Morgon

Jag har registrerat mig på MP återigen, som Lxxxx, (vågar inte skriva ut namnet). Man kan tycka det är en dålig hämnd, men för mig känns det ..... sådär. Ingenting känns ju egentligen bra just nu. Jag är inne på en sida där jag skriver som Lxxxx, min kille vet om det nicket. Jag funderar på att byta personlighet helt på nätet, så han inte får tag i mig.

Jag vill inte ha honom och hans vädjanden. Jag vill vara ifred, och veta när han hör av sig och inte. Tyvärr går inte det, för han har ju sitt eget känsloliv. Och det är just den här ovissheten, som gör sig påmind som en röd tråd igenom hela våran relation. Då liksom nu är den värst.

Jag är som i ingentingland, där ingenting duger. Hör han inte av sig, blir jag arg, fundersam över det och vill han ska göra det, och gör han det -hör av sig-, blir jag också arg. Jag är en paradox av mig själv, vet inte vad jag vill!? Eller vet jag?!

Han skickade ett av sina självömkans-sms inatt, där han förklarar återigen vilken hemsk människa jag är, och vilken förträfflig man han är. Han slår ner på allt jag skriver, allt jag har sagt, allting är fel. Jag vill skrika "Det är orättvist!", jag vill inte leka i sandlådan, men jag vill försvara mig ifrån dina attacker. Och hur jag än gör, blir det hink och spade som gäller. Jag kan helt enkelt inte ha någon kontakt!?

Jag börjar mer och mer förstå att våran relation just nu är en tävling, om vem som är mest sårad. Eftersom jag kommer till korta, hela tiden. Eftersom jag är mer sårbar än han, genom att jag inte vill gå ner på den här låga nivån, måste jag ta något beslut här. Varje tanke åt hans håll, får mig att känna mig stridslysten.

Alla gånger, alla tankar maler och maler, fortsätter och fortsätter .... ändå!

Han kommer att försöka skuldtrippa mig för att jag reggat mig på MP, det vet jag. Det kommer att låta att jag också är där för att ragga killar, -det har det redan låtit förresten-, och att hans sk ledsenhet, som blottade leken med I på MP inte är särskilt anmärkningsvärd. Men det tycker jag, han påstår att jag har kontakt med andra killar på MP, och fastän jag vet att jag inte har det vill jag iallafall strida för min rätt. Det känns som om jag låter hans ord passera, stämmer dem.

Jag måste försöka sluta tänka så. Hans ord och projiceringar missar målet. Jag har inte haft några tankar på andra killar, jag har det inte nu heller. Men som den Shedevil jag känner mig som, så vill jag att han ska tro det, eller åtminstone ge tillbaka av den oro han orsakat mig.

Ja skjut mig, jag är bara mänsklig.

Jag vill inte berätta om de andra tankarna som jag inte iscensätter av hämnd i mitt huvud, jag producerar hämnd-light nu. Ja ett tag kommer jag gör det. Eller t.o.m vill, njuter, av att göra det. Så har den kärleken som kom i iskylan feb 2005 utvecklat sig. Jag har en viss gräns, och jag tror min kille nått den med råge.

Hur ska jag kunna stanna kvar hos någon som tar kontakt med kvinnor på en dejtingsajt när han är ledsen?!

Den frågan är mer intressant för mig just nu, än krisen i Palestina, även där .... Sorry!