- Nej, jag orkar inte se den. Koncentrera sig så länge orkar jag inte ikväll. Okej då, en liten stund tills jag ska sova.

Sen såg jag filmen, och den var liksom alldeles underbar. Har läst lite om filmen, och enligt många är ju filmen ett evangelium a´la Pollack, och som pöser ut sin film som någon sorts reklamkampanj för sin nya nisch, självhjälpsböcker.

Sånt förtas lätt för mig i filmen, jag hänger bara med. En inledningsscen när han står barfota i snöfallet, är iallafall jag nämast lyrisk över. Den säger så mycket mer än kalla fötter, för mig visar den min allra hemligaste sårbarhet och förvirring. Något som inte så lätt låter sig beskrivas eller gestaltas.

Jag kommer på mig själv att sitta helt tagen av filmen, och när huvudpersonen och hans käresta (hon vet det inte ännu), står bredvid varandra och hon vänder sig om och säger - Jag visste det hela tiden, .... att du var rädd. Då är det som hjärtat brister i mig, jag känner en världsomspännande rädsla i mig själv och alla runtomkring mig. Den förlamar och stigmatiserar.

Filmen har sin lösning, och jag tror det går med andra saker också, själva kärnan är gemenskap, att känna en gemensam riktning med varandra. Det är filmens huvudbudskap till mig.

I morgon ska jag hjälpa till i kyrkan, jag är inte religiös, jag tror inte på Jesus. Och fastän jag ska vara i kyrkan har det inte med något religiöst att göra. Det har med just det, .... ett gemensamt mål. Något så enkelt som att stå i ett kök, skära tomater (eller vad jag får för uppgift), kan iof låta trivilalt, men jag har ofta tänkt på känslan jag får när jag står där bredvid de andra. De jag älskar, och ibland irrieterar mig på. Vi .. ett enkelt ord, men så stort. Vi är tillsammans, delar och finns för varandra. Det är få förunnat, och de som har det är lyckligt lottade. Jag har det, därför blev jag så glad i filmen.