Upp och ner, Ner och upp ...

Såhär jämt hänger aldrig min vågskål, ehh. Ja nästan aldrig iallafall. Jag förvånas över hur någon kan stå ut med mig, hur jag vänder och vrider mig som en mask i beteende. Hur minsta lilla småsak fullständigt kan få mig ur balans, på riktigt alltså.

Dagarna är verkligen ett lotteri, antingen är jag fullständigt lyrisk över att överhuvudtaget leva, eller så är jag i kolkällaren och rotar. Fattar ingenting faktiskt, och j-ligt otäckt är det, när jag inte känner igen mig själv.

Nu ska läkaren (vårdcentralen) snart ringa, och det kryper i mig av nervositet. Jag vill inte vara någon till last, och det är jag ju iom att jag behöver henne. Så fullständigt absurt egentligen, men intellektet förmår inte slå ner känslan.

Inte glömma, ...... att jag klarat att prata med henne förut, även om jag formligen låg på golvet och kräla. I behovsstoftet, den fullkomliga förnedringen.