Natt

Gonatt kära dagbok. Idag har varit en jobbig dag, även om jag inte skrivit det här. På nåt sätt vill jag inte M ska få reda på hur hemskt och jobbigt det här är för mig, jag är tillräckligt sårad ändå, på något vis.

Jag tror M också börjar ställa sig in på slut nu, hela hans andeväsen känns så. Han är inte lika desperat längre, och det är och vågar han bara vara om han känner sig ha något annat istället. Det är också ganska osannolikt att M inte skulle ha någon annan, när han tom hade det när det var vi.

Så på nåt sätt börjar gråten komma, och hoppet börjar lämna mig. Jag är fortfarande besatt i vad M tänker göra, nästa steg osv. Men jag har lättare att lämna över det eftersom jag vet att jag inte kan göra någonting alls längre. Jag kan inte ens säga att jag inte vill att M har andra vid sidan om. För det finns inget, vid sidan om, längre.

Smärtsamt och jag har kännt sug att höra av mig till M för att få det bekräftat. Och för att skälla på M. Och smärtan att han inte hör av sig finns också med, att han nu inte är lika angelägen längre känns skrämmande. Tänk om han redan skaffat en ny tjej? Tanken skrämmer och sänder kyla längst hela ryggraden, tänk om det var så lätt för M!?

Men jag börjar förbereda mig på att det är troligt att det är så, absolut. Ibland kan jag vila i den tanken, ibland skrämmer den skiten ur mig. För då måste jag konfronteras med känslan att bara vara en-i-raden. Och det tär på min självkänsla, mitt sinne, hela mig faktiskt. Men i små små portioner kommer jag att vänja mig vid den tanken också.

Jag säger mig själv som jag sagt till mina väninnor så ofta;

Mitt värde har INGENTING att göra med hans val.

Betrayed

Läser inne på FB om att bli bedragen. Han skriver så exakt det jag känner. Egentligen är det inte själva saken att bli dumpad, direkt sådär. Som en kraftig käftsmäll.

Nej det är känslan att vara kränkt, att någon tagit sig friheter att utsätta en för känslor av kränkning. Jag känner igen allting han beskriver. Och va skönt att läsa det; först; från en kille, och sen så exakt beskrivet min känsla jag har nu. Att straffa sig åter och återigen, samma tankar, frågor. Någon skrev att just att bli lämnad med inga svar ger mest ångest och funderingar. Jag har tänkt mig sista dagarnas tystnad av M som att han träffat en ny. Fastän jag inte vill ha honom hängande, är känslan av maktlöshet störst när han inte hör av sig.

Det är då dem här strafftankarna sätter fart i mig, vad gör han? vem chattar han med nu? vilken är hans nästa trigger? osv osv i all oändlighet. Jag mår illa av tankarna men de snurrar ändå.

Svaret blev tydligt i kommentarerna ifrån FB. Nån påpekade just behovet av kommunikation, förkklaring. Att den bedragna behöver sammanhang, och en ärlig önskan ifrån den bedragande om ånger, förklaringar. Det ger inte M, han nekar till allting. Just precis det som killen på FB, tyckte var det mest smärtsamma. På något sätt får jag ställa mig in på att några förklaringar, ärliga uppsåt kommer inte ges mig. Jag måste utifrån mig själv, de händelser jag vet fatta mitt beslut.

Det är en svår sak. Det kompliceras av att jag faktiskt har så lätt att glömma och fokusera på fel saker, M:s ord tex. Jag lyssnar och känner att M tycker om mig, att han faktiskt bryr sig, men på det sättet han klarar av, där han är. Och det räcker inte för mig, jag måste därför se det som min främsta uppgift att fokusera på vad jag vill, känner och klarar av.
Alternativen är inte många, eftersom M lider av en sjukdom som gör att han endast tänker egoistiskt, och att hans manipuleringar blir därefter, starka eftersom de är baserade på ren överlevnadsinstiskt.

Dessutom, ponera om M lägger in sig, han blir drogfri?! Kan jag då lita på honom, kan jag överleva i en miljö där jag tvingas vara i ovisshet, misstänksamhet stor del av tiden?
Nej jag kommer inte klara det !

Ett tips jag tänker på, är att hitta så mycket styrka så jag träffar M och säger dem här sakerna, att det verkligen är slut och att jag nu behöver tid för mig själv, att jag inte klarar vara kompis eller någonting under denna tid, utan bara helt enkelt behöver vara ifred, med mig.

Det är min överlevnadsinstikt, mitt intellekt, och min självkännedom som säger mig att det är där jag är på väg nu, är nu.

Det gör ont ....

Jobbig dag, och kväll. Pratade med en väninna som känner M och mig, och berättade allt. M:s och min tid tillsammans, även när det verkat bra på ytan. Det var skrämmande att uttala orden som jag har inom mig, och som jag skriver ner, när jag säger orden och jag själv hör dem, blir de liksom mer verkliga. Och jag hör hela situationen utifrån en annan, inte bara mig själv.

Nu har M varit tyst i 3 dygn snart, det har inte hänt sedan 3 veckor sen. Jag är övertygad om att M har annat att syssla med, förutom barnen. Jag känner det djupt inom mig att M har någon annan 'trigger' än både benzo och mig. Han träffar/har träffat en annan kvinna, som han på något sätt får tankarna att stanna med. Han har haft lite freudianska felsägningar till mig sista gånger när jag pratat med honom, han har bland annat kallat mig sitt ex namn, ett flertal gånger.

Jag vet genom erfarenhet hur M fungerar, hur han fungerar därnere (staden där barnen bor), speciellt. Där finns inte mycket att göra, förutom ingenting. M har några alternativ, vara med barnen eller umgås med de kompisar som fortfarande är hans kompisar därnere. M blir gärna rastlös när han endast ska vara med barnen, det är som att längtan till mig blir starkare när han är med sina barn, som att ansvaret gör att han vill ha en annan vuxen person intill sig, nära sig, samtala med. Därför är jag helt övertygad om att M hittat en ny sådan.

Miss Ro, hade gett en annan effekt, det vet både M och jag. Han hade inte varit så väldigt tyst då, då hade några fel sms också skvallrat om Miss Ro:s närvaro, men ingenting sådant. Vid M:s senaste race fick jag ett telefonsamtal ifrån en kvinna ifrån staden där M nu är. Jag vet inte vilken av M:s kvinnor det nu är, men jag var så smart så jag gick in på Eniro, kontrollerade numret och skickade uppgifterna i sms till M. Det går att göra gratis på Eniro.

Jag vill inte fortsätta med M, eller ..... jag kan inte fortsätta med M. Den ständiga misstron M:s lögner väckt i mig är ohanterliga, de försvinner inte som M tycks tro bara därför han inte tar tabletter. Nej, de finns ständigt närvarande i form av ständig vaksamhet, på vilka strategiska misstag/handlingar M kommer att göra. Allt för att vara förberedd på nästa steg för att överleva. Det går inte att leva så, ingen människa klarar det utan att tappa sin egen identitet.

Jag vet att M kommer höra av sig som om ingenting hänt, snart. Han kommer att ha svårt att hålla sig ifrån, eller så gör han det. Jag känner mig som en docka i en marionett-teater, som M kan dra i när han vill. Och jag ska ständigt vara beredd att dansa, göra konster, hoppa och studsa åt honom.

Mitt beslut måste komma snart, för jag orkar inte ha det så här längre. Min väninna var en god hjälp i det. Det jag sagt om att jag kan prata med M när han är på avgiftningen kommer jag nog vara tvungen att ändra på, jag måste på något sätt ta något beslut. För såhär kan det inte fortsätta, jag kan inte leva mitt liv utifrån hur M lever sitt. Eller få honom att tro att jag väntar, kan klara av att fortsätta, när jag inte kan det.

Jag kan inte klara av att han är i en stad där hans barn bor, förrän jag börjar tänka scenarier där M är inblandad med andra kvinnor. Vare sig det är sant - och jag är ganska övertygad -, så går det inte att leva så. Jag börjar mer och mer förstå att jag måste släppa bomben, att jag inte orkar vänta på M, och det gör så ont.

Sakna

Hur konstigt det än låter så saknar jag M. Jag vet inte om det är kontrollen jag inte har på honom nu, eller att han själv är så tyst. Har inte hört ifrån honom förrän igår morse, när jag ringde upp själv, efter att han varit och kommenterat.

Samtidigt som jag försöker se våran relation som så gott som början till avslut, så kommer de där tankarna igen. De äter sig in, oinbjudna hyresgäster som snyltar på min energi.

Jag brukar oftast ha rätt, vad gäller min intuition. Det känns som M har alternativ på gång. Att han lagt fällor på måfå sädär, lite överallt. Nu är han på den lilla svenska orten där hans barn bor. M har berättat att när han bodde där, var han också ute på nätet och letade. På landsbygden träffas man inte som i storstaden, det är för långa avstånd för att endast ta en fika, så där har man lilla resväskan med sig. Oftast ligger där lite alkohol som ska få det smidigare till sängen, och intim samvaro. Det har M berättat för mig, han har i detalj berättat hur han fått besök av sina kvinnor med sina små resväskor.

Nu är ju situationen tvärtom, och jag har genom kontakter fått reda på att M får inte bo med sina barn, utan måste bo på ett motell i staden. Ett perfekt tillfälle att vara intim med någon, speciellt som M verkar vara deprimerad just nu, - eller hans perfekta alibi, för att interaktera med MP-kvinnorna?-, så är chansen ganska stor, skulle säga spelbar.

Såna tankar brottas jag med, och jag vet att jag gör mig själv illa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro att det redan hänt, att det är så troligt så det i det närmaste är sanning, utan bevis. Eller om jag ska välja den snälla vägen. För min egen skulle väljer jag att scenariot redan inträffat. Jag kommer på mig själv att söka potentiella M-kvinnor, i den lilla staden som han kan ha bestämt träff med, inne på hans favoritsajt. Är det inte generande, nästintill skamligt att göra så?!

Nej, jag är helt ok med det faktum att jag gör så. Jag förstår mig själv, jag förstår att efter året med M och hans subtila sätt, hans dubbla budskap, hans otydlighet, så förstår jag mig själv.

Frågan ; som vägrar släppa är, att går det att leva såhär? Går det överhuvudtaget att vara i en relation där jag ständigt tänker tankar som får mig själv att må illa, som får mig att känna nerverna vridas runt i min kropp?!

Nej, förstås inte! Smärtan i den insikten är jobbig, men befriande. Jag kommer tyvärr aldrig att kunna lita på M. Om ... säger om... M mot förmodan skulle kunna förändra sig, och då får man ha i åtanke att såna här beteenden tar åratal att förändra. Skulle jag, låt mig tänka, rimligtvis vara tvungen att vänta sisådär, 5 år innan jag skulle fullständigt kunna lägga min tillit -så gott jag kan - till M. Detta börjar för mig bli en plågsam medvetenhet i mig. Och säkert därför jag plågar mig med detta, för att försöka hålla den borta.

Tara låt mig ge upp ... !

Lessen

Lugn och ro känner jag idag. Jag vet att M är hos sina barn i en annan stad, och jag vet att han inte kommer ha tid att stalka mig över nätet på några dagar.

Skrev ner M:s alla sms inatt, och i morse. En saknad finns också när det faktiskt var så att jag var naiv, och trodde på dem. På något sätt var det lättare, än som idag, behöva vara vaksam på allting M säger. Det går upp och ner, i natt var jag alldeles övertygad om att jag aldrig skulle sakna M något mer, idag är är det mer en tomhetskänsla över det hela.

Aldrig mer få känna närheten, värmen ifrån M. Aldrig mer få känna lekfullheten i oss 2. Aldrig mer få vakna upp tätt intill, kramande varandra.

Det känns som de stunderna är över, våran relation har utsatts för så många svek, så den har självtynat bort. Den enda som finns kvar är en bitterhet, misstänksamhet och saknad, över drömmen om oss.

Jag förundras över hur mycket jag tänker på hur M kan vara så elak? Hur han kan utsätta männskor för det han gör?! Hur han står 'ut' med sitt eget samvete?

Jag förstår inte, men vill, vill , vill, förstå. Den tanken maler i mig, hur mycket jag än funderar så kommer jag aldrig på. Visst jag vet att M är sjuk, men även sjuka missbrukare kan ha någon sorts inre moral. Jag vet, har träffat flera. M är feg, tycker jag, och oärlig. I min värld är såna saker hederskoder, och jag vet att det även finns i kriminella kretsar. Så även där finns någon sorts moral, som M saknar.

Ringde återbud till kyrkan, har någon sorts beninflammatiton som jag fick när jag jobbade i kyrkan i lördags. Satte på min styltor till skor, höga klackar, ville ha det som någon sorts avskedsceremoni för M, som är ganska kort, varför jag sista året gått med lågklackat. I den snön som var i lördags var det inte lätt att klampa runt i mina höga klackar, vilket gjorde att jag i söndags inte kunde sova för jag hade så ont i benen. Därför bestämde jag mig för att ringa återbud. Jag ska faktiskt bara ta hand om mig själv, vila i att M inte kan förfölja mig längre.

Har tänkt på att jag kanske måste avsluta 'sXXXX' perioden, den vackraste kvinnliga artist med vilket namn jag äntrade Internetestraden med - 99. I alla communities har jag samma namn, och har börjat fundera om hennes period är över, och att jag ska skaffa mig ett annat alias, eftersom M är som han är.

Vi leker någon sorts katt-råtta lek på internet just nu. Han vill inte släppa mig, och jag vill inte ändra mina namn. Men jag börjar mer och mer fundera om. Jag vill inte ha hans klumpiga försök till skuldtrippar längre. Han fångar mig alltid till slut, fastän jag tror mig säker. Kanske behöver jag andrum bara ett tag, tills M hittar en ny tjej?!

Usch, det är så många jobbiga tankar som dyker upp, och jag vet inte varför jag plågar mig själv. Försöker fokusera, andas, räkna andetag, meditera. Men det är som tungan till en trasig tand, tankarna dras åt M:s håll.

Alla lögner
Alla gånger
Alla tjejer
Alla skuldtrippar
Alla förklaringar
Alla kärleksförklaringar
Alla förmildrande omständigheter
Alla telefonsamtal
Allt ing

Och frågan som dröjer sig kvar är bara bitter?!

Varför M!?

Sanning

Alldeles tyst här i huset. Sonen somnat och katterna sover också, bara som gjort för mig att skriva, skriva.
Jag har fått ganska mycket saker gjort, varit hos psykologen, skrivit ut protokoll och skickat iväg. Jag unnade mig en hemmakväll, ska bada snart.

Pratade med M efter hans raid på min sida bland kommentarerna. Han utmanar mig, genom att skriva att detta kommer cencureras. Vilket naturligtvis gör att jag inte cencurerar hans kommentarer. För att inte verka dum, svag eller på något sätt i hans våld. Iallafall så han inte ser det, märker. Som att jag ska spela stark för att han inte ska få grepp om mig. För att inte han ska tro att jag faller, vilket jag gör, hårt.

Mest är det ilskan, emot hans projiceringar. Mina egna förklaringar jag fastnar i, fastän jag inte ens behöver, projektionerna som vet var dem tar. Jag går i fällan. I morse bestämde jag mig, eller rättare sagt i nattens vridningar i sängen, av sömnbrist pga av alla tankar. Att idag på morgonen skulle jag ringa M och förklara på ett lugnt sätt att jag inte vill ha kontakt, och att jag inte vill att skriver bland mina saker, kommenterar osv.

På något sätt så förstår jag min längtan att förstå M, för att jag ska ... ja varför behöver jag förstå M egentligen?! För att jag blir nervvrak av att förstå att han är den här personen! Den person jag absolut inte vill att M ska vara. Fast i sin egen förnekelse. Jag kommer ihåg mig själv att jag ofta funderat på om M ; är för bra för att vara sann?! när han stått ut med min sårbarhet. Det är sant, M är inte sann. Han har defekter liksom vi andra, bara att M försöker gömma dem, låtsas vara en annan. Nätet är perfekt ställe för honom, där kan han spela ut hela sitt register, där kan han leva ut sina fantasier, inga direkt kinky eller så, utan helt enkelt vara den där perfekta personen M ser sig själv som.

När M blir konfronterad med den han verkligen är brister M ut i förnekelse, han förminskar, drar på och ifrån, han fightas för att få vara kvar i låtsasvärlden, där M fortfarande är den där snälla, goa mysiga jeanskillen med 2 barn som är tekniker och art director.

En viktig mycket viktig sak slog mig under telefonsamtalet med M idag. M försökte förklara hur enkelt och simpelt, oskyldigt Gröna Lundsbesöket med I och barnen varit. Hur barnen inte alls reagerade på att träffa en tant ena dagen, och nästa riktig tanten nästa dag, hur barnen inte alls tyckte det vara konstigt. Medan M förklarade, la sig något underligt lugn över mig. Jag kom på att M tycker verkligen sådär, han tycker att det är ganska ok, men lite taskigt iom att jag inte visste om dettta, men det var också liten taskighet, eftersom jag iallafall inte velat vara med M denna veckan.
När M sitter och förklarar hur barnen tagit detta som en oskyldig utflykt med Tant I, från MP.
Slog det mig, jag vill inte, jag vill inte leva med en sån man som, tycker så. Det kändes ända ner i fotknölarna till längst upp i hårfästet, att jag inte tycker det är ok. Att jag inte ens ser några förmildrande omständigheter ens, förutom att M och jag har olika värderingar.

Jag har ju öppnat mitt hjärta för M, på något sätt har han inte presenterat sig som en sån som tycker ovanstående är ok beteende för mig. Så på något sätt har jag inte fått välja, förutom nu, då M förklarar ordentligt hur han ser på situationen. Men jag vill iallafall inte, och jag har svårt att tro på någon fortsättning för oss. Nu petar ju M in sin, man ska hjälpa varandra, måste kunna förlåta osv. Men jag börjar mer och mer känna att även om all jordens befolkning tycker det är rätt, så är det inte rätt för mig. Jag lever hellre ensam faktiskt. Så himla kul är det inte att lägga hela sin energi på en annan människa som jag gjort.

Jag börjar också förstå hur barnslig och omogen M är. Det jag i början såg som charmig känslighet, har mer och mer visat sig vara M:s sätt få det han behöver, hans överlevnad helt enkelt. Vi kvinnor faller pladask för killar som inte ser ut att klara sig själv, tänk .. vad dem behöver oss?! Vilka storverk vi kan uträtta.

M tycker att jag självömkar, han tycker att jag skriver ner honom i min blogg. Iof så är det lite rätt i det, men jag försöker att hålla mig på en rimlig nivå, inte hälla skit på M som jag egentligen borde göra, rejält. Jag skriver utifrån hur jag uppfattar saken, jag har aldrig hymlat emot M om mina känslor, jag har inte sagt till dem på MP att jag är singel, inte ens ringt någon sen jag blev ihop med M som inte vet att jag är i en kärleksrelation. Medan jag har klivit in i våran relation, har M valt att köra den mjuka vägen, ha förbehåll kvar.

Situationen med I, är graverande. Enligt M ringde hon och frågade en dag om de ville komma med till Gröna Lund. Enligt M har han inte vågat säga till I att han har mig, för att han hade sina möbler hos henne. Han valde alltså den fega vägen, först utnyttja någon, och sen försöka förklara bort det. Nej jag vill inte ha en sån kille.

Jag börjar äntligen få insikt att M är såhär, det här är hans överlevnad. Han överlever på andra människor, genom oärlighet duperar han andra för sin egen vinnings skull.


Jag vill inte vara med ......

Janis Joplin - Little girl blue

"Little Girl Blue"Sit there, hmm, count your fingers.
What else, what else is there to do ?
Oh and I know how you feel,
I know you feel that you’re through.
Oh wah wah ah sit there, hmm, count,
Ah, count your little fingers,
My unhappy oh little girl, little girl blue, yeah.

Oh sit there, oh count those raindrops
Oh, feel ’em falling down, oh honey all around you.
Honey don’t you know it’s time,
I feel it’s time,
Somebody told you ‘cause you got to know
That all you ever gonna have to count on
Or gonna wanna lean on
It’s gonna feel just like those raindrops do
When they’re falling down, honey, all around you.
Oh, I know you’re unhappy.

Oh sit there, ah go on, go on
And count your fingers.
I don’t know what else, what else
Honey have you got to do.
And I know how you feel,
And I know you ain’t got no reason to go on
And I know you feel that you must be through.
Oh honey, go on and sit right back down,
I want you to count, oh count your fingers,
Ah my unhappy, my unlucky
And my little, oh, girl blue.
I know you’re unhappy,Ooh ah, honey

I know,Baby I know just how you feel.

Rättigheter kontra skyldigheter.

Ja M, jag har raderat dina kommentarer. Och jag har min alldeles fulla rätt att göra det, hur mycket jag vill faktiskt.

M försöker hela tiden att få mig att reagerara, är det inte det ena så är det det andra. Och jag faller rakt i. Jag vet att det känns som M har rätt när han säger, jag har aldrig älskat honom, jag tycker han är äcklig, jag tycker att han är värdelös, jag har aldrig respekterat honom. Jag vill skrika och slåss, -om det är nödvändigt -, för min rätt att ha en alldeles egen åsikt. Bara för M vill höra att jag älskar honom, och att han gjort mig så illa så jag inte längre knappt kan säga det, ska M iallafall höra det, och han skyr inga medel, vilka som helst är tillåtna.

Det är antingen tårdrypande förklaringar, eller skuldtrippar som är så låga, så jag inte vet vad. Nu sist här i kommentaren, sa M, att han hade förklaringar varför han tar benzo, det är för att jag är på MP, jag sänder signaler som gör att han mår dåligt, han måste gå för att min son vill umgås med mig, jag blir misstänksam helt plötsligt för att hans telefon ringer/inte ringer, att jag talar om hur skönt det ska bli när barnen är stora och klarar sig själva, och jag kan bo ensam, ingenstans är stackars M med.


Vad gäller min son, var situationen så, att vi hade varit tillsammans härhemma flera dagar, och min son sa till mig att han önskade tid med mig alldeles ensam. Det kunde M förstå hur bra som helst då, nu är det till min nackdel att jag lyssnar till mitt barn. Jag blir arg för att sånt här kommer efteråt som en dålig känga. Att jag blir misstänksam, kan inte M fatta?!. Efter gångerna han chattat med sina kompisar på MP, när han är ledsen. Och efter att jag ringt upp 2 stycken, varav både hade förväntat sig en fortsättning med M. M förstår inte det, för han är så flöddrig när han pratar med sina tjejkompisar på en dejtingsajt när han behöver tröst för att jag är så dum.

Senast idag kom jag på M på MP , som MeK. Det går att registera sig på MP, gratis i 4 dagar. I helgen kom jag på honom på MP, som myspysig, och även en del andra nick som är M, han har en hel del hotmailadresser stackars M. M säger att det är detsamma som att jag är därinne, som Livina. Även fast M har bra intellekt så förstår han inte skillnaden, vilken jag tycker är rätt uppenbar.

Det är skillnad att veta när ens partner är på MP, och när han går in i smyg för att chatta med andra och säga att man är singel!!


Jag har varit reggad sen vid jul, då mitt inträde på MP, var en ganska besk hämnd emot M då jag fått reda på hans nya kompis I därinne, som gärna ville ta en fika med M, som de hade tänkt göra. Att han var singel sa M också, allt för att snärja stackars I. Att han satt och skrev benzosms till mig valde M att inte berätta, och tyckte synd om sig själv för att jag valde nyår tillsammans med mina vänner, tror jag inte M nämnde heller till I.

Ja jag är misstänksam emot M, det har han sett till att jag blivit. Jag hade kunnat lämna för länge sen, men då såg M till att lägga till sin bästa sida, som tex detta sms;


" Det kommer att vara en vacker kärlek, det är en gudagåva, värd att förvaltas, har aldrig älskat någon förut, jag vill leva med dj, du är värd allt jag kan göra för att göra dig lycklig å trygg, låt mej visa att du har fel, att vi är en och guds varelser, du ska inte behöva ångra det, jag känner dt så starkt att dt e RÄTT" 2006-01-07 kl 23:37.


Samtidigt har han alltså kontakt med I, och en del andra jag fått reda på. Jag kan inte förstå hur M kan ta ordet älska i sin mun. I min värld är det ett stort ord, och inte bara något som sägs för att få det jag vill. Men jag börjar förstå att det inte är likadant för M. Han vet inte vad kärlek är, han vet vad hålla 'fast' är, och skuldtrippa, men inte vad äkta kärlek är.


Jag hoppas verkligen M någon dag börjar ta ansvar för sitt liv, sitt beroende, sitt förhållande till sina barn, till sig själv framförallt. Annars kommer han nog leta vidare på MP resten av sitt liv.

Två

Där sitter de där 2 rösterna och överröstar, tänker högt. Den ena vill ha svar; medan den andra försöker vara vuxen, ta beslut utifrån det hon hört därute i världen.

Den lilla är obstinat, hon vägrar att låta sig behandlas på det här sättet. Hon vill ringa upp, sätta ett plakat på en pinne och ut och demonstrera.

Den äldre, lugnar försöker trösta. Hon säger att det är inte ditt fel lilla vän, det är såhär verkligeheten är. Det är inget som personligen gjorts emot dig. Den lilla undrar vad den stora fått så, fina ord ifrån. Och varför känner hon en tvekan i den annars så bastanta stora?!

Den lilla vinner oftast fighten, hon drivs av något så starkt som att upprätta sig som person, som den hon är. Hon vet inget annat sätt, ingen har någonsin klappat henne på kinden och sagt allting kommer bli bra. Du är ok, och du kommer inte dö om du inte kämpar dig fram. Du kommer snarare uppleva frihet.

Den lilla vill fråga, utreda, försöka se mönster där inga finns att se. Hon vill veta varför?! varför behandlar du mig som jag inte är värdefull. Är det något verkligt fel på mig? Hon undersöker och försöker skapa kaos där hon går fram. Allt för att inte möta den svartaste av insikter, att hon återigen blir behandlad som alltid. Det är en stark längtan i den lilla att inte acceptera att vara den hon är, hon vill vara någon annan.

Emellan dessa 2 röster sitter jag. Jag, som just nu känner otrolig längtan enligt den lillas önskan. Att ta reda på varför M gör såhår?! Varför jag jämt ska kämpa för min självrespekt! Varför lyssnar jag inte på den där logiska rösten. Jo, det sliter i mellangärdet när den lilla flickan som en gång var jag, gråter så förtvivlat. Jag vill trösta, men hon kan inte tröstas. Hon vill bara gråta och gråta, och jag klarar snart inte av hennes gråt, för att hon inte tror hon får vara den hon är.

Det är därför M som du har sån kedja kring mig.