Hållhakar

M försöker och försöker. Nu har han verkligen nått nivå, botten. Han projicerar och sluggar vilt omkring sig, han drar in Y i det här också. Det var kvinnan M träffade innan mig, enligt vad han sagt - om det nu inte är ännu en lögn?-, så träffades dem i aug-september-04, på MP, och de blev ett par. M åkte hem till henne och stannad i 2 veckor, då han precis hade kommit upp ifrån Småland där han bott några år. Han gav ut sitt lösenord till Y, för att hon skulle betala hans VIP dagar på MP. Hon gick ovetande om M:s tendenser till lögner in på hans konto, och fick där se att M hade bjudit en annan kvinna på middag. Enligt M så var det inte så allvarligt, mer skoj sådär. Y hade inte tagit det som något skoj, hon tog hans undanflykter som ett svek, -just som det var-, och drog sig ur sin relation med M.

I feb-05 träffades vi. Nu tycker M att han är alldeles förträfflig som berättat det här för mig, som synes i kommentaren till min andra blogg Helvete, därifrån jag nu flyr ett tag. Det är som att M och jag leker katt-o-råtta på internet just nu. Han läser min blogg, kommenterar friskt och förklarar därigenom det han inte får göra via telefon. Jag sa senast igår till M vilka spelregler som nu gäller. Men de verkar M ha glömt. Eller förresten, han har inte glömt, han vill bara ha det han behöver, mig. Hur jag känner struntar M just nu i, bara tanken på att mista mig liksom han gjorde med Y får honom att säga vad som helst, nästan för att undvika det.

Det är något patetiskt över det hela. Jag blir så fruktansvärt arg och förorättad av M:s beteende, det liksom hänger sig kvar i mig likt en illaluktande känsla, som inte går att bli ren ifrån. Det är hans totala respektlöshet jag anar, hans totala brist på förståelse för vad han gjort! Som gör att jag gärna vill gå in och kommentera honom tillbaka, genom en slagkraftig blogg där jag ironiserar över hans kommentar, och förklarar allting jag tycker är orättvist. Men jag ska försöka att låta bli, att göra det skulle bara öka den här karusellen vi just nu är i.

Det bästa jag kan göra, är att ligga lågt, försöka att slänga tillbaka mina villkor till M, så hans ord inte får fäste. Försöka att skriva av mig härinne, mina allra innersta tankar, oåtkomliga för M att dissekera. Jag är så ledsen, och förtvivlat trött på hela grejen. Vill bara M ska lämna mig ifred, så jag får slicka mina sår själv. Hans väsen ökar bara min ångest. Även om saknaden -när han inte hör av sig-, också blir ett smärtsamt ärr. Allting känns förstört mellan M och mig. Jag liksom ser ingenting kvar, allting ligger som en öken framför mig när jag tänker på M och mig i framtiden. Den finns inte, den dröm jag hade för 1 år sen, den försvinner sakta för att ersättas av M:s och mina konflikter, maktkampen som pågår mellan oss.

Miss Ro, har slagit oss ner, hon förstör allting i sin väg. Jag kan nog aldrig ha tillit igen till M. Hans förklaringar gör mig bara ännu mer övertygad.

Om, alla gånger jag undrat varför M är som han är? Varför han sitter och sover på tunnelbanan? Vad de andra människorna tänker när de ser mig med honom?Oron för att möta någon ifrån gemenskapen tillsammans med M när han ser ut sådär? Tom den gången vi var på Östasiatiska museét och M stod utanför och grina för att jag var så taskig emot honom, för att jag tyckte han var påverkad/hade tagit något. Och hur jag översköljdes med avsky att behöva trösta M där han stod. För jag kände hans manipulationer isa i mina blodådror. Hur han ville fokusera bort ifrån att han tagit något. Hur mycket jag kännt mig skyldig, för jag var taskig som ville vara för mig själv, vara ensam, hur jag inte ville umgås med M när han var sådär konstig. Hur han skyllde över sitt tillstånd, på att det var för att jag inte ville vara med honom, hur inte jag ville höra honom när han somnade ifrån i telefonen. Hur ledsen M var, hur fruktansvärt synd det var om honom i förhållande till mig, som hade så många vänner!


Alla gånger M, jag kan inte glömma. De tär sönder mig innifrån, river sönder all tillti jag någonsin kännt för dig.

Jag är så arg, jag är så arg på M:s manipulationer, hans offermentalitet, hans oförmåga att ta ansvar. Om han bara sa, så enkelt som det är ;-

Jag förstår dig att jag sårat dig, rivit sönder dig genom mina lögner. Jag kommer att lyssna och visa förståelse för att du är sårad, sviken. Jag finns här när du vill förklara dina känslor för mig, och ska försöka stå kvar för dig att få tillbaka det jag tagit;- Din verklighet ...... !