Sakna

Hur konstigt det än låter så saknar jag M. Jag vet inte om det är kontrollen jag inte har på honom nu, eller att han själv är så tyst. Har inte hört ifrån honom förrän igår morse, när jag ringde upp själv, efter att han varit och kommenterat.

Samtidigt som jag försöker se våran relation som så gott som början till avslut, så kommer de där tankarna igen. De äter sig in, oinbjudna hyresgäster som snyltar på min energi.

Jag brukar oftast ha rätt, vad gäller min intuition. Det känns som M har alternativ på gång. Att han lagt fällor på måfå sädär, lite överallt. Nu är han på den lilla svenska orten där hans barn bor. M har berättat att när han bodde där, var han också ute på nätet och letade. På landsbygden träffas man inte som i storstaden, det är för långa avstånd för att endast ta en fika, så där har man lilla resväskan med sig. Oftast ligger där lite alkohol som ska få det smidigare till sängen, och intim samvaro. Det har M berättat för mig, han har i detalj berättat hur han fått besök av sina kvinnor med sina små resväskor.

Nu är ju situationen tvärtom, och jag har genom kontakter fått reda på att M får inte bo med sina barn, utan måste bo på ett motell i staden. Ett perfekt tillfälle att vara intim med någon, speciellt som M verkar vara deprimerad just nu, - eller hans perfekta alibi, för att interaktera med MP-kvinnorna?-, så är chansen ganska stor, skulle säga spelbar.

Såna tankar brottas jag med, och jag vet att jag gör mig själv illa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro att det redan hänt, att det är så troligt så det i det närmaste är sanning, utan bevis. Eller om jag ska välja den snälla vägen. För min egen skulle väljer jag att scenariot redan inträffat. Jag kommer på mig själv att söka potentiella M-kvinnor, i den lilla staden som han kan ha bestämt träff med, inne på hans favoritsajt. Är det inte generande, nästintill skamligt att göra så?!

Nej, jag är helt ok med det faktum att jag gör så. Jag förstår mig själv, jag förstår att efter året med M och hans subtila sätt, hans dubbla budskap, hans otydlighet, så förstår jag mig själv.

Frågan ; som vägrar släppa är, att går det att leva såhär? Går det överhuvudtaget att vara i en relation där jag ständigt tänker tankar som får mig själv att må illa, som får mig att känna nerverna vridas runt i min kropp?!

Nej, förstås inte! Smärtan i den insikten är jobbig, men befriande. Jag kommer tyvärr aldrig att kunna lita på M. Om ... säger om... M mot förmodan skulle kunna förändra sig, och då får man ha i åtanke att såna här beteenden tar åratal att förändra. Skulle jag, låt mig tänka, rimligtvis vara tvungen att vänta sisådär, 5 år innan jag skulle fullständigt kunna lägga min tillit -så gott jag kan - till M. Detta börjar för mig bli en plågsam medvetenhet i mig. Och säkert därför jag plågar mig med detta, för att försöka hålla den borta.

Tara låt mig ge upp ... !