Telefonsamtal

Jag ringde psyket och kom direkt fram till henne jag verkligen uppskattar, titta-på-klockan-försynt-tanten . Alltså, man måste verkligen vara frisk för att prata med henne, taskigt men sant. För något mer, trött-på-psykpatienter-som-bara-klagar-och-jag-som-väntar-på-pension, får man leta efter.

Jag är uppriktigt förvånad att hon inte får någon skrivbordstjänst istället för att sitta i psykjourens direkttelefon.

Hon verkar bara vilja avverka sitt jobb för att sen gå hem. Det var tom intressantare att berätta om en hund hon träffat (gemensam psykolog, vi kom in på) än att lyssna. Ja vad gör man inte för psykvården, pratar med henne om hennes stora passion, hundar, vilka hon har 3 stycken själv, tillsammans med sin man. Jag tror jag vet mer om henne än hon om mig, om hon inte tjuvläser journalerna vill säga. Men det är ju fusk ..!

Jag känner mig som en stor och fet skolkare. Som de gånger jag var hemma ifrån skolan i lågstadiet och mamma sa att jag var sjuk, och inte fick följa med till Farsta och handla. Jag är ju inte sjuk, egentligen, ja menar, jag är ju bara slutkörd av alla krav och känslomässiga prövningar! Min nivå av sjuk är mycket ... lägre. Ändå känner jag att kroppen liksom bara, säger ... off! Bara helt enkelt stopp! Fan vad dum den är, och finns det ingen lag på att kroppar måste orka hur mycket som helst?