Maschocist

På något underligt sätt vill jag att M ska höra av sig. Känslan av att bara vara en-i-raden-på-MP, blir mindre då. Eller om jag får bestämma när M inte ska höra av sig. Det får jag ju inte, han hör av sig på de mest konstiga tillfällen. Jag känner mig kränkt över att han inte följer våran överenskommelse, samtidigt som saknaden - när han gör det-, blir nästan omänskligt tung att bära.

M har upptäckt att jag reggat mig på MP, han upptäckte det redan igår. Jag såg att han varit inne på min sida med hans kompis nick. På nåt sätt försvårar det här detektivarbetat jag så maniskt ägnar mig åt, istället för att leva. Ta reda på vad M gör, tänker, har för sig. För att inte bli tagen på sängen när han kommer släntrande med sina förklaringar.

Och ändå vet jag, att jag blir mer och mer sjuk, deprimerad när jag gör det. Jag tvingar mig att vara kvar i det här destruktiva, som har blivit något som ett extra skinn för mig. Som jag gömmer mig bakom för att slippa ta tag i mitt liv.

Var på möte i Söndags, igår allltså. Tänk att jag trodde det var längre sen. Jag träffade 2 av mina bästa väninnor, de känner inte varandra särskilt väl. Men vi gick tillsammans hem ifrån mötet. Den ena väninnan har sagt att hon inte längre ringer mig gärna, pga att jag nästan alltid låter så stressad, taggig i telefon.
Den andra väninnan sa något jag faktiskt blev ledsen för, hon sa att det är inte likt mig att bestämma att jag ska komma på ett möte, hade möte om Stormöteskommitén i Lördags, och jag sa på morgonen att jag skulle dyka upp, men gjorde det inte. Fick telefonsamtal ifrån M, som stressade upp mig så mycket så jag inte orkade.
Jag blir förnärmad att inte min väninna kan förstå det, att jag inte orkar att hela min energi koncentreras på att överleva. Tilläggas ska att jag alltid funnits vid henne då hon haft sin destruktiva relation, som var gift t.om. Jag förväntade mig mer förståelse för henne. Men jag känner ilska ifrån henne istället, som att hon är förbannad att jag inte drar mig ifrån M, nu direkt, genast. Att hon själv suttit fast i över 7 år i samma helvete, verkar inte hon komma ihåg. Hon har träffat en ny man, som hon säger har räddat henne. Bara det borde ju få henne att förstå hur svårt det är att lämna. Jag har sagt att jag upplever henne ganska barsk emot mig, att jag inte kan förstå att hon har mer ödmjukhet, som har gått igenom samma helvete. Men hon säger att blir så arg!! på M. Men det hjälper ju inte mig !

Allt känns som en enda soppa i mitt huvud, jag har ingen riktning. Saknaden efter M är stor, och samtidigt ringer väninnornas ord i mina öron, och sonens.

-Lämna, nu , direkt, genast !

Bara sådär, kan jag det?!

Tara, fyll mig med det du vet jag behöver för att göra det du vet är bäst för mig. Bär mig när jag inte orkar gå själv. Tack!