Två

Där sitter de där 2 rösterna och överröstar, tänker högt. Den ena vill ha svar; medan den andra försöker vara vuxen, ta beslut utifrån det hon hört därute i världen.

Den lilla är obstinat, hon vägrar att låta sig behandlas på det här sättet. Hon vill ringa upp, sätta ett plakat på en pinne och ut och demonstrera.

Den äldre, lugnar försöker trösta. Hon säger att det är inte ditt fel lilla vän, det är såhär verkligeheten är. Det är inget som personligen gjorts emot dig. Den lilla undrar vad den stora fått så, fina ord ifrån. Och varför känner hon en tvekan i den annars så bastanta stora?!

Den lilla vinner oftast fighten, hon drivs av något så starkt som att upprätta sig som person, som den hon är. Hon vet inget annat sätt, ingen har någonsin klappat henne på kinden och sagt allting kommer bli bra. Du är ok, och du kommer inte dö om du inte kämpar dig fram. Du kommer snarare uppleva frihet.

Den lilla vill fråga, utreda, försöka se mönster där inga finns att se. Hon vill veta varför?! varför behandlar du mig som jag inte är värdefull. Är det något verkligt fel på mig? Hon undersöker och försöker skapa kaos där hon går fram. Allt för att inte möta den svartaste av insikter, att hon återigen blir behandlad som alltid. Det är en stark längtan i den lilla att inte acceptera att vara den hon är, hon vill vara någon annan.

Emellan dessa 2 röster sitter jag. Jag, som just nu känner otrolig längtan enligt den lillas önskan. Att ta reda på varför M gör såhår?! Varför jag jämt ska kämpa för min självrespekt! Varför lyssnar jag inte på den där logiska rösten. Jo, det sliter i mellangärdet när den lilla flickan som en gång var jag, gråter så förtvivlat. Jag vill trösta, men hon kan inte tröstas. Hon vill bara gråta och gråta, och jag klarar snart inte av hennes gråt, för att hon inte tror hon får vara den hon är.

Det är därför M som du har sån kedja kring mig.