Måndag
Måste till jobbet, vill inte gå. Har sånt motstånd, jag tror jag är helt slut känslomässigt. Träffade min bror förra veckan, det var inge kul! Han har åldrats 20 år på sista åren. Han är heronist, och blandar med allt han kommer på när han inte har råd med heroin.
Han är inte ... sådär slät i hyn som heroinister kan vara, nej hans rynkor är i klass med farmors när hon levde. Han satt bredvid mig och skakade och försökt spela frisk, men jag såg ångesten och förnedringen bakom.
Usch, jag känner mig så jävla ledsen och liten just nu, som om en vindpust kan blåsa bort mig, som om en strumpa kan få mig att alldeles bryta ihop.
Jag är alldeles slutkörd.
ps. jag skäms för min droghistoria och funderar på att ta bort den, det känns inte som jag liksom ds.
1 kommentar:
Du står på något sätt i mitten av en tornado, i stormens öga där de råder fullständigt stiltje.
Men du kan inte förflytta dig. Oavsett vilket håll du går åt hamnar du i tornadon.
Känns som ingen eller inget i ditt liv erbjuder lugn just nu. Alla och allt är i olika "kaos"-stadier och du har gjort det du kan för dem.
Konstigt vore om du inte var trött. Jobbet, barnen, familjen - du har kämpat och jobbat med dem och dig själv - länge nu.
Det är svårt att ändra sig själv men det är ännu svårare att få andra att förstå det. Och under en period tror jag att min och din förändring kommer skapa stormar/kaos men sen, kommer vilan, möjligheten att bara vara och leva i någon form av lugn.
Värme och kramar
a.
Skicka en kommentar