Sanning

Alldeles tyst här i huset. Sonen somnat och katterna sover också, bara som gjort för mig att skriva, skriva.
Jag har fått ganska mycket saker gjort, varit hos psykologen, skrivit ut protokoll och skickat iväg. Jag unnade mig en hemmakväll, ska bada snart.

Pratade med M efter hans raid på min sida bland kommentarerna. Han utmanar mig, genom att skriva att detta kommer cencureras. Vilket naturligtvis gör att jag inte cencurerar hans kommentarer. För att inte verka dum, svag eller på något sätt i hans våld. Iallafall så han inte ser det, märker. Som att jag ska spela stark för att han inte ska få grepp om mig. För att inte han ska tro att jag faller, vilket jag gör, hårt.

Mest är det ilskan, emot hans projiceringar. Mina egna förklaringar jag fastnar i, fastän jag inte ens behöver, projektionerna som vet var dem tar. Jag går i fällan. I morse bestämde jag mig, eller rättare sagt i nattens vridningar i sängen, av sömnbrist pga av alla tankar. Att idag på morgonen skulle jag ringa M och förklara på ett lugnt sätt att jag inte vill ha kontakt, och att jag inte vill att skriver bland mina saker, kommenterar osv.

På något sätt så förstår jag min längtan att förstå M, för att jag ska ... ja varför behöver jag förstå M egentligen?! För att jag blir nervvrak av att förstå att han är den här personen! Den person jag absolut inte vill att M ska vara. Fast i sin egen förnekelse. Jag kommer ihåg mig själv att jag ofta funderat på om M ; är för bra för att vara sann?! när han stått ut med min sårbarhet. Det är sant, M är inte sann. Han har defekter liksom vi andra, bara att M försöker gömma dem, låtsas vara en annan. Nätet är perfekt ställe för honom, där kan han spela ut hela sitt register, där kan han leva ut sina fantasier, inga direkt kinky eller så, utan helt enkelt vara den där perfekta personen M ser sig själv som.

När M blir konfronterad med den han verkligen är brister M ut i förnekelse, han förminskar, drar på och ifrån, han fightas för att få vara kvar i låtsasvärlden, där M fortfarande är den där snälla, goa mysiga jeanskillen med 2 barn som är tekniker och art director.

En viktig mycket viktig sak slog mig under telefonsamtalet med M idag. M försökte förklara hur enkelt och simpelt, oskyldigt Gröna Lundsbesöket med I och barnen varit. Hur barnen inte alls reagerade på att träffa en tant ena dagen, och nästa riktig tanten nästa dag, hur barnen inte alls tyckte det vara konstigt. Medan M förklarade, la sig något underligt lugn över mig. Jag kom på att M tycker verkligen sådär, han tycker att det är ganska ok, men lite taskigt iom att jag inte visste om dettta, men det var också liten taskighet, eftersom jag iallafall inte velat vara med M denna veckan.
När M sitter och förklarar hur barnen tagit detta som en oskyldig utflykt med Tant I, från MP.
Slog det mig, jag vill inte, jag vill inte leva med en sån man som, tycker så. Det kändes ända ner i fotknölarna till längst upp i hårfästet, att jag inte tycker det är ok. Att jag inte ens ser några förmildrande omständigheter ens, förutom att M och jag har olika värderingar.

Jag har ju öppnat mitt hjärta för M, på något sätt har han inte presenterat sig som en sån som tycker ovanstående är ok beteende för mig. Så på något sätt har jag inte fått välja, förutom nu, då M förklarar ordentligt hur han ser på situationen. Men jag vill iallafall inte, och jag har svårt att tro på någon fortsättning för oss. Nu petar ju M in sin, man ska hjälpa varandra, måste kunna förlåta osv. Men jag börjar mer och mer känna att även om all jordens befolkning tycker det är rätt, så är det inte rätt för mig. Jag lever hellre ensam faktiskt. Så himla kul är det inte att lägga hela sin energi på en annan människa som jag gjort.

Jag börjar också förstå hur barnslig och omogen M är. Det jag i början såg som charmig känslighet, har mer och mer visat sig vara M:s sätt få det han behöver, hans överlevnad helt enkelt. Vi kvinnor faller pladask för killar som inte ser ut att klara sig själv, tänk .. vad dem behöver oss?! Vilka storverk vi kan uträtta.

M tycker att jag självömkar, han tycker att jag skriver ner honom i min blogg. Iof så är det lite rätt i det, men jag försöker att hålla mig på en rimlig nivå, inte hälla skit på M som jag egentligen borde göra, rejält. Jag skriver utifrån hur jag uppfattar saken, jag har aldrig hymlat emot M om mina känslor, jag har inte sagt till dem på MP att jag är singel, inte ens ringt någon sen jag blev ihop med M som inte vet att jag är i en kärleksrelation. Medan jag har klivit in i våran relation, har M valt att köra den mjuka vägen, ha förbehåll kvar.

Situationen med I, är graverande. Enligt M ringde hon och frågade en dag om de ville komma med till Gröna Lund. Enligt M har han inte vågat säga till I att han har mig, för att han hade sina möbler hos henne. Han valde alltså den fega vägen, först utnyttja någon, och sen försöka förklara bort det. Nej jag vill inte ha en sån kille.

Jag börjar äntligen få insikt att M är såhär, det här är hans överlevnad. Han överlever på andra människor, genom oärlighet duperar han andra för sin egen vinnings skull.


Jag vill inte vara med ......