1 år

I dagarna blir det 1 år för oss. Presenten jag fick var att han lekte med sina nya kompisar på MP I. På något sätt har jag nog väntat mig utgången, jag har vetat att han inte är ärlig. Därför skriver jag nu på den här sidan istället för min gamla. Jag vill ha fri uttrycksrätt, och det får jag inte när M läser vad jag skriver. Han läser det han vill, läsa, resten utelämnar han. Han plockar ut bitar ur min text för att passa hans förklaringar, förminskningar. Hans projiceringar, som jag formligen HATAR.

Hur kunde det bli såhär? Frågan lämnar mig inte, den mal och mal, och ändå får den ingen ro.

Jag längtar hemskt mycket efter att bara skita-i-allt, bara ta M tillbaka, utan förbehåll. Men jag vet inte vad det är som hindrar mig. Jo jag vet, framförallt är det lögnerna, bara tanken på att aldrig veta vad M pysslar med, när jag inte är där, och hur hemska fantasierna är om det. Jag pendlar så, ingen ro i kroppen. Allting hoppar liksom omkring.

Logiskt, så kommer jag aldrig kunna lita på M igen. Han har redan spelat ut alla kort, allting är öppet nu. Jag vet vem han är, precis som jag redan från början visste, men som han förnekade. Fick det att låta bra, att han var tillfrisknande, fri ifrån demoner ifrån förr. Om jag varit lite mer observant, borde den där glättriga ytan fått mig att fundera. Och alla gånger jag i början av våran relation, inte vågade ringa, av rädsla för hur M kunde låta, släpig, sluddrig, flummig.

Och hur jag sakta anpassade mig till honom, slutade att ringa på kvällarn, skickade sms istället så det hemska skulle försvinna. Det gjorde det inte! Det kom bara tillbaka den 18 mars förra året, när M kom till McDonalds, kraftigt påverkad, precis som han hade tagit Heroin. Men nej då, för att kunna stanna hos M lyssnade jag, på någon krånglig förklaring om varför han varit tvungen att komma i fas med metadonet. Idag vet jag -vad än M säger-, att det inte är så, att han tagit mer metadon. Enligt en annan som jag pratat med som också har metadon, vet jag att man blir inte så på en ½ flaska extra.

Eller gången när M satte sig att nodda i sin fotölj. När han behändigt försökte få mig att somna om, så han skulle kunna öppna sitt fönster på vid gavel, sätta sig i fotöljen och bara hänga med huvudet. Hur arg jag blev, och förorättad. Hur kroppen kände, att den inte trodde på M:s förklaringar om att han druckit 2 dagar innan, och att han blev så när han inte sovit så bra.

Alla gånger maler och maler så jag blir tokig. Nu skriver jag vad som helst som kommer upp i mitt huvud, ang M här, bära eller brista. Måste få det ur mig !