Betrayed

Läser inne på FB om att bli bedragen. Han skriver så exakt det jag känner. Egentligen är det inte själva saken att bli dumpad, direkt sådär. Som en kraftig käftsmäll.

Nej det är känslan att vara kränkt, att någon tagit sig friheter att utsätta en för känslor av kränkning. Jag känner igen allting han beskriver. Och va skönt att läsa det; först; från en kille, och sen så exakt beskrivet min känsla jag har nu. Att straffa sig åter och återigen, samma tankar, frågor. Någon skrev att just att bli lämnad med inga svar ger mest ångest och funderingar. Jag har tänkt mig sista dagarnas tystnad av M som att han träffat en ny. Fastän jag inte vill ha honom hängande, är känslan av maktlöshet störst när han inte hör av sig.

Det är då dem här strafftankarna sätter fart i mig, vad gör han? vem chattar han med nu? vilken är hans nästa trigger? osv osv i all oändlighet. Jag mår illa av tankarna men de snurrar ändå.

Svaret blev tydligt i kommentarerna ifrån FB. Nån påpekade just behovet av kommunikation, förkklaring. Att den bedragna behöver sammanhang, och en ärlig önskan ifrån den bedragande om ånger, förklaringar. Det ger inte M, han nekar till allting. Just precis det som killen på FB, tyckte var det mest smärtsamma. På något sätt får jag ställa mig in på att några förklaringar, ärliga uppsåt kommer inte ges mig. Jag måste utifrån mig själv, de händelser jag vet fatta mitt beslut.

Det är en svår sak. Det kompliceras av att jag faktiskt har så lätt att glömma och fokusera på fel saker, M:s ord tex. Jag lyssnar och känner att M tycker om mig, att han faktiskt bryr sig, men på det sättet han klarar av, där han är. Och det räcker inte för mig, jag måste därför se det som min främsta uppgift att fokusera på vad jag vill, känner och klarar av.
Alternativen är inte många, eftersom M lider av en sjukdom som gör att han endast tänker egoistiskt, och att hans manipuleringar blir därefter, starka eftersom de är baserade på ren överlevnadsinstiskt.

Dessutom, ponera om M lägger in sig, han blir drogfri?! Kan jag då lita på honom, kan jag överleva i en miljö där jag tvingas vara i ovisshet, misstänksamhet stor del av tiden?
Nej jag kommer inte klara det !

Ett tips jag tänker på, är att hitta så mycket styrka så jag träffar M och säger dem här sakerna, att det verkligen är slut och att jag nu behöver tid för mig själv, att jag inte klarar vara kompis eller någonting under denna tid, utan bara helt enkelt behöver vara ifred, med mig.

Det är min överlevnadsinstikt, mitt intellekt, och min självkännedom som säger mig att det är där jag är på väg nu, är nu.