. M var därinne och försökte radera sina sms, nu ska jag IN. Började sparka, slå, sparka igen, skrika. Då slår jag väl in fönsterrutan då. Jag har iallafall sinnesnärvaro att ringa M då, inget svar. Medan jag med bestämda steg styr mig emot fönstret jag nu ska IN igenom. Hittar en gren, slår och slår, M:s fönster måste vara okrossbara?, hittar en gren till, stor. Slår och slår och skriker och gapar.
När jag ska hämta en stor planka (2 m) som jag får syn på geno buskarna slår jag en signal till M, med mobilen jag tappat i gräset under tumultet. Han svarar!

Slänger ifrån mig plankan, och går med bestämda aggressiva steg emot affären där M ovetande gjort sina inköp. Det har däremot inte den gamla tanten med hunden, de andra som sett en galen kvinna i Söderort.

Efter såna här incidenter är jag helt slut, min hjärna är totalt urblåst. Efter en fika och kontroll av M:s mobil somnade jag i hans säng. Fan vilken idiot jag är.
Att min hjärna inte fungerar som den ska, blir jag medveten om när jag i min frustration över att inte haft sönder M:s ruta tänker Fan istället för Va bra.

Telefonsamtal

Jag ringde psyket och kom direkt fram till henne jag verkligen uppskattar, titta-på-klockan-försynt-tanten . Alltså, man måste verkligen vara frisk för att prata med henne, taskigt men sant. För något mer, trött-på-psykpatienter-som-bara-klagar-och-jag-som-väntar-på-pension, får man leta efter.

Jag är uppriktigt förvånad att hon inte får någon skrivbordstjänst istället för att sitta i psykjourens direkttelefon.

Hon verkar bara vilja avverka sitt jobb för att sen gå hem. Det var tom intressantare att berätta om en hund hon träffat (gemensam psykolog, vi kom in på) än att lyssna. Ja vad gör man inte för psykvården, pratar med henne om hennes stora passion, hundar, vilka hon har 3 stycken själv, tillsammans med sin man. Jag tror jag vet mer om henne än hon om mig, om hon inte tjuvläser journalerna vill säga. Men det är ju fusk ..!

Jag känner mig som en stor och fet skolkare. Som de gånger jag var hemma ifrån skolan i lågstadiet och mamma sa att jag var sjuk, och inte fick följa med till Farsta och handla. Jag är ju inte sjuk, egentligen, ja menar, jag är ju bara slutkörd av alla krav och känslomässiga prövningar! Min nivå av sjuk är mycket ... lägre. Ändå känner jag att kroppen liksom bara, säger ... off! Bara helt enkelt stopp! Fan vad dum den är, och finns det ingen lag på att kroppar måste orka hur mycket som helst?

Ett halvt 0 till mig

Jaha, dags igen. Jag blir fullkomligt rasande, skriker och har mig, säger ord jag aldrig ville skulle sägas högt. Hotar och kvider ur mig saker som förvånar mig lika mycket som det måste förvånat Linda Blair när hon blev besatt.
Jag vänder på en femöring, vilket är skickligt balanserat, om det var till någon nytta, istället får det mig bara att börja fundera i banorna, --> tokig?

Jag börjar tom förlika mig med psykologens utlåtande, där ADHD lyste som neonskyltar, igenom hela protokollet. Där står det ju, svårighet att kontrollera sina impulser. Jag är nog mallen, de gått efter.

Dagen började bra, sakta gråt som föll längst linjerna på mitt ansikte, och doldes av stora solglasögon ifrån HM, förstås. Jag gick med på förslaget att åka in till stan för att möta M, och (enligt M) rycka upp mig lite, komma ur mitt dåliga mående. M tror jag är vanliga J, han börjar berätta om sitt läkarbesök, för han vet ju hur jag älskar att analysera ... honom! Jag vill bara gömma mig, sitta i ett mörkt rum med solglasögon. M är på kanonhumör, han pratar, för att liksom .... tystna när han får syn på min gestalt där bakom skärmen. Han frågar, jag svarar, Ja och Nej på rätt ställe.

Jag lyckas med konststycket att vandra runt, och bara vilja hem till väggarna, och ändå föra någon sorts konversation. Jag säger att jag är trött, intill döden trött. M förstår ingenting, och vet ingenting .... om hur han ska bete sig. Så han gör det gamla vanliga, pratar om väder/vind, tunnelbanor, förr i tiden (vilket M formligen älskar), och biljard. Vi skiljs efter vi suttit och kollat på reklampelarna från Madonnas nya kollektion. När jag kommer hem väntar jag på läkaren, som inte ringer.

När jag vaknar, efter att ha vilat, kollar jag DrPhil och väntar på sms ifrån M. Är han orolig för mig, tänker han på mig? Jag vandrar mellan Phil och mobilen, för att söka sms ifrån M som inte kommer. Vid 10 stänger jag mobilen, orkar inte kolla på den tomma displayern längre. Den skapar liksom ett hål inom mig som vankar mörka tankar. Vid halv 12 sätter jag på den igen. Och M har skrivit!! Att han mår dåligt, och är supersad!! Fan vilket antiklimax. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, vilket är bäst? Jag bestämmer mig för att ringa M och gå en rond, i matchen om vem-är-det-mest-synd-om! Jag inleder trevande, jabbar lite emot M, fintar, och skuggboxar, och för en .... sekund.... släpper jag garden, då får M in en uppercut! Wow, jag ligger nere för räkning, ... paus. När vi släpps in igen, formligen matar jag slag, jag slår under bältet också, så domaren varnar mig, jag hör den bara dovt i huvudet, den där lilla varningen.

- J, ta det lugnt, inte överdriva ....

Men jag ger mig inte, och till slut blir jag avblåst för tekniskt fel. Och jag går ur ringen (avslutar samtalet) med att bara falla ner .... och ner...
Hur fan lågt kan en människa sjunka?