Lessen

Lugn och ro känner jag idag. Jag vet att M är hos sina barn i en annan stad, och jag vet att han inte kommer ha tid att stalka mig över nätet på några dagar.

Skrev ner M:s alla sms inatt, och i morse. En saknad finns också när det faktiskt var så att jag var naiv, och trodde på dem. På något sätt var det lättare, än som idag, behöva vara vaksam på allting M säger. Det går upp och ner, i natt var jag alldeles övertygad om att jag aldrig skulle sakna M något mer, idag är är det mer en tomhetskänsla över det hela.

Aldrig mer få känna närheten, värmen ifrån M. Aldrig mer få känna lekfullheten i oss 2. Aldrig mer få vakna upp tätt intill, kramande varandra.

Det känns som de stunderna är över, våran relation har utsatts för så många svek, så den har självtynat bort. Den enda som finns kvar är en bitterhet, misstänksamhet och saknad, över drömmen om oss.

Jag förundras över hur mycket jag tänker på hur M kan vara så elak? Hur han kan utsätta männskor för det han gör?! Hur han står 'ut' med sitt eget samvete?

Jag förstår inte, men vill, vill , vill, förstå. Den tanken maler i mig, hur mycket jag än funderar så kommer jag aldrig på. Visst jag vet att M är sjuk, men även sjuka missbrukare kan ha någon sorts inre moral. Jag vet, har träffat flera. M är feg, tycker jag, och oärlig. I min värld är såna saker hederskoder, och jag vet att det även finns i kriminella kretsar. Så även där finns någon sorts moral, som M saknar.

Ringde återbud till kyrkan, har någon sorts beninflammatiton som jag fick när jag jobbade i kyrkan i lördags. Satte på min styltor till skor, höga klackar, ville ha det som någon sorts avskedsceremoni för M, som är ganska kort, varför jag sista året gått med lågklackat. I den snön som var i lördags var det inte lätt att klampa runt i mina höga klackar, vilket gjorde att jag i söndags inte kunde sova för jag hade så ont i benen. Därför bestämde jag mig för att ringa återbud. Jag ska faktiskt bara ta hand om mig själv, vila i att M inte kan förfölja mig längre.

Har tänkt på att jag kanske måste avsluta 'sXXXX' perioden, den vackraste kvinnliga artist med vilket namn jag äntrade Internetestraden med - 99. I alla communities har jag samma namn, och har börjat fundera om hennes period är över, och att jag ska skaffa mig ett annat alias, eftersom M är som han är.

Vi leker någon sorts katt-råtta lek på internet just nu. Han vill inte släppa mig, och jag vill inte ändra mina namn. Men jag börjar mer och mer fundera om. Jag vill inte ha hans klumpiga försök till skuldtrippar längre. Han fångar mig alltid till slut, fastän jag tror mig säker. Kanske behöver jag andrum bara ett tag, tills M hittar en ny tjej?!

Usch, det är så många jobbiga tankar som dyker upp, och jag vet inte varför jag plågar mig själv. Försöker fokusera, andas, räkna andetag, meditera. Men det är som tungan till en trasig tand, tankarna dras åt M:s håll.

Alla lögner
Alla gånger
Alla tjejer
Alla skuldtrippar
Alla förklaringar
Alla kärleksförklaringar
Alla förmildrande omständigheter
Alla telefonsamtal
Allt ing

Och frågan som dröjer sig kvar är bara bitter?!

Varför M!?