Fan va bra jag är! Alltså, jag är så himla bra liksom. Faktiskt tycker jag det. Jag har klarat mer än vad de flesta bara får se på film, och läsa i böcker (skräck). Och jag klarar också att vara mamma, kvinna och yrkesarbetande (om än lite haltande).

Jag är så tacksam att jag förärats med min personlighet, en kämpe, vinnare som inte låter sig nedknäckas. Jag är också tacksam att jag kunde ändra mitt tänk vad gäller M, så att jag inte lät mina känslor fara iväg med mig så vi fuckade upp den här helgen också. Nej, för en gång skull kunde jag vända mitt tänk.

Jag vet inte, men jag har faktiskt aldrig varit en människa med ångest. Jag läser andras sidor, och de säger de har ångest. Jag brukar inte ha det, utan nästan varje dag går förutom det. Förra året när jag fick reda på saker om M, fick jag riktig ångestattack, sen dess kan jag få det ganska sällan när jag sett något på TV, annars är jag ganska ångestfri.

Jag tror man kan skapa ångest av rädslan att få ångest. Nej, jag har inte ångest så ofta. Jag glad för det.

En gång när jag var hos en psykiatriker, sa hon att jag hade starkt psyke, på frågan om varför jag inte blev psykotisk när jag hade det som värst. En del människor har det, även om jag förbannat det ofta. Det gör också att jag har svårt att se mina egna gränser, eftersom mycket int är nog för mig vad gäller känslan av vad jag klarar.

Kanske har jag en stark avstängningsmekanism ...!?


Pappa har opererats för cancer, och min bror har varit däruppe och hälsat på. Nu återstår prover för att kontrollera spridning. Även om jag inte tycker om min pappa, så känns det sorgligt. Men, jag älskar min bror och höra honom ganska ok, gjorde mina ögon ledsna.