Det gör ont ....

Jobbig dag, och kväll. Pratade med en väninna som känner M och mig, och berättade allt. M:s och min tid tillsammans, även när det verkat bra på ytan. Det var skrämmande att uttala orden som jag har inom mig, och som jag skriver ner, när jag säger orden och jag själv hör dem, blir de liksom mer verkliga. Och jag hör hela situationen utifrån en annan, inte bara mig själv.

Nu har M varit tyst i 3 dygn snart, det har inte hänt sedan 3 veckor sen. Jag är övertygad om att M har annat att syssla med, förutom barnen. Jag känner det djupt inom mig att M har någon annan 'trigger' än både benzo och mig. Han träffar/har träffat en annan kvinna, som han på något sätt får tankarna att stanna med. Han har haft lite freudianska felsägningar till mig sista gånger när jag pratat med honom, han har bland annat kallat mig sitt ex namn, ett flertal gånger.

Jag vet genom erfarenhet hur M fungerar, hur han fungerar därnere (staden där barnen bor), speciellt. Där finns inte mycket att göra, förutom ingenting. M har några alternativ, vara med barnen eller umgås med de kompisar som fortfarande är hans kompisar därnere. M blir gärna rastlös när han endast ska vara med barnen, det är som att längtan till mig blir starkare när han är med sina barn, som att ansvaret gör att han vill ha en annan vuxen person intill sig, nära sig, samtala med. Därför är jag helt övertygad om att M hittat en ny sådan.

Miss Ro, hade gett en annan effekt, det vet både M och jag. Han hade inte varit så väldigt tyst då, då hade några fel sms också skvallrat om Miss Ro:s närvaro, men ingenting sådant. Vid M:s senaste race fick jag ett telefonsamtal ifrån en kvinna ifrån staden där M nu är. Jag vet inte vilken av M:s kvinnor det nu är, men jag var så smart så jag gick in på Eniro, kontrollerade numret och skickade uppgifterna i sms till M. Det går att göra gratis på Eniro.

Jag vill inte fortsätta med M, eller ..... jag kan inte fortsätta med M. Den ständiga misstron M:s lögner väckt i mig är ohanterliga, de försvinner inte som M tycks tro bara därför han inte tar tabletter. Nej, de finns ständigt närvarande i form av ständig vaksamhet, på vilka strategiska misstag/handlingar M kommer att göra. Allt för att vara förberedd på nästa steg för att överleva. Det går inte att leva så, ingen människa klarar det utan att tappa sin egen identitet.

Jag vet att M kommer höra av sig som om ingenting hänt, snart. Han kommer att ha svårt att hålla sig ifrån, eller så gör han det. Jag känner mig som en docka i en marionett-teater, som M kan dra i när han vill. Och jag ska ständigt vara beredd att dansa, göra konster, hoppa och studsa åt honom.

Mitt beslut måste komma snart, för jag orkar inte ha det så här längre. Min väninna var en god hjälp i det. Det jag sagt om att jag kan prata med M när han är på avgiftningen kommer jag nog vara tvungen att ändra på, jag måste på något sätt ta något beslut. För såhär kan det inte fortsätta, jag kan inte leva mitt liv utifrån hur M lever sitt. Eller få honom att tro att jag väntar, kan klara av att fortsätta, när jag inte kan det.

Jag kan inte klara av att han är i en stad där hans barn bor, förrän jag börjar tänka scenarier där M är inblandad med andra kvinnor. Vare sig det är sant - och jag är ganska övertygad -, så går det inte att leva så. Jag börjar mer och mer förstå att jag måste släppa bomben, att jag inte orkar vänta på M, och det gör så ont.