Upp och ner, Ner och upp ...

Såhär jämt hänger aldrig min vågskål, ehh. Ja nästan aldrig iallafall. Jag förvånas över hur någon kan stå ut med mig, hur jag vänder och vrider mig som en mask i beteende. Hur minsta lilla småsak fullständigt kan få mig ur balans, på riktigt alltså.

Dagarna är verkligen ett lotteri, antingen är jag fullständigt lyrisk över att överhuvudtaget leva, eller så är jag i kolkällaren och rotar. Fattar ingenting faktiskt, och j-ligt otäckt är det, när jag inte känner igen mig själv.

Nu ska läkaren (vårdcentralen) snart ringa, och det kryper i mig av nervositet. Jag vill inte vara någon till last, och det är jag ju iom att jag behöver henne. Så fullständigt absurt egentligen, men intellektet förmår inte slå ner känslan.

Inte glömma, ...... att jag klarat att prata med henne förut, även om jag formligen låg på golvet och kräla. I behovsstoftet, den fullkomliga förnedringen.

Sol(glasögon)

Jag bara gråter .... ehh liksom.

Som om en dammlucka brustit och ut kommer en j-la massa tårar. Vet inte varför, men gråten är lugn och bestämd, som att den vägrar hålla sig.
Jag förbannar pensionärerna som så tålmodigt sitter utanför kyrkan och väntar på eftermiddagsfika, och får mina solglasögon bli alldeles immiga av gråt.

Solglasögon och Solen är min räddning.




Nu har jag plockat in alla blommor ifrån vardagsrummet i badrummet, för att tvätta fönstren, då börjar apatin göra sig påmind.

Inte falla ....

Bakom

Det är någonting som händer när jag varit nära M, riktigt nära några dagar, timmar. Det är som en stor sorg väller över mig. Jag brukar sätta igång ett bråk med M för att slippa känna känslan, men igår gjorde jag inte det, utan bara kände vad som fanns bakom.
En lugn och stilla gråt, av ensamhet och övergivenhet.

Som att jag inte existerar, som att jag jag blivit förintad av M.

M, M och M. Hela jag koncentrerar mig stenhårt på honom, och hans, och hans förpliktelser och ansvar. Jag blir avundsjuk på M som får så mycket uppmärksamhet, som får hela mig. Vem ska trösta knyttet?

Ensam är stark, mantrar, hårt och bestämt. Inte behöva någon, skallar efter.

Jag har ringt mig sjuk ifrån jobbet, orkar inget mer. Det är dött lopp mellan att jag inte orkar jobbet, eller att stå ut med mig själv att jag inte är duktig. Jag skrev igår att jag inte ofta har ångest, iof vet jag nog inte vad det är? Är det den känslan jag får av att försvinna, att M är navet kring mig universum snurrar? Och att små små detaljer får mig att fullständigt däcka?

Svart, och svart känns det iallafall ...

Fan va bra jag är! Alltså, jag är så himla bra liksom. Faktiskt tycker jag det. Jag har klarat mer än vad de flesta bara får se på film, och läsa i böcker (skräck). Och jag klarar också att vara mamma, kvinna och yrkesarbetande (om än lite haltande).

Jag är så tacksam att jag förärats med min personlighet, en kämpe, vinnare som inte låter sig nedknäckas. Jag är också tacksam att jag kunde ändra mitt tänk vad gäller M, så att jag inte lät mina känslor fara iväg med mig så vi fuckade upp den här helgen också. Nej, för en gång skull kunde jag vända mitt tänk.

Jag vet inte, men jag har faktiskt aldrig varit en människa med ångest. Jag läser andras sidor, och de säger de har ångest. Jag brukar inte ha det, utan nästan varje dag går förutom det. Förra året när jag fick reda på saker om M, fick jag riktig ångestattack, sen dess kan jag få det ganska sällan när jag sett något på TV, annars är jag ganska ångestfri.

Jag tror man kan skapa ångest av rädslan att få ångest. Nej, jag har inte ångest så ofta. Jag glad för det.

En gång när jag var hos en psykiatriker, sa hon att jag hade starkt psyke, på frågan om varför jag inte blev psykotisk när jag hade det som värst. En del människor har det, även om jag förbannat det ofta. Det gör också att jag har svårt att se mina egna gränser, eftersom mycket int är nog för mig vad gäller känslan av vad jag klarar.

Kanske har jag en stark avstängningsmekanism ...!?


Pappa har opererats för cancer, och min bror har varit däruppe och hälsat på. Nu återstår prover för att kontrollera spridning. Även om jag inte tycker om min pappa, så känns det sorgligt. Men, jag älskar min bror och höra honom ganska ok, gjorde mina ögon ledsna.

Jag - en frisk fläkt, och chefen har ledigt

En av säljarna kom förbi på visit efter chefen gått tidigare, efter att ha kommit senare, (det är en av fördelarna med att vara chef). Hon önskade att jag får komma därifrån men sa att hon kommer sakna mig för jag är en frisk fläkt.

Jag blev glad när hon sa så, jag har vägrat inordna mig, men har ändå vissas respekt, det värmde. Chefen är ledig idag, och jag frågade henne (säljaren) om vi inte skulle dansa lite på borden idag?

En jobbig dag igår, min son var ute och 'svirade' (skötte sig inte) och jag ringde hans kontaktperson som gjorde precis det man inte ska göra om man vill få sonen emot sig, försökte tvinga honom. De hamnade i konflikt och jag fick medla ... eller hur man säger? Det ordnade upp sig efter jag både pratat med sonen + kontaktpersonen, som också är impulsstyrd, och givetvis agerade i affekt. Jag har tänkt lite på det där att hjälpa, det är så svårt, som att gå på slak lina, minsta lilla felsteg kan var ödestigert. Det är viktigt att skilja på förbehållslös hjälp och hjälp där man accepterar den andra människans rätt att göra fel. Att hjälpa ger också en snedvriden form av självförtroende som kan baseras på tanken att jag är viktig, och det är ju ödestigert att bli beroende av det, eftersom vi inte vet hur den andra människan agerar nästa gång.

Det var fullspäckad kväll igår och jag tänkte avsluta den med att prata med M, säga gonatt. Han lät gullig, och söt och precis sådär underbar som han gör när han är OK. Det gjorde däremot inte hans ord, han berättade att han pratade med barnens mamma som just nu är på behandlingshem, i 12-stegsanda, men inte gått på något möte.
Han sa att hon lät så ...... frisk, det bästa han hört av henne på länge, M blev så glad så han började gråta, sa det till henne och enligt M började hon då prata om insemination, om det måste gå (ejakulera) för M om han gjorde prov som hon sen kunde inseminera. Så de fick en liten bebis eftersom hon redan är 35 och allt!

Va? Hörde jag rätt?!

Det är just såna här saker som gör mig SNURRIG. Vem fan är dum i huvudet? Jag som undrar om M är frisk i huvudet när han säger att hon verkar frisk? Vilken soppa, blev alldeles tyst i telefon, och skrev sen ett ironiskt SMS och gick och la mig, för att orka upp i morgon till dansen.
Dubbelsuck ...

Usch, usch

Jag är så glad att jag har A.

Som jag träffat genom bloggen först på MSN Space där jag började blogga, 95 tror jag det var. Hon förstår, lyssnar och är så satans lik mig så när hon säger något lyssnar jag, därför hon är respektfull också. Jag behöver min anonymitet, och den enda jag ville skulle få titta in i mina hemliga rum var A. Därför att jag litar på henne. Hennes små kommentarer gör att jag börjar existera och inte bara överleva. Hon betyder massor för mig.

J:s jobbsituation:

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Men jag har så svårt just nu, vet att jag haft mycket känslomässsigt omkring mig länge nu, eller vet .... förresten. Jag hör andra säga det, och jag själv kan också förstå det intellektullt, men eftersom jag alltid upplevt ansträngningar och kaos som naturligt är min förmåga att sätta gränser nedsatt.

Men ...., vad jag lagt märke till är att kroppen när den kommer till jobbet bara är negativ, iof är vissa delar i jobbet tungt, men såhär tungt ....?

Jag tror jag helt enkelt är överarbetad eller nåt? Undra om det känns som det känns för mig då? Jag släpar mig ner till jobbet, jag gör det jag ska, med svårighet, eftersom all entusiasm försvunnit. Som att jag nollställts och sen vridits över i negativism.

Igår hände en sak som är så typiskt min chef och som jag tror bidragit till att jag inte längre känner någon arbetsglädje, som jag brukar ha.

Hon påpekade, stod där bredvid och sa att jag tagit fel inköpsorder som underlag till fakturan. Nu är det så att 3 fakturor hade samma inköpsorder. Men, ..... hon hade gjort kopior och gjort ring runt den inköpsorder som skulle ligga under rätt faktura (fast de var alla samma, bara kopior). Men jag hade tagit den som hon gjort kryss över, och satt bakom istället för den som hon ringat in, och strykit över med överstrykningspenna.

Nähä, det var inte rätt, hennes ringar gällde.
Det stod hon och påpekade. Jag sa att det är ju inte världens undergång om jag tog din krysskopia och tog överstrykningspenna, allting syntes ändå. Nähä, det var fel enligt henne, eftersom hon stått och gjort kopior.
Jag tycker det tyder på psykstördhet att kontrollera sönder allt sådär. Och jag blir bara apatisk och suck (liksom) och får mindre motivation.

Det är hennes stil, jag finns för att göra allt jobb på ekonomiavdelningen, all bokföring, all redovisning, fakturor, leverantörer, kontering, avstämning. Hon har så lite att göra så hon kontrollerar underlag, har hon inget att klaga på, finns det alltid någon liten inköpsorder att lägga märke till, som inte satts in ordentligt, efter hennes kryss-ring system. Jag blir sååå trött.

En av säljarna berättade att hon påpekat för honom att han avrundade fel när han redovisade sina kundbesök och bensinkvitton. Sånt gör hon.

Jag är så trött på henne och hela situationen så jag blir spyfärdig.

Nu ska jag gå dit igen, alla säljarna är i Tyskland, jag bävar för hennes påverkan när inte de är där.

Måndag

Måste till jobbet, vill inte gå. Har sånt motstånd, jag tror jag är helt slut känslomässigt. Träffade min bror förra veckan, det var inge kul! Han har åldrats 20 år på sista åren. Han är heronist, och blandar med allt han kommer på när han inte har råd med heroin.
Han är inte ... sådär slät i hyn som heroinister kan vara, nej hans rynkor är i klass med farmors när hon levde. Han satt bredvid mig och skakade och försökt spela frisk, men jag såg ångesten och förnedringen bakom.

Usch, jag känner mig så jävla ledsen och liten just nu, som om en vindpust kan blåsa bort mig, som om en strumpa kan få mig att alldeles bryta ihop.
Jag är alldeles slutkörd.




ps. jag skäms för min droghistoria och funderar på att ta bort den, det känns inte som jag liksom ds.

Jag hittade en diagnos i lådan

När jag letade bland mina papper idag, efter remissen till reumatologen fick jag syn på ett intyg som är skrivet om mig.

" .. J har under lång tid utsatts för grova sexuella övergrepp av sin XXX..".

Min diagnos löd, Status Post Sexuella övergrepp T74.2.

Vill inte bagatellisera min missbrukshistoria, men tror att det kanske är därför till viss del att jag blev så fullkomligt besatt av saker som gjorde ont. Som att smärtan måste få omvandlas ifrån min själ till min kropp. För det är där ärren sitter, i själen.

Historia

Fick lite inspiration eller gamla hemska minnen när jag läste MK:s droghistoria. Jag tänkte berätta delar av min, vissa delar orkar jag knappt tänka på.

Min historia började i en söderförort till Stockholm. Jag kände mig främmande, som att jag inte tillhörde, pappa hade flyttat hemifrån (skilmässa) och skräcken att han skulle komma ner till skolan full/påtänd var borta. Jag var alltid rädd, på något konstigt sätt var jag alltid nervös.

Började med alkohol, diamant och Misket Karlovo inhandlades utanför bolaget av någon äldre som fick lite pengar för besväret.

Den intogs på så sätt, att vi gick till ungdomsgården, och vid varje lyckstolpe tog vi en klunk, (de som druckit Diamant vet att det är söttttt). Därför höll vi för näsorna och drack stora klunkar, fort och snabbt. Allt för den sköna effektens skull. Jag var precis fyllda 13 och närmast okysst.

Det var däremot inte min kompis, hon var äldre, tuffare och min stora idol, förutom Janis som jag mer och mer skulle börja likna. Effekten när vi närmade oss 'gården' var underbar, all rädsla, all skräck var som bortblås.

Vid något av Diamant-tillfällena stacks en pipa fram genom den härliga dimman, detta var sent 70-tal och jag rökte, i början trodde jag den var laddad med tobak, men snart fick jag uppleva annorlunda. Haschet kom in i mitt liv, och jag fick en upplevelse som jag kom att jaga genom många år, trots att den aldrig kom tillbaka.

Jag rökte så gott som dagligen hasch, uttryck som meckarn tänder i alla länder, och att gnida håret med smulorna när jag meckat, blev vardag för mig. Att jag förflyttades till OBS-klass gjorde mig ingenting, skolan var helt oförstålig. Haschet var livet, och allting kretsade kring det, att få lägenhet så jag kunde röka varje dag om jag ville.

Vid ett tillfälle när jag var 14 och min kompis och jag gick igenom källaren - där vi hade vårat rökrum -, hittade vi en kanyl. Vi tog upp den, spännande, intressant och framförallt farligt. Vi rengjorde kanylen som den varit en ädelsten. Kokade och destillerade. Men vad skulle vi ha i sprutan?! Vi var unga och min kompis ingen knarkare, hasch var det närmaste knark vi kommit. Eftersom det inte gick att lägga i sprutan, fick det bli sprit.

Vi injicerade sprit, något av ett busstreck, men jag kommer ihåg att jag ofta tänkte på att det sparade de pengar jag stulit ifrån mamma, som nu räckte längre då vi inte behövde dricka så mycket för att bli fulla. När vi inte hade sprit, injicerade vi rödvin. En kväll blev jag och min kompis osams, jag blev så fruktansvärt ledsen och kände mig så utanför, som att HON var mitt liv. Första gången jag såhär efteråt kom på att jag drabbats av övergivenhetsångest, något som är starkt hos mig.

Jag injicerade och injicerade, men hela tiden fick jag punka. Jag var för full, och mina armar var sönderstuckna, när jag senare gick och la mig bredvid min mamma i sängen. Ingen märkte något, ingen frågade, jag gömde mina armar som var täckta med blod, och kände igen känslan, skam!

Sen följde år av destruktivt beteende, ju läskigare, eller mer förödande, ju mer fastnade jag. Ju mer ångest jag upplevde, ju mer droger tog jag, och ju mer ångest upplevde jag. Jag började injicera amfetamin, en äldre killkompis var jungfrusil-sättaren. Kvällen jag upplevde kicken av amfetaminet var den kvällen jag förstod att jag hittat mitt livs drog, förutom alkohol. Jag blev lugn, fokuserad, bäst i hela världen. Alla känslor var som bortblåsta. Kvällarna i början, var fyllda med snack, utegång på fina ställen, åkande i bilar med läderklädsel.

Efter några år, 10 år, satt jag i egen bil, inte lika snygg som förut, utan helt sönderrostad, och försökte pilla igång något. Satt jag inte i bilen, gömde jag mig bakom nervevade persienner. Ofta var jag ensam, min kille var också narkoman, jag väntade på hans ankomst som skulle betyda ytterligare droger.

Fortsättning följer, det här blev jobbigt känner jag. Känns som det inte är jag, tyvärr är det det.

Jobb(igt)

Jag har lärt mig allting på jobbet. Inga utmaningar finns kvar, bara en ovinnerlig trötthet över allting.

Jag försöker, .... verkligen att inte 'gå' in i dåligt mående på jobbet, men all min kraft och nyfikenhet är borta.
När jag fick jobbet fick jag en förhoppning om högre lön efter 3 månader. Jag hade fått ett annat jobb och började förhandla. Det här jobbet ville jag verkligen ha, dels var det längre tid, dels var det stadig månadslön. Jag ringde och sa att jag fått ett annat jobb, och gav min syn på löneläget. Konsulten sa direkt blankt nej, den nivån var absolut för hög.

Efter 2 dagar fick jag samtal ifrån VD:n som sa att de var redo för förhandling. Jag skulle börja på en lägre lön, sen efter 3 månader skulle det bli omprövat. Min dumma idiot! Jag trodde ju givetvis att lönen skulle ligga i nivå med där jag började, eller intill.

Nej, lönenivåerna ligger lågt på stället, och mycket energi läggs på att söka anställningsstöd, andra bidrag för att få ner kostnaderna, för bolaget. Allt för att VD ska plocka ut sina 80tkr, per månad, vilket jag givetvis unnar honom.

När 3 månader närmade sig, gick jag in med önskemål om förhandling om lönen. VD:n var rent dum, ointelligent kan jag tycka, som att vara så snål så det blir dyrare i längden. Han hade diskuterat med min maniska chef, (hon som gillar förläsningar med klipp och klistrametoden), och hon hade sagt, som jag nu fick information om genom VD. Att J är en bra tjej, bra atttityd, och villig att lära sig. Men, ..... ibland kan J vara för snabb för sitt eget bästa, hon gör fel och hon är inte helt insatt i jobbet.

Jag kände .... men (et) börja närma sig. Jag kunde knappt bärga mig. Han försökte och jag såg at tillvaron var inte trevlig för honom heller, trots att han tillämpade allt han lärt sig på den senaste managementkursen.

Jag sa min nivå, och var snäll. Samma som vid ingångssamtalet, och han vred lite på sig, hämtad papper ifrån sin egen HR konsult och kom in med papper på engelska, som var specificerat så att lägstalönen låg nederst och sen höjdes nivåerna. Han var villig till 3% som enligt honom var verkligen bra. Trots att hans papper sa att lägstalönen för mitt jobb, när man är nybörjare låg 500 mer än vad han erbjöd.

Jag blev chockad, men fann mig och sa att jag inte var nöjd. Han bläddrade bland papprerna och
- Tänker du bryta ditt kontrakt då?
Med nästan omåttligt len och sårad röst.

Jag gav han inte den njutningen, utan sa bara att jag inte var nöjd och genom kroppsspråk avbröt den förnedrande förhandlingen. Hur kan man vara så snål för sitt eget bästa?
Hur kan man behandla sina anställda som idioter?

Han ger mig en höjning som ligger 500 lägre än lägstalönen på det papper han ska ha och styrka sitt bud med!!??!!
Alltså, hur dum får man bli?

Efter det och allt som varit med min psykotiska chef, vill jag bara bort fort som möjligt ifrån stället. Alla sitter som försöksdjur i sina bås, och väntar på att få avlastning. Inga fikaraster, kaffemaskinen går varm och kopparna transporteras in till sina egna rum, för att jobba, jobba, jobba för slavlön.

Chefen har en dämpande skugga på allt. Igår fick jag en fråga ifrån en på lagret, han undrade över sjukdagar. Han sa att han undviker att fråga chefen, för han vill helst inte ha en utläggning (och kanske en klipp-klistra lektion) som kan ta upp till halvtimme om man har otur.

Jag anser att bolaget stagnerat på de dåliga 90-talsåren, då alla bolag fick hålla igen. Min posittion på företaget har kantats av problem, har jag fått höra viskande när inte chefen är där. De föregående har gått en - efter - en, för stämning och speciellt chefens utbrott. Jag har klart sagt ifrån till henne, att jag inte gillar vissa av hennes beteenden, speciellt att hon skäller ut folk för sin egen skull, att hon själv har svårt att säga ifrån, att hon avbryter och går upp i 'taket'. Det känns j-ligt bra att jag gjort annorlunda, förut stack jag bara.

Nu väntar jag på att få bli frisläppt, för har man vikariat har man ingen uppsägninstid. Tänk på det, om ni söker jobb. Att få inskrivet uppsägning. I mitt fall får jag gå direk om ordinarie kommer tillbaka, och jag själv måste stanna tiden ut.

Psykbesked

A skrev en kommentar.

"om kärleken är tillräkligt star ..".
Det är det som är problemet, jag älskar M, han är min tvillingsjäl, och min pusselbit.

Fredagen tillbringade M och jag på psykakuten på St:Göran, M kom släpande in till stan, helt beredd på att följa med till världens ände om det var så, nu var det psyket.
M går inte att känna igen, släpig röst, fett hår, ögonen villl bara åka ihop. Jag förvånas över M:s dumhet att frivillig åka in och avslöja sin lögn.

M har en förvärvad hjärnskada, som jag märkt blivit värre sen han blev misshandlad i Okt-06 och vaknade upp i Vallentuna. Han hade fått kraftigt våld emot huvuvdet. M har också gjort en röntgen där det visar att hans hjärna har svarta partier.

St:Göran tar pissprov, M får blåsa.

Ingenting ... !

M är helt ren, trots att han uppvisar alla tecken på missbruk. Enligt sjuksköterskan, kan dessa tecken vara symptom på hans hjärnskada.

Antiklimax ...!

Jag chockad, och håller på och långsamt tar 'in' dessa svåra nyheter. M kommer aldrig bli bra, utan jag kommer steg för steg få försöka att hantera detta. För inte går man ifrån någon som är hjärnskadad !?

Återförening

Efter måndagens möte föll jag. Mitt högmod blev mitt fall, jag trodde jag var oövervinnlig, jag var den som skulle hela, göra bra, få bra, finnas till.

Efter 1 vecka kom det andra fallet, när jag liksom det texten beskriver blev uppäten, av mig själv.

Mitt liv är en reningsprocess just nu, där jag accepterar var jag är/vem jag är, genom att tex klappa mig själv på kinden. Orkeslösheten har tagit vid.