Bitter eftersmak

Här sitter jag och skriver brev till en annan på MP, som jag själv inte vill att M ska göra. Han skriver bloggar om mig istället nu !

Så fint, och jag får en bitter eftersmak. Jag söker ju ingenting på MP, min kärlek är förbehållen M, hur våran relation än är. Jag är en sån som inte klarar och inte har klarat att gå ifrån famn tilll famn, även om jag i missbruk ibland gjorde mina försök.

Det är så tragiskt. Även om jag inte litar på M, så känns det inte bra för min egen skull att chatta därinne. Skrev till en kvinna litegrann, och hon bekräftade bara mig, på cyniskt MP vis, att min kille var inget att ha, efter att jag i grova ordalag berättat om varför jag var där. Jag vill inte bli cynisk. I min värld är kärlek fortfarande vackert, förbehållen en person = M.

Endast han finns i mina tankar, endast han är den jag vill ha. Kan inte tänka tanken att inte vara med M, samtidigt som det känns svårt att tänka tanken att vara med M. Allting är så dubbelt inom mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Allting känns ouppnåligt att jag en dag, kanske kan känna tillit till M, fastän jag på något sätt gör det.

Det är så dubbelt ... allting ..

Ledsen

Idag känner jag mig nere, och ledsen. Umgicks med min väninna hela dagen, vi var och käka och besökte hennes moster på Kungsholmen. Sen var vi tom på Engelen , och lyssna på musik och dansa lite. Det enda jag kunde tänka på var M, alla tankar på att överhuvudtaget låta en annan man än M titta på mig kändes motbjudande. Ändå försökte jag, att mingla, vara med. Jag satt nära min väninna, som jag var rädd bara någon kom i närheten av mig.

Min väninna hade varit finkänslig hela dagen, liksom jag på mitt sätt. Hon hade inte frågat något om M, och jag vågade inte berätta, vara till last. Jag har blivit lite avvaktande att prata om M, sedan min andra väninna blev så arg när jag förde min och M:s konflikt på tal. Hon är givetvis rädd om mig, och vill mitt bästa. Hon är som hon säger "medberoende till mig, och hatar att jag ska må dåligt av M". Denna andra väninna är inte så, utan det var mer av medkänsla hon inte förde M på tal. Jag kände mina ögon tåras av hennes finkänslighet, hennes absoluta fördomsfria sätt gentemot mig. Jag kände också att jag kanske inte ville prata om M?! Det är dubbelt, allting är dubbelt i mig.

Det är så tragiskt och sorgligt allting, sån kärlek jag har för M, som nästan känns som bortslängd. Jag vet intellektuellt att det inte är så, men det känns så, hur jag än försöker. Jag pratade med M i morse, han pratade på om sitt besök hos vännerna i NA, och jag försökte att lyssna engagerat, känslomässigt. Men det går inte, en känslomässig mur finns mellan oss, alla gånger M, alla svek M. Har etsat sig kvar i mig. Allting M säger, känns bara som fadd mjölk, som är på väg att bli sur. Som någon beskt i munnen, det känns fel. Och det känns fel att jag känner att det känns fel.

Det pågår ett ständigt krig i mig, en självplågande utdragen strid. Jag vågar inte kliva ett steg fram och lita på M, och jag vågar inte kliva ett steg ifrån M ! Jag är fast i det här in between, det är en nästan olidlig känsla att inte kunna ta något beslut. Jag räknar mig ju som en handlingskraftig kvinna, allt det är bara ett minne blott. Just nu är jag omskadad i mina grundvalar. Jag vet ingenting längre ... !!??

Jag ska försöka att vila i Tara ikväll, i hennes kärlek. Allting kanske är bättre, när jag väntat ut striden, när jag kan se alla skador jag eventuellt måste ta ställning till?!

Tara, beskydda mig, fyll mig med det du vet jag behöver. Och hjälp mig att gå när jag inte orkar själv.

Felanmälan

Här kan man anmäla en trasig gatubelysning! Var man kan anmäla krossad tillit?

Var kan man anmäla sig att man vill ha tillbaka hoppet, kärleken och tron på att tillliten går att reparera igen?

Jag vill gärna veta. Hela jag, hoppar upp och ner i den här känslomässig berg-o-dalbanan, och kan inte kliva av. Min kille har varit iväg och träffa några ifrån NA och fikat och snackat med dem. Inte vet jag om det stämmer?!

Men det verkar otroligt knäppt, av min kille att ljuga om det. Fastän jag vet inte, och det är det som gör så ont, rivande, som ett öppet sår, som vägrar läka. Att jag fullständigt tappat all tillit till min M. Fastän jag vill lita på honom, släppa taget. Så förmår jag inte. Jag håller fast vid förorätterna, och jag får ont i magen av allt det här.

Jag måste vakta, jag måste finnas 100% tillhands för mina egna ögon att se, registrera, varje andetag, varje steg, M tar. Jag känner mig som en 2000 talets Sherlock Holmes, där jag går fram. Hittar på eventuella anledningar för att han ljuger, eventuella scenarier han hamnar i som gör att han måste ljuga. Hur hans missbruk, påverkar honom? Vilken dag han är på i sin avgiftning?!

Jag känner att jag sätter upp murar, våran relation är allting förutom flödande, vacker, varm och inbjudande. Den är hård, cynisk, kontrollerande, nästan på gränsen till äcklig. Jag blir äcklad av mitt eget beteende, och får skuld att jag inte är snäll emot M som försöker så bra och fint nu. Som blir den där lilla snälla pojken som ska göra allting mamma säger till honom att göra. Jag känner mig inte alls komfortabel i den situationen. Det känns som jag fått ett till barn att att uppfostra.

Jag får hoppas att jag kan återfå tilliten, kärleken, medkänslan och hoppet. Även om det nu ser rätt mörkt ut. Om någon vet, så skriv gärna och berätta hur ni återfann tilliten, hoppet efter svek i Er relation!!

Googlade

På Glädje och fick upp den här. Stämmer ganska bra faktiskt, för det här var första dagen sen M klev 'på' som jag faktiskt upplevt lite glädje, sett ljuset någonstans i det här mörka.

Och det har inte med M, att göra. Konstigt va?! *ironi*. Jag kom iväg till Arbetsförmedlingen Globen Rehab, där jag gått nu sen i höstas när jag slutade min arbetsträning. Det har ju varit sisådär, först fick jag gå en kurs, AMS ni vet?! och sen fick jag göra intelligenstest, för de ville göra det för att de misstänkt mig ligga på en hög intelligens, vilket jag faktiskt gjorde ! Jag blev himla glad då, men den glädjen har ätits upp många gånger sen dess. Enligt Psykologen var jag en av de bästa dem testat där. Kanske inte säger mycket, men jag blev lite stolt iallafall!

Mötet var inte så avancerat som jag hade förväntat mig. Det var mer en avstämning av läget, som Kerstin (handläggare) sa. Alla förberedelser för att visa mig ifrån min bästa sida, var lite onödiga fastän Kerstin sa att jag såg piggare ut. Har fått reda på att vårdcentralen skriver inga remisser, där var jag i början på december. Hade jag inte behövt recept igår, hade jag i min enfald trott att de kanske höll på att jobba med mitt fall, samtalskontakt, psykologkontakt. Men icke, sånt måste man fixa själv. Kerstin var iallafall underbar, jag sa att hon kunde vara min samtalskontakt om hon hade tänkt på det när hon läste rekryteringsprogrammet istället för psykologisk inriktning. Kerstin blev glad att höra det. Hon tittar på mig på ett alldeles speciellt sätt, hon lyssnar, verkar intresserad rent av. Och hon är den som hjälpt mig mest när jag under hösten har varit under press.

Bara att gå på ett läkarbesök, kan för mig ta all min energi under en hel vecka. Bara för att jag ska be någon om hjälp, vara krånglig. När jag satt emot läkaren på vårdcentralen sist, kände jag spädbarnsgråt komma ur min strupe, sån där gråt som gör att jag inte kan andas, sådär förtvivlat litet. Det besöket jag hade på Gyn, för våldtagna kvinnor likadant. Fastän där hade jag lärt mig av erfarenheten, och skrivit ett brev till läkaren, (kvinnlig) innan mötet. Hon förstod exakt vad jag går igenom, hon har jobbat med våldtagna och utsatta kvinnor där i över 20 år. Jag går på mottagningen för det, och den remissen har faktiskt skickats i från vårdcentralen, men remiss till samtalskontakt går inte, sånt sköts av psyket. Herre min Gud, vilket otur!

Men Kerstin är inte så dum, hon går andra vägar, tråcklar sig förbi hindren som har lagts ut. Genom att utnyttja alla vägar, även dem jag inte kan. Hon har därför bokat in tid hos deras! egen psykolog på fredag åt mig. Jag har varit hos henne förut, men då diskuterade vi min ADHD-remiss som hon ville prata om. De som tar emot arbetskraft ifrån Rehab, vill oftast ha någon form av underlag på vilka problem deras anställda har. Och jag, jag har många. Jag är inskriven för utredning för ADHD. Den blev till efter min arbetsträning, där de noterade att jag ofta, har svårt med koncentration, ofta hoppar från ställe till ställe, -dräller omkring, kallar dem det-, jag har svårt med den röda tråden, jag är j-ligt stressad. De skrev det i sin bedömning och sen i höstas så läste jag en bok av Vanna Beckman Vuxna med ADHD Damp, och det stod i den att om man har ett barn som har någon form av neurologisk störning och dessutom har några problem själv, sök hjälp. Och det har jag, min son har AS. Jag ringde telefonnumret till Karolinska, och fick prata med en psykolog som direkt pratade med överläkaren, som satte mig i kö. Sådär står jag nu.

Så, allt har gått bra idag. Min kille har nästan inte upptagit alls så mycket utrymme i mitt huvud idag, och det är konstigt?! Jag fick ett mail där han skrev han skulle gå på möte ikväll! Vilket jag tror när jag verkligen hör det.

Jag gjorde förresten en liten fuling igår, jag var inne på MP, och började chatta med en kille där på msn, min hemliga som Lxxx. Det var en besk hämnd, det var inget allvarligt. Vi pratade om hans jobb i kanske 20 minuter. Jag fick hemskt dåligt samvete efter det. Speciellt som killen kom ifrån samma stad i Småland min kille bott i 15 år. Hur kunde jag pricks så .... fel !!??

Alla

hans förklaringar, hans sätt att försöka fånga mig blir liksom ett tragiskt

- Jaha ...

I mig, jag fylls av en apati, och orkar inte ens längre bli arg. Utan kvar finns bara ett uppgivet

- Jaha

Psyket

Lättad att iskylan lämnat oss, idag var det bara -5 grader på termometer. Mina lungor fryser när jag gick ut igår. Trappan upp till ytterdörren höll på att ta livet av mig. Dagens väder var mer humant. Köpte ett par stövlar också i Söndags efter mötet, tyvärr fick jag med mig 2 högerfötter hem, så imorgon måste de bytas.

I morgon stundar allvaret igen. Det är dagen jag ska besöka Arbetsförmedlingen Rehab, Globen för att få min dom. Fru Justicia syns omotiverat hård emot mig. Jag kan inte passas in i arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att jag inte har min medicinska behandling klar, enligt Försäkringskassan. Alltså, jag är inte tillräkligt frisk för att jag inte har påbörjad terapi. Jag har just nu en kristerapi som psyket erbjuder. Sist sa denna människa, socionom som blivit övertalig i psyket, -kan inte omplaceras?!, till mig på våran kristerapi;

- Men varför måste din kille ta droger, räcker det inte med metadon!!! rynkad panna, och bekymrad blick, nästan uppfodrande.

Och

- Men blandar han med alkohol eller heroin då? denna gång riktigt bekymrad, så tom jag nästan måste lugna.



Jag måste förklara, allting för henne. Hon är närmast dåligare stöd än jag själv skulle vara i mitt tillstånd för någon annan. Hon verkar inte förstå varför min kille använder droger, hon verkar inte förstå någonting om medberoende. Hon är närmast chockad, och så bekymrad att jag går närmast därifrån med en känsla av att ha varit till last för henne. Hon har så dålig timing, henne rörelser med ögonen ner på klockan, försynt så jag inte ska se, är så genomskinliga så jag vill nästan genast resa mig upp och gå därifrån. Hennes dolda gäspningar får mig att tappa tråden, kan inte ens gråta därinne, rädd att hon ska börja gråta själv då. Känner mig avstängd tillsammans med henne.

Hon är en överbliven rest ifrån gamla psykvården. Som inte fått något mer avancerat jobb än att stanna kvar och lyssna på patienter hon tröttnat på för länge sen, ända till hennes förtida pension om snart 3 år.

My 5 cent

Jag kan inte känna något för att gå dit. Jag känner ingen professionalism, inget engagemang, ingenting förutom att vänta på sin lönecheck. Jag leker med tanken på varför jag inte bara struntar i henne, och försöker ändå, låtsas att hon är bättre än hon är. Låtsas att hennes ointresse inte betyder något?

Men det gör det!
Det är ju i själva mötet med en annan människa, som förbehållslöst förstår, jag blir till. Hela jag formas ju av den jag genomför min terapi med. Att gå till henne är som en dålig kopia av min mamma, visserligen lite bättre. Men ska jag inte få mer?!

Att gå till henne i en riktig terapi, gör att jag hellre genomför någon form av exorcism inom katolska kyrkan eller nåt? Så omöjlig syns ekvationen mig och henne i någon längre tids terapi. Jag har haft andra terapeuter på samma ställe, en jag hade i 5 år, som var denna kvinnas exakta motsats. Hon var engagerad, läste mina böcker jag kom med på första sessionen, Att möte incestoffer i terapi, hon plöjde igenom den, kanske inte på en gång, men över tiden. Hon uppmande mig att säga till henne när hon var försenad, hon uppmanade mig att träna på henne, mina känslor jag så länge stängt inne. Precis samtidigt som min mamma dog, avslutades terapin med denna kvinna. Hon hade under tiden utbildat sig till psykoteraput, och hon var glad att hon fick ha mig som patient, hon tackade mig faktiskt.

Nästa var en ung lovande psykolog. Om jag vetat vad jag vet idag, då. Hade jag förstått att psykiatrin bara var genomgång för henne, hon var så lovande så hon fick snart ett nytt jobb. Nästa terapeut var mer intresserad av var jag arbetstränade än vad jag hade på hjärtat, tyger och färger var intressantare än mina problem. Hon frågade vilka priser vi hade, vad vi sydde, vilka ramar vi gjorde, hur jag trivdes och hur mycket hon tyckte om olika tavlor, och vilka 'hängningar' som passade bäst till olika målningar. Hon var kraftigt sjuk också, vilket gjorde att hon ställde in mer timmar än dem vi träffades. Hon var en aniiing bättre än den jag har nu, vilket inte förtäljer mycket.

Nästa är alltså, bekymmersocionomen. Hon som kommer göra mitt liv hårt om jag inte orkar sätta mig emot att jag inte får något ut av kontakten. Hur ska jag våga göra det? När jag riskerar att inte komma ut i arbete då, -något som verkligen är nödvändigt för mitt tillstånd?!

Usch, orkar inte med psykiatrin något mer ... !

Jag faller ....

Snart för M:s projiceringar. Jag orkar snart inte stå emot, jag pendlar mellan 'det kanske inte är så farligt, många i Alanon lever ju med aktiva män' vs 'jag kan aldrig och menar aldrig lita på M' igen.

På något konstigt sätt tror jag att M:s och min kärlek är väldigt speciell. Aldrig har jag varit så närvarande i någon annan, aldrig har jag -då jag klarat det-, vilat så tryggt hos någon som hos M, aldrig har jag kännt beröring så innerligt som från den M ger mig. Aldrig har någon stått kvar hos mig som M gjort. Aldrig har jag älskat någon så förbehållslöst som M.

Tyvärr var det här innan Ms Ro kom, och mitt medberoende tog över våran relation. Det var som att lögnerna, och manipulationerna frodades under deras intåg. Det har inte varit särskilt bra sista månaderna, jag ständigt orolig, M ständigt orolig för att jag är orolig, och för att jag ska upptäcka hans benzo. Och alla gånger, de som ständigt jagar mig, tills jag är så slutkörd inträngd emot väggen att jag bara kan se skärmen framför mina ögon, med alla gånger ....

Den gången M skulle ha sina barn, den 14 feb-05, när vi precis träffats. När M berättade att de varit ute hos en kompis i Sundbyberg, han och barnen och inte kommit hem förrän sent på natten. Det visste jag, eftersom den dagen hade jag skickat M en kristall på hans födelsedag, som han skulle hänga i fönstret. Den har aldrig hängt i något fönster, den ligger i M:s byrålåda, i min fantasi tillsammans/bredvid hans karta med Ms Ro.


Den gången?! Var var han då? Var han tillsammans med Y som han precis blivit lämnad av på MP? Var han tillsammans med någon annan ifrån MP, som han pratat med när han var ledsen?

Alla gånger M

Alla gånger M

Alla gånger M

Vad var sant och vad var inte sant? Det är felet med våran relation, det är felet med allt just nu för mig. Hur jag än försöker får jag det inte ur skallen.

Även när jag sover jagar demonerna mig, alla-gånger-demonen, som är mardrömslik. Alla mina nojor förpackade i en enda stor mardröm om alla gånger.

När ska du berätta? När kan du uppbåda all den kraft och energi, styrka, mod som krävs för att våga se in i dig själv och bära fram din ärlighet till mig?

I mina tankar finns det snart ingen chans längre M, allting beror på just det, om jag ska kunna vara kvar. Och du förstår inte vad du gjort för fel?!

Kontakt

M har tagit kontakt igen, han vädjar, så övertygande så jag nästan .... helt faller för hans projiceringar. Igår skrev han mail till mig där allting var ordnat, allting hade han gjort, precis som han handlat ifrån en inköpslista jag gjort. Han hade chattat med någon ifrån NA, han hade tagit kontakt med föreningen för de som har metadon.

Nu kommer efterspelet på det; han har inte fått reda på vilka möten han ska gå på, finns så många, så han vill jag ska hjälpa honom!! Han är övertygande, kontakten på metadonföreningen har inte hört av sig. Jag spelar med i det här gamet och skriver själv till metadonkillen, eftersom jag har haft kontakt med honom under lång tid nu. Så han vet min killes problem.

Jag är inte dum ;-).


Nu väntar film med sonen. Men jag riktigt längtar tillbaks hit där jag får utlopp för alla de stormar som just nu utspelar sig i mitt inre.

Maschocist

På något underligt sätt vill jag att M ska höra av sig. Känslan av att bara vara en-i-raden-på-MP, blir mindre då. Eller om jag får bestämma när M inte ska höra av sig. Det får jag ju inte, han hör av sig på de mest konstiga tillfällen. Jag känner mig kränkt över att han inte följer våran överenskommelse, samtidigt som saknaden - när han gör det-, blir nästan omänskligt tung att bära.

M har upptäckt att jag reggat mig på MP, han upptäckte det redan igår. Jag såg att han varit inne på min sida med hans kompis nick. På nåt sätt försvårar det här detektivarbetat jag så maniskt ägnar mig åt, istället för att leva. Ta reda på vad M gör, tänker, har för sig. För att inte bli tagen på sängen när han kommer släntrande med sina förklaringar.

Och ändå vet jag, att jag blir mer och mer sjuk, deprimerad när jag gör det. Jag tvingar mig att vara kvar i det här destruktiva, som har blivit något som ett extra skinn för mig. Som jag gömmer mig bakom för att slippa ta tag i mitt liv.

Var på möte i Söndags, igår allltså. Tänk att jag trodde det var längre sen. Jag träffade 2 av mina bästa väninnor, de känner inte varandra särskilt väl. Men vi gick tillsammans hem ifrån mötet. Den ena väninnan har sagt att hon inte längre ringer mig gärna, pga att jag nästan alltid låter så stressad, taggig i telefon.
Den andra väninnan sa något jag faktiskt blev ledsen för, hon sa att det är inte likt mig att bestämma att jag ska komma på ett möte, hade möte om Stormöteskommitén i Lördags, och jag sa på morgonen att jag skulle dyka upp, men gjorde det inte. Fick telefonsamtal ifrån M, som stressade upp mig så mycket så jag inte orkade.
Jag blir förnärmad att inte min väninna kan förstå det, att jag inte orkar att hela min energi koncentreras på att överleva. Tilläggas ska att jag alltid funnits vid henne då hon haft sin destruktiva relation, som var gift t.om. Jag förväntade mig mer förståelse för henne. Men jag känner ilska ifrån henne istället, som att hon är förbannad att jag inte drar mig ifrån M, nu direkt, genast. Att hon själv suttit fast i över 7 år i samma helvete, verkar inte hon komma ihåg. Hon har träffat en ny man, som hon säger har räddat henne. Bara det borde ju få henne att förstå hur svårt det är att lämna. Jag har sagt att jag upplever henne ganska barsk emot mig, att jag inte kan förstå att hon har mer ödmjukhet, som har gått igenom samma helvete. Men hon säger att blir så arg!! på M. Men det hjälper ju inte mig !

Allt känns som en enda soppa i mitt huvud, jag har ingen riktning. Saknaden efter M är stor, och samtidigt ringer väninnornas ord i mina öron, och sonens.

-Lämna, nu , direkt, genast !

Bara sådär, kan jag det?!

Tara, fyll mig med det du vet jag behöver för att göra det du vet är bäst för mig. Bär mig när jag inte orkar gå själv. Tack!

0

Ingenting hörs, ingenting syns. På nåt sätt är det lite bättre i mig, även om tanken på hur litet jag betydde kommer närmare då. Men den tanken är bättre än ilskan som förgör mig om han hör av sig.

Jag gömmer mig, väntar ut M:s nästa drag. Det kan komma närsomhelst, och i vilken form vet jag inte. Kommer han och ringer på dörren? Åh Gode Gud låt det inte bli så. Då är jag såld, kommer aldrig våga låta M stå därute alldeles själv, fast måste nog eftersom jag berättat för sonen i -grova ordalag-, vad som hänt mellan M och mig. Jag hade ingen chans att slippa, känner skam för det. M kommer tycka att det var onödigt, men han lever inte varje dag, varje andetag nära min son. Min son märker, jag vill ta ifrån honom skulden att han tror det har med honom (sonen) att göra, att hans mamma för närvarande är ett psykiskt vrak, medberoendets flagga.

Minnesbilder fladdrar förbi, obevekligt. De är så svaga så de är svåra att få tag på. Men de finns där, alltid närvarande. De känns .... störande.

En är av mig och M på psyket i September, han sjuk -trodde jag?-, och jag följde honom till psykakuten. M ville ha reda på hur det blev mellan oss, våran relation innan han gick in till doktorn. Hur M sa att det var ingen idé annars, att han sökte läkarhjälp?! M ville hellre lägga oro på mig genom att säga att han skulle ta livet av sig.

Eller gången på Bostadsförmedlingen, där M svor på att han betalt in sin räkning till dem, men när M blev övertalad om -genom handläggaren där-, kunde minnas att han kanske inte betalat in den?! Hur jag sen sa att jag kunde skriva över mina dagar till M, för att han var så illa ute att bli utstläng ifrån sin kompis. Varför då, jo för att kompisen var trött på M:s intag av Mr Ro och av hans lögner.

Alla gånger, jag kommer skriva ner, när jag får tag i dem. Alla gånger ......

Morgon

Jag har registrerat mig på MP återigen, som Lxxxx, (vågar inte skriva ut namnet). Man kan tycka det är en dålig hämnd, men för mig känns det ..... sådär. Ingenting känns ju egentligen bra just nu. Jag är inne på en sida där jag skriver som Lxxxx, min kille vet om det nicket. Jag funderar på att byta personlighet helt på nätet, så han inte får tag i mig.

Jag vill inte ha honom och hans vädjanden. Jag vill vara ifred, och veta när han hör av sig och inte. Tyvärr går inte det, för han har ju sitt eget känsloliv. Och det är just den här ovissheten, som gör sig påmind som en röd tråd igenom hela våran relation. Då liksom nu är den värst.

Jag är som i ingentingland, där ingenting duger. Hör han inte av sig, blir jag arg, fundersam över det och vill han ska göra det, och gör han det -hör av sig-, blir jag också arg. Jag är en paradox av mig själv, vet inte vad jag vill!? Eller vet jag?!

Han skickade ett av sina självömkans-sms inatt, där han förklarar återigen vilken hemsk människa jag är, och vilken förträfflig man han är. Han slår ner på allt jag skriver, allt jag har sagt, allting är fel. Jag vill skrika "Det är orättvist!", jag vill inte leka i sandlådan, men jag vill försvara mig ifrån dina attacker. Och hur jag än gör, blir det hink och spade som gäller. Jag kan helt enkelt inte ha någon kontakt!?

Jag börjar mer och mer förstå att våran relation just nu är en tävling, om vem som är mest sårad. Eftersom jag kommer till korta, hela tiden. Eftersom jag är mer sårbar än han, genom att jag inte vill gå ner på den här låga nivån, måste jag ta något beslut här. Varje tanke åt hans håll, får mig att känna mig stridslysten.

Alla gånger, alla tankar maler och maler, fortsätter och fortsätter .... ändå!

Han kommer att försöka skuldtrippa mig för att jag reggat mig på MP, det vet jag. Det kommer att låta att jag också är där för att ragga killar, -det har det redan låtit förresten-, och att hans sk ledsenhet, som blottade leken med I på MP inte är särskilt anmärkningsvärd. Men det tycker jag, han påstår att jag har kontakt med andra killar på MP, och fastän jag vet att jag inte har det vill jag iallafall strida för min rätt. Det känns som om jag låter hans ord passera, stämmer dem.

Jag måste försöka sluta tänka så. Hans ord och projiceringar missar målet. Jag har inte haft några tankar på andra killar, jag har det inte nu heller. Men som den Shedevil jag känner mig som, så vill jag att han ska tro det, eller åtminstone ge tillbaka av den oro han orsakat mig.

Ja skjut mig, jag är bara mänsklig.

Jag vill inte berätta om de andra tankarna som jag inte iscensätter av hämnd i mitt huvud, jag producerar hämnd-light nu. Ja ett tag kommer jag gör det. Eller t.o.m vill, njuter, av att göra det. Så har den kärleken som kom i iskylan feb 2005 utvecklat sig. Jag har en viss gräns, och jag tror min kille nått den med råge.

Hur ska jag kunna stanna kvar hos någon som tar kontakt med kvinnor på en dejtingsajt när han är ledsen?!

Den frågan är mer intressant för mig just nu, än krisen i Palestina, även där .... Sorry!

Hållhakar

M försöker och försöker. Nu har han verkligen nått nivå, botten. Han projicerar och sluggar vilt omkring sig, han drar in Y i det här också. Det var kvinnan M träffade innan mig, enligt vad han sagt - om det nu inte är ännu en lögn?-, så träffades dem i aug-september-04, på MP, och de blev ett par. M åkte hem till henne och stannad i 2 veckor, då han precis hade kommit upp ifrån Småland där han bott några år. Han gav ut sitt lösenord till Y, för att hon skulle betala hans VIP dagar på MP. Hon gick ovetande om M:s tendenser till lögner in på hans konto, och fick där se att M hade bjudit en annan kvinna på middag. Enligt M så var det inte så allvarligt, mer skoj sådär. Y hade inte tagit det som något skoj, hon tog hans undanflykter som ett svek, -just som det var-, och drog sig ur sin relation med M.

I feb-05 träffades vi. Nu tycker M att han är alldeles förträfflig som berättat det här för mig, som synes i kommentaren till min andra blogg Helvete, därifrån jag nu flyr ett tag. Det är som att M och jag leker katt-o-råtta på internet just nu. Han läser min blogg, kommenterar friskt och förklarar därigenom det han inte får göra via telefon. Jag sa senast igår till M vilka spelregler som nu gäller. Men de verkar M ha glömt. Eller förresten, han har inte glömt, han vill bara ha det han behöver, mig. Hur jag känner struntar M just nu i, bara tanken på att mista mig liksom han gjorde med Y får honom att säga vad som helst, nästan för att undvika det.

Det är något patetiskt över det hela. Jag blir så fruktansvärt arg och förorättad av M:s beteende, det liksom hänger sig kvar i mig likt en illaluktande känsla, som inte går att bli ren ifrån. Det är hans totala respektlöshet jag anar, hans totala brist på förståelse för vad han gjort! Som gör att jag gärna vill gå in och kommentera honom tillbaka, genom en slagkraftig blogg där jag ironiserar över hans kommentar, och förklarar allting jag tycker är orättvist. Men jag ska försöka att låta bli, att göra det skulle bara öka den här karusellen vi just nu är i.

Det bästa jag kan göra, är att ligga lågt, försöka att slänga tillbaka mina villkor till M, så hans ord inte får fäste. Försöka att skriva av mig härinne, mina allra innersta tankar, oåtkomliga för M att dissekera. Jag är så ledsen, och förtvivlat trött på hela grejen. Vill bara M ska lämna mig ifred, så jag får slicka mina sår själv. Hans väsen ökar bara min ångest. Även om saknaden -när han inte hör av sig-, också blir ett smärtsamt ärr. Allting känns förstört mellan M och mig. Jag liksom ser ingenting kvar, allting ligger som en öken framför mig när jag tänker på M och mig i framtiden. Den finns inte, den dröm jag hade för 1 år sen, den försvinner sakta för att ersättas av M:s och mina konflikter, maktkampen som pågår mellan oss.

Miss Ro, har slagit oss ner, hon förstör allting i sin väg. Jag kan nog aldrig ha tillit igen till M. Hans förklaringar gör mig bara ännu mer övertygad.

Om, alla gånger jag undrat varför M är som han är? Varför han sitter och sover på tunnelbanan? Vad de andra människorna tänker när de ser mig med honom?Oron för att möta någon ifrån gemenskapen tillsammans med M när han ser ut sådär? Tom den gången vi var på Östasiatiska museét och M stod utanför och grina för att jag var så taskig emot honom, för att jag tyckte han var påverkad/hade tagit något. Och hur jag översköljdes med avsky att behöva trösta M där han stod. För jag kände hans manipulationer isa i mina blodådror. Hur han ville fokusera bort ifrån att han tagit något. Hur mycket jag kännt mig skyldig, för jag var taskig som ville vara för mig själv, vara ensam, hur jag inte ville umgås med M när han var sådär konstig. Hur han skyllde över sitt tillstånd, på att det var för att jag inte ville vara med honom, hur inte jag ville höra honom när han somnade ifrån i telefonen. Hur ledsen M var, hur fruktansvärt synd det var om honom i förhållande till mig, som hade så många vänner!


Alla gånger M, jag kan inte glömma. De tär sönder mig innifrån, river sönder all tillti jag någonsin kännt för dig.

Jag är så arg, jag är så arg på M:s manipulationer, hans offermentalitet, hans oförmåga att ta ansvar. Om han bara sa, så enkelt som det är ;-

Jag förstår dig att jag sårat dig, rivit sönder dig genom mina lögner. Jag kommer att lyssna och visa förståelse för att du är sårad, sviken. Jag finns här när du vill förklara dina känslor för mig, och ska försöka stå kvar för dig att få tillbaka det jag tagit;- Din verklighet ...... !

1 år

I dagarna blir det 1 år för oss. Presenten jag fick var att han lekte med sina nya kompisar på MP I. På något sätt har jag nog väntat mig utgången, jag har vetat att han inte är ärlig. Därför skriver jag nu på den här sidan istället för min gamla. Jag vill ha fri uttrycksrätt, och det får jag inte när M läser vad jag skriver. Han läser det han vill, läsa, resten utelämnar han. Han plockar ut bitar ur min text för att passa hans förklaringar, förminskningar. Hans projiceringar, som jag formligen HATAR.

Hur kunde det bli såhär? Frågan lämnar mig inte, den mal och mal, och ändå får den ingen ro.

Jag längtar hemskt mycket efter att bara skita-i-allt, bara ta M tillbaka, utan förbehåll. Men jag vet inte vad det är som hindrar mig. Jo jag vet, framförallt är det lögnerna, bara tanken på att aldrig veta vad M pysslar med, när jag inte är där, och hur hemska fantasierna är om det. Jag pendlar så, ingen ro i kroppen. Allting hoppar liksom omkring.

Logiskt, så kommer jag aldrig kunna lita på M igen. Han har redan spelat ut alla kort, allting är öppet nu. Jag vet vem han är, precis som jag redan från början visste, men som han förnekade. Fick det att låta bra, att han var tillfrisknande, fri ifrån demoner ifrån förr. Om jag varit lite mer observant, borde den där glättriga ytan fått mig att fundera. Och alla gånger jag i början av våran relation, inte vågade ringa, av rädsla för hur M kunde låta, släpig, sluddrig, flummig.

Och hur jag sakta anpassade mig till honom, slutade att ringa på kvällarn, skickade sms istället så det hemska skulle försvinna. Det gjorde det inte! Det kom bara tillbaka den 18 mars förra året, när M kom till McDonalds, kraftigt påverkad, precis som han hade tagit Heroin. Men nej då, för att kunna stanna hos M lyssnade jag, på någon krånglig förklaring om varför han varit tvungen att komma i fas med metadonet. Idag vet jag -vad än M säger-, att det inte är så, att han tagit mer metadon. Enligt en annan som jag pratat med som också har metadon, vet jag att man blir inte så på en ½ flaska extra.

Eller gången när M satte sig att nodda i sin fotölj. När han behändigt försökte få mig att somna om, så han skulle kunna öppna sitt fönster på vid gavel, sätta sig i fotöljen och bara hänga med huvudet. Hur arg jag blev, och förorättad. Hur kroppen kände, att den inte trodde på M:s förklaringar om att han druckit 2 dagar innan, och att han blev så när han inte sovit så bra.

Alla gånger maler och maler så jag blir tokig. Nu skriver jag vad som helst som kommer upp i mitt huvud, ang M här, bära eller brista. Måste få det ur mig !

Drog

Här är mitt hemliga ställe just nu, när min kille och jag faktiskt .... -tror jag- ... håller på att bryta upp ifrån vårat förhållande. Resten finns att läsa hos Medberoende - En väg i Helvetet !.

Det kanske är lite drastiskt att byta ställe. Men jag vill inte spela min kille rakt i händerna, att han kan följa mina steg, mina rörelser varje dag när jag försöker hålla mig ifrån honom. Han är som en drog för mig, jag håller fast fastän jag ingenting får. Jag försöker att kämpa för att han ska förändras, och han också -säger han. Men allting som händer, är att jag mår dåligare och dåligare för varje dag.

Mina väninnor känner inte igen mig, min son blev arg igår när M ringde, han slog i väggen för att jag skulle sluta prata med honom. Och varför inte? Varför ska jag prata med M, om hans storslagna planer på att bli drogfri? Vad finns för mening i det, jag blir ju bara mer bunden till honom ju mer jag hör honom, hans röst, hans förnekelser om sitt användande av Rohypnol.

Jag kämpar för att inte bli tokig, av att tänka alla gånger han ljugit, alla gånger han förnekat min verklighet - det är nog det som gör mest ont. Nu säger M att han är villig, precis som förra månaden. Därför skriver jag härinne ett tag, för att jag måste avgiftas ifrån M. Han är som min drog.