Bakom

Det är någonting som händer när jag varit nära M, riktigt nära några dagar, timmar. Det är som en stor sorg väller över mig. Jag brukar sätta igång ett bråk med M för att slippa känna känslan, men igår gjorde jag inte det, utan bara kände vad som fanns bakom.
En lugn och stilla gråt, av ensamhet och övergivenhet.

Som att jag inte existerar, som att jag jag blivit förintad av M.

M, M och M. Hela jag koncentrerar mig stenhårt på honom, och hans, och hans förpliktelser och ansvar. Jag blir avundsjuk på M som får så mycket uppmärksamhet, som får hela mig. Vem ska trösta knyttet?

Ensam är stark, mantrar, hårt och bestämt. Inte behöva någon, skallar efter.

Jag har ringt mig sjuk ifrån jobbet, orkar inget mer. Det är dött lopp mellan att jag inte orkar jobbet, eller att stå ut med mig själv att jag inte är duktig. Jag skrev igår att jag inte ofta har ångest, iof vet jag nog inte vad det är? Är det den känslan jag får av att försvinna, att M är navet kring mig universum snurrar? Och att små små detaljer får mig att fullständigt däcka?

Svart, och svart känns det iallafall ...