Självkänsla

Åh va skönt, att få blogga igen. Jag har riktigt funderat och tänkt på vad mycket bloggen egentligen betyder för mig. Hur mycket jag får utlopp för, hur alla kommentarer (isprinsessa, du räknas in där speciellt) får mig att växa känslomässigt. Hur det blivit som en del av mitt tillfrisknande att få skriva.

Mary hjälper mig vidare. M har inte hört av sig, på en vecka. På nåt sätt har jag gjort som jag alltid gjort, blivit en pest, straffat mig ur. Han försökte iallafall ganska länge. Jag hoppas M träffar någon ny, så han aldrig kommer tillbaka, även om jag vet att jag själv försakar mig den kärleken då. Så är jag tvungen att laborera så mentalt.

Jag blir inte jag i den här relationen. Jag blir en kontrollerande, livrädd människa. Och jag kan inte förmå mig lägga det vackraste jag har - mitt inre - i händerna på en man som missbrukar och inte (kanske?) har tillgång till sitt eget inre. Jag blir formligen sliten i stycken då.

Jag tar tillbaka mig själv, till mig själv att vårda, trösta, och finnas för. Jag vill ha kvar min värdighet och det kan jag inte med M.

Ångesten sliter mig i stycken periodvis, jag faller på knä och ber att få bli befriad ifrån besattheten för M. Det är ändå bara en projektion ifrån min egen barndom, jag får ångest av. Det värsta scenariot har redan hänt, nu är jag bara rädd för att acceptera det. Jag kommer bli fri, stark, vacker, värdig när jag tagit tillbaka mig själv ifrån den här destruktiva relationen.