0

Ingenting hörs, ingenting syns. På nåt sätt är det lite bättre i mig, även om tanken på hur litet jag betydde kommer närmare då. Men den tanken är bättre än ilskan som förgör mig om han hör av sig.

Jag gömmer mig, väntar ut M:s nästa drag. Det kan komma närsomhelst, och i vilken form vet jag inte. Kommer han och ringer på dörren? Åh Gode Gud låt det inte bli så. Då är jag såld, kommer aldrig våga låta M stå därute alldeles själv, fast måste nog eftersom jag berättat för sonen i -grova ordalag-, vad som hänt mellan M och mig. Jag hade ingen chans att slippa, känner skam för det. M kommer tycka att det var onödigt, men han lever inte varje dag, varje andetag nära min son. Min son märker, jag vill ta ifrån honom skulden att han tror det har med honom (sonen) att göra, att hans mamma för närvarande är ett psykiskt vrak, medberoendets flagga.

Minnesbilder fladdrar förbi, obevekligt. De är så svaga så de är svåra att få tag på. Men de finns där, alltid närvarande. De känns .... störande.

En är av mig och M på psyket i September, han sjuk -trodde jag?-, och jag följde honom till psykakuten. M ville ha reda på hur det blev mellan oss, våran relation innan han gick in till doktorn. Hur M sa att det var ingen idé annars, att han sökte läkarhjälp?! M ville hellre lägga oro på mig genom att säga att han skulle ta livet av sig.

Eller gången på Bostadsförmedlingen, där M svor på att han betalt in sin räkning till dem, men när M blev övertalad om -genom handläggaren där-, kunde minnas att han kanske inte betalat in den?! Hur jag sen sa att jag kunde skriva över mina dagar till M, för att han var så illa ute att bli utstläng ifrån sin kompis. Varför då, jo för att kompisen var trött på M:s intag av Mr Ro och av hans lögner.

Alla gånger, jag kommer skriva ner, när jag får tag i dem. Alla gånger ......