- Nej, jag orkar inte se den. Koncentrera sig så länge orkar jag inte ikväll. Okej då, en liten stund tills jag ska sova.

Sen såg jag filmen, och den var liksom alldeles underbar. Har läst lite om filmen, och enligt många är ju filmen ett evangelium a´la Pollack, och som pöser ut sin film som någon sorts reklamkampanj för sin nya nisch, självhjälpsböcker.

Sånt förtas lätt för mig i filmen, jag hänger bara med. En inledningsscen när han står barfota i snöfallet, är iallafall jag nämast lyrisk över. Den säger så mycket mer än kalla fötter, för mig visar den min allra hemligaste sårbarhet och förvirring. Något som inte så lätt låter sig beskrivas eller gestaltas.

Jag kommer på mig själv att sitta helt tagen av filmen, och när huvudpersonen och hans käresta (hon vet det inte ännu), står bredvid varandra och hon vänder sig om och säger - Jag visste det hela tiden, .... att du var rädd. Då är det som hjärtat brister i mig, jag känner en världsomspännande rädsla i mig själv och alla runtomkring mig. Den förlamar och stigmatiserar.

Filmen har sin lösning, och jag tror det går med andra saker också, själva kärnan är gemenskap, att känna en gemensam riktning med varandra. Det är filmens huvudbudskap till mig.

I morgon ska jag hjälpa till i kyrkan, jag är inte religiös, jag tror inte på Jesus. Och fastän jag ska vara i kyrkan har det inte med något religiöst att göra. Det har med just det, .... ett gemensamt mål. Något så enkelt som att stå i ett kök, skära tomater (eller vad jag får för uppgift), kan iof låta trivilalt, men jag har ofta tänkt på känslan jag får när jag står där bredvid de andra. De jag älskar, och ibland irrieterar mig på. Vi .. ett enkelt ord, men så stort. Vi är tillsammans, delar och finns för varandra. Det är få förunnat, och de som har det är lyckligt lottade. Jag har det, därför blev jag så glad i filmen.

Drömmar

Jag drömmer så mycket, igår natt drömde jag att jag såg att kattens svans brann, jag for ut med handen så vattnet jag har bredvid sängen spilldes ut.

I natt drömde jag att jag var tillbaka i min gamla lägenhet som jag växte upp i, min pappa stod och väntade -tillsammans med min chef- ( i drömmar kan allting hända), och han blev skitförbannad för att jag tog så lång tid på mig. Jag höll på och hängde upp tvätt ifrån våran gamla tvättmaskin vi hade i den lägenheten. Han stressade mig så jag vaknade när jag höll på att hänga upp min brors pyjamas.

Den allra vackraste ring fick jag av M, jag grät nästan när jag öppnade paketet, jag har aldrig fått någon ring av någon man.

Tupac Amuru Shakur

Vägen till ungars hjärtan går igenom de mest förunderliga snår. Min 'lillas' är genom Tupac Shakur. Alla som inte har en tupac-älskare i familjen, känner nog högst igen Changes i refrängen, om ens då. Kanske tom kan misstas som Eminem!?

Men jag, .... jag har fått lärt mig den noggranna vägen. Detta innebär, HÖGT ljud på stereon varje kväll, den pulserande beaten ända ner i trapphuset, analyserandet av (alla) texter. Och tom en liten slinga inlagd av mig själv som en litet beat i en av sonens inspelningar.

Från början ville jag skrika -Men för f-n, gilla Jonny Lang istället. Men lät bli och det är jag glad för. Jag har själv lite konstiga infall (ingångar) så jag väljer att se det som sonens och mitt 'kitt' tillsammans genom ungdomsåren. Barn vill att man delar deras intressen, och jag hade tur. Tupac är grymt bra, och inte överskattad som jag trodde först.

Genom vårat 'intresse' kan jag också nå honom när det gäller viktiga saker, som vad man inte få och ska göra. Jag kan också hänvisa till mycket av det Tupac själv stod för. För de flesta kanske bara klumpar ihop de här 'gansterna' i en, men han har så mycket mer än så. Många kända musiker och konstnärer har sagt att de vill att publiken ska beröras. Och det gör Tupac, djupt in i mitt hjärta.
En modern Martin Luther King.

Avslutar den här bra dagen med en väntan på sonen och läser sakta;

The Rose That Grew From Concrete by Tupac

Did you hear about the rose that grew from a crack in the concrete? Proving nature's law is wrong it learned to walk with out having feet. Funny it seems, but by keeping it's dreams, it learned to breathe fresh air. Long live the rose that grew from concrete when no one else ever cared.

LJUS

Jag sitter här i mörkret. Jag vill ha ljus!

Ska iväg till jobbet, ska öppna M:s present först, och försöka kränga på mig jeansen som jag hoppas inte kommer spricka nu, när den här feta bollen ska i dem ;-).

Årsbokslut både på jobbet och hos mig själv. Vad har jag upplevt det här året? Vad har jag lärt mig?

Frihet

Jag vet att jag skriver blogg för att jag måste. På dagarna går mycket av tiden till att tänka på vad jag ska skriva, och jag formulerar i mitt huvud när jag går till jobbet. Det är som att skriva är ett substitut för att inte få jobba (räkna).

Det är så många tankar inom mig såhär kring Julen, jag var likadan förra året, skrev multilånga inlägg i min blogg då också. Jag förundras de som kan skriva kort, och enkelt. Jag kan det inte.

Hos mig blir det oftast en massa av text. Men det gör inget, jag är anonym här på nätet, förutom till en person som jag vill ska känna till mig. Hon vet, för hon har ett alldeles speciellt band till mig. Hon förstår och respekterar mina 'flyttningar' med bloggen också.

Varför har jag så lätt för att känna mig inträngd? Varför har jag så stort frihetsbehov? När jag känner mig som allra friast, är när jag är ensam med katterna. De har ett fantastiskt sätt att få mig att känna mig trygg. Dem har sina behov, men de inkräktar inte på min person. De vill bli klappade om jag vill. En katt känner skillnaden direkt, och går om du inte vill, sådär riktigt ... vill.

Det är skillnaden emot oss människor. Vi inkräktar gärna på varandra, för våran egen skull. För att vi behöver något.

Där besitter katterna en enorm visdom. Därför är de mina allra närmaste vänner. Det finns enstaka personer i mitt liv som har samma egenskaper, men de är få. De som låter en så fullständigt vara sig själv, och inte faller samman för det. Med de känner jag mig också fri, och aldrig inmålad i ett hörn.

Med M känner jag mig ofta inmålad i ett hörn. Som att jag måste vara något för annars blir han sur, ledsen. Som att min person gör honom deprimerad. Jag har ofta funderat på varför det känns så? M har en fantastisk förmåga att få mig att känna sig som en bitch, taskig som inte känner det som M så väl behöver. Det är en känsla med förbehåll, M älskar när jag är gullig och snäll, och trevlig. Det är som en andlig upplevelse för honom.

Det är någonting hos M som förändras när han fått mig tillbaka. När han 'vet' jag inte tänker lämna. (Det är den där gamla katt-råtta leken som många par leker, den ena jagar och den andra springer.) Då grumlas blicken, och får mig att tänka 'tabletter', och lugnt!. När jag mötte M i tisdags (1 vecka sen), var han vaken, alert och pigg. På torsdagen, kom den där sengångaren tillbaka, med lite grumlig blick. M har ju sagt att han inte hämtade tabletterna förrän på torsdagen, så han kan inte ha tagit något, men kanske bara 'tanken' på att få 'ta', väcker gamla känslan i M?

M ljuger så bra så jag kan aldrig få veta. Jag får leva med den gamla känslan att jag är en bitch, som inte litar på M.

Juldagskväll

Det är som en hemlig värld M beträder när han kliver 'på'. Ett universum jag inte har tillträde till. Där han finner tröst och ömma smekningar, där han utestänger allt. M säger såklart att det inte är så, han vill inte ta. Han vill inte .... ta.

Min bror ringde och påminner mig, om M och hans värld. Min bror är beroende av heroin, och subutex. Han börjar förvandlas ifrån den där amfetamin-nissen, med nojor han varit sista åren, den där alkoholisten med fet ölmage, till ett vandrande skal, smal som en sticka.

Hans släpande röst dröjer sig kvar som en röst ekande i mitt inre. Han har också totalt gått över gränsen för vårat syskonskap. Vi har haft en hemlig ed, som heroinet brutit. Det är som att min bror förbleknar, som att jag måste ställa mig i stridsberedskap när han kommer/ringer. Han nås inte, han är instängd i herointäcket, det sköna mjuka. Dit ingen når, inga blodsband, inga andliga upplevelser, annat än heroinets.

Jag blir rädd för heroinet, det som får en så fullständigt att förvandlas till något annat, omänskligt.

Hemma är jag på väntläge, bara väntar ut till Aspisen ska åka. Han tar upp plats jag så väl behöver. Jag hatar mig själv när jag känner så, hur kan en mor sjunka så lågt så man vill att sin son ska åka!? Går det att vara så värdelös?! Ja, jag är det.

Som en robot vandrar jag igenom lägenhetens alla (3) rum, och försöker få lugn, och ro nånstans. Html-koder lockade en liten stund. Mat är inget kul längre. Jag vill vara ensam. Bara gå omkring och strosa och inte ta hänsyn.

M har messat, så lite det krävdes och ändå så mycket. Jag tackade och bugade, och då blev han nöjd. Inte för att det kom ifrån mitt hjärta. Det vet han förstås inte, han skulle hata mig om han visste. Ändå känns det som att det jag gjorde, var det enda jag orkade, för M klarar ju inte att jag är den jag är.

Jag fylls av ilska, att bara finnas till för att andra ska bli nöjda. Jag fylls av ilska när jag inte får (orkar) vara den jag är. Det är det jag gör.

Juldagen

Jaha, jag överlevde julafton! Se där. Morgonen var ok, ungarna gjorde revolt, käkade kalaspuffar och vi öppnade paketen (allihop) klockan 11. Så bra, fort och bekvämt. Det var faktiskt riktigt trevligt, jag fick en MP3 spelare av sönerna, men mest av allt värmer kramarna jag fick också, inte så många såna nu längre.

Eftermiddagen förvandlades jag till en björn, som ville gå i ide, och bara ville äta upp sig till vilan. Det var äggmackor, kaviarmackor, mjuka, hårda. Potatis, (inte sill eller skinka), men köttbullar, som jag hatar att stoppa i mig. Jag försökte stanna mitt inre ifrån att känna genom att stoppa mig full. Vi åkte tom iväg till Statoil för att handla choklad till mig. Jag blir rundare och rundare, och ångesten väntar ändå.

Det ligger ett paket kvar och väntar, det är ifrån M. När jag fick det, var stämningen och flödet mellan M och mig bra. Nu känns det mer som en försoningsgåva, något jag inte vill ha. Jag känner mig tvungen att glädjas, tycka om, överraskas, bli gråtmild över M:s julklapp. Det är som att allting M gör finns en hake bakom. Som att jag måste betala tillbaka. Inte direkt, utan mer efteråt om jag inte spelar i M:s pjäs.

Om jag inte agerar som M vill, och blir gråtmild och förlåtande när jag fått hans present, så blir han irriterad och full av skuldtrippar. Jag förväntas reagera som M vill, annars kommer hans vanliga monolog om hur synd det är om honom som har en sån tjej som jag.

Jag känner mig fängslad, för jag får inte vara som jag är om jag inte är som M vill. Han ger mig skuld och jag går i fällan varje gång. Mitt enda vapen när jag blir inträngd i ett hörn är ilska. Jag blir arg över att jag inte får vara den jag är, känna det jag känner, vara så tillbakadragen som jag vill. Jag vill inte ens öppna hans present, jag vill känna mig fri. Och det gör jag inte när M ska bestämma när/hur/jag ska agera.

Igår ringde M:s ex till mig, barnens mamma. M och jag har pratat mycket om henne, och jag har sagt att jag gärna vill prata med henne, för jag känner igen hennes historia. Jag har också velat prata med henne när inte M är där som övervakare. Igår när hon ringde kändes det helt fel. Hon sa saker, som jag känner igen ifrån M. Hon kändes lite som en docka som M drar i trådarna i, liksom han gör med mig. Han har ett sätt att få personer runt honom att göra precis som han vill. Det kändes så sjukt konstigt att sitta och prata med henne, samtidigt som M satt i bakgrunden och dirigerade. Hans ex försäkrade att han inte hade tagit, hon försäkrade att M varit helt ren när de träffades och M var på behandlingshem, och när han gick i skolan och utbildade sig. Hon försäkrade och försäkrade.

När sen luren lämnades över till M, var han stolt som en tupp som fått hans x att ringa upp mig. Jag blev arg och sa att jag misstänkte att han själv lagt orden i hans x mun. Samtalet avslutades rätt fort efter det.

Nu på morgonen har M messat och frågat om ringen passade?! Jag har inte öppnat paketet, han vill ha beröm. På hans direktiv. Vad är det med mig som bara vill skrika rakt ut!?

Jag försöker att tänka i andra banor, försöker göra mig av med att det är M:s present, och istället bara ägna mig åt att jag fått en gåva ifrån någon som vill ge mig en. Jag tror jag kommer kunna agera som M vill då. Och jag tror att jag också kommer må bättre själv, om jag försöker det. Som det är nu, är jag bara en obstinat kvinna som känner sig j-ligt överkörd.

Julaftontankar

• Undra om jag köpt rätt julklappar?
• Undra om jag fått ihop åtminstone ganska lika till ungarna?
• Hoppas julafton tar slut snart!

Den värsta dagen på året är här. Som någon skrev i sin blogg, illustrerat med en liten flicka som kom upp ur vattnet och tittade upp emot höghuset och sa - jag visste att helvetet låg på jorden, 8 trappor upp i det där höghuset. För min del bara 1 trappa, men samma känsla, och då speciellt julafton.

Det fanns en förljugenhet kring jul. Min mamma städade, med bistra anletsdrag, och försökte få det yttre att pigga upp hennes inre. Det var alltid samma procedur, som skulle hålla oss fast när pappa kom. Ljusen var tända och vi satt med klumpar i magen. Han tog upp sin flaska och fick inte följa med - eller ville inte?!. Vi for lättade iväg till Moster/Morbror, som hade den där ytan innanför också, på sitt sätt. Dem var dem finaste i grannskapet, så bodde de också traditionellt i villakvarter, dit jultomten hittade.

Ändå var vi i vår familj stigmatiserade av den 'där' som satt hemma och bara väntade på oss, för att få ut sin ångest på.

Mamma försökte, spela med, dricka kaffe, ha 'nästan' lika fina julklappar, säga åt oss att hålla oss inom de ramar vår rang tillät oss. Vi gick i skammens ledband. Vi var drillade soldater och har så förblivit.

Sönderslagna möbler, sönderslagen mamma, och sönderslagen vision var smärtsam. Men det var ändå skammen som sög oss fullständigt itu, och som inte förbleknade med åren, utan istället satte djupare och djupare spår för varje år.

Den finns ständigt närvarande idag. Den här dagen som känns som en fullständig lögn, från början till slut. Jag förpassar Jesus att födas på en annan dag. Jag har också gjort mina försök efter mamma dog att göra dagen så enkel som möjligt, och i mitt inre kommer jag alltid att vara obstinat. Jag käkar inte julmat, bara sill och ägg. Jag gör skinka, men jag frågar hellre ungarna om de vill ha hämtpizza ikväll. För på nåt sätt är det julmaten som är mest skrämmande, konstigt!?

M och jag har också haft vår lilla julafton. Dagen innan åkte jag till honom. Han hade gjort jättefint, tända ljus i hela sovrummet, möblerat om så han har dubbelsäng nu - min rygg jublar. Han var på supergulligt humör, förutom den där lite grumliga blicken som får mig att 'resa' mig i mitt inre. Jag var på ett fasansfullt humör. Jag tycker han har det enkelt, han har sin mamma, han har en resa (resten fixar behandlingshemmet där barnen och mamman är), han går hemma hela dagarna. Och sen, ...... väntar han på mig. Som jag skulle vara det där åttonde miraklet, som ska fixa hans liv. Jag skulle behöva fixa mitt liv.

Jag vet att jag är orättvis, och mitt beteende inte var schysst. Jag borde varit gullig, och trevlig och uppskattande. Nu var jag inte det. Jag var oschysst helt enkelt, var på dåligt humör.

Får man (jag) vara det?

Nej, jag känner att M inte klarar det. Jag får det bekräftat dagen efter på sms. Jag hade ett långt samtal med M på morgonen där jag försökte förklara mina känslor, där jag försökte säga varför jag blir sådär. Han lyssnar och förstår, men i hans hjärta finns fortfarande en tagg som ska visa sig komma fram, när han behöver det (som det känns). Jag var inte heller gullig emot M när vi skulle sova, jag ville bara hålla hans hand, inte sova tätt som vi brukar göra. Jag var nervös för att spy, för jag mådde så illa. Jag hade ångest när jag körde till M, och sa att för en sekund ville jag köra in i bergväggen, och blev rädd för mig själv. Men M hakade iallafall upp sig på att jag inte ville ligga 'tätt'. Det kan jag förstå, men jag känner iallafall att han kräver att jag ska vara gullig fastän jag inte kan, som att han kräver det för att må bra. Det får mig att GÅ UPP I atomer, känns det som.

En fin morgon hade vi iallafall, jag förklarade för M att han behöver inte vara orolig för att jag inte är som vanligt. Att jag älskar honom, men inte alltid orkar vara den där trevliga, gulliga, glada. Han nickar och förstår.

När vi ska gå upptäcker jag en liten, liten, tablett på hallmattan. M blir förvånad, såklart. Han plockar upp den och försäkrar mig, att han -inte vet varifrån den kommer, och han går in och kastar tabletten för att riktigt befästa sin trovärdighet. När vi precis står utanför M:s dörr, ser jag att M:s ryggsäck gått upp, och böjer sig ner och ska dra igen blixtlåset. Då faller en hel drös med tabletter fram. Jag tar upp dem och säger (dumt, huhh), - vad är det här då?!. M spelar oförstående, tittar mig rakt i ögonen och jag får något dumt svar. Är så upprörd (men ändå lugn), kastar tabletterna på marken och går iväg emot tunnelbanan. Jag har sagt jag ska följa med M till bussen, i annat fall hade jag vägrat, men nu står jag emot frestelsen att bara dra. Jag följer med.

En tragikomisk fars utspelar sig halv 9 på Centralstation. Jag skriker åt M när han försöker förklara att han inte tänker nodda, han skyller på mig, att jag inte är gullig. Han förnekar och slätar över, igen och igen. Jag skriker att han ska säga sanningen, JAG KLARAR MIG INTE UTAN TABLETTER. Så jag får välja om jag villl stanna eller gå.

Nu börjar väntan, på vad M:s nästa steg är.

Jag kände att han var konstig, jag har funderat på förklaringar på hans lite underliga blick. M förnekar, och det är så sorgligt så det betyder inget längre. Jag tror M inte förstår själv.

Mina känslor hoppar twist i mitt inre, ena stunden är han mannen i mitt liv, ena stunden undrar jag ...... !?

Så vacker, var bara tvungen att ha den med.

Jag har tänkt på de här med bloggar. Jag har en annan blogg, där jag upparbetat kontakt med många människor, som besöker mig och kommenterar mig. Den här bloggen skapades som något slags hemligt barn till moderbloggen, när jag förra året fick vara på psyket för att jag upplevde en kris i samband med att jag fick reda på att min kille ljugit för mig under lång tid.

Efter hans sista rejs bestämde jag mig för att denna barnblogg vuxit så mycket så den får bli moderblogg nu ett tag, så jag får vara ifred ifalll min kille 'kliver' på. Men vad händer, jo jag känner mig som ensammast i hela universum, som om min lilla uppvuxna blogg inte finns/syns. Jag får nog ångra mitt uttalande att jag inte skriver blogg för andra. Iaf inte alla andra, men en del. För det är ett av människans behov, att synas, att få finnas, bli bekräftad, så även för mina tankar.

Det är lätt att verka ödmjuk och säga att -Nej det betyder ingenting. Men det gör det!. Men jag har att välja mellan pest eller kolera. Antingen kan jag göra min blogg mer synlig (finns sätt för det) och riskera att M (när han kliver på) får reda på dem tankar jag inte vill han ska veta, eller så får jag leva i anonymitet. M verkar inte kunna tacklla det så bra, att jag får kommentarer som önskar mig lycka till, eller att jag ska lämna honom, - vilket är förståligt-. Därför blir det nog anonymiteten ändå.

Vaknat idag, var på hugget igår, och fixade julgardiner i köket, tvättade fönster i sovrum/kök. Så idag har jag bara egenvård kvar, fixa naglar, bada och riva mig i skinnet, borsta det låååånga och tooooviga håret för att sen färga det.

I morgon jobbet igen.

Tillit

Märker att det går bättre när jag försöker våga ha tillit, fan vad svårt det är! Jobbet, ungarna, allt känns liksom övermäktigt, stort jobbigt.

Sonen har iallafall hittat en kompis som han möter vid skolan och tydligen går han i skolan också. Inför rättegången har soc gjort en utredning (mindre) som ska skickas in till rättegången, med en vårdplan. Där ingår en kontaktperson, vi fick ge önskemål om en sån, och då ville sonen ha en kille som jobbar i hans skola (Lugna Gatan projekt), som jag också hoppats på. Men iom att deras chef, fått reda på att det gällde oss, ville hon sätta käppar i hjulen ang det. Jag pratade med utredaren om det, och beskrev hur vi blivit behandlade förut. Hon som själv har henne som chef, verkade hålla med, eller iallafall ordlöst medhåll, (som jag kände). Nu är det tydligen så att den här killen från lugna gatan kallats till (förhör), samtal med soc. Så utredaren måste ha gjort allt vad hon kunde för att hålla oss ifrån hennes chefs försök till att förstöra.

Detta kan ju låta som jag är paranoid, men jag är det också, eftersom de på soc också är människor med väldigt stor makt över andra. Jag har upplevt det personligen, men jag vet också att de endast gör sitt jobb, men ibland rinner deras inställning till andra över, och visar vilka de egentligen är under ytan.

Så jättebra nyhet alltså. Jag skrev att jag blev väldigt glad över hennes försök att få till stånd den här kontaktpersonen, och att det är pga henne jag också börjat få mer tillit till socialtjänsten. Hon berättade även att chefen var på semester, så hon kunde inte göra så mycket åt hennes inlaga till tingsrätten, och att chefen snart ska sluta på socialdistriktet.

Skönt.

Jobbet är också jättemycket grejer som händer där. Jag har en chef som jag misstänker är alkoholist. Jag har länge undrat varför det står vinglas vid diskbänken när jag kommit till jobbet, och tänkt att de kanske haft något kundbesök där. Men fler och fler tillfällen med vinglas har dykt upp, oftare och oftare. Och min chef sitter ofta kvar på nätterna där, kvällarna. Hon klagar ofta och högljutt på hur hon måste sitta kvar. Jag har funderat varför hon behöver det, och så sent. Hon är omständig och väldigt labil. Jag känner igen det där beteendet, att tycka synd om sig själv och vilja ha total kontroll, för att man är rädd för att avslöja något. Det är något som hon gömmer, jag tror det är flaskor.

Hon har en omärklig förmåga att vilja lägga sig i allting. Och säger man något är det som att hon ALLTID tar det personligen emot henne. Min största egenskap är att jag är intresserad av människor, och deras agerande. Det hjälper mig att inte glida in i hennes spel, men att vara omkring henne är som att gå på krossat glas, man vet aldrig när hon får något utbrott.

Det kan låta såhär.

Hon har gett instruktioner vad alla ska göra, men de är så komplicerade så de fungerar inte i verkligheten. Sen när jag tex ska göra en arbetsuppgift, så måste jag iallalfall fråga den som vet. Då! får hon ett utbrott, och kan stå och skrika på den jag frågat, och diskutera en halvtimme om vad han fått för instruktioner. Det tar cirka 20 minuter för att hon ska lugna ner sig, sen blir det ändå så att vi (alla 3) står där, och HON frågar om vad som var frågan. Hon är väldigt labil och omständig, så hennes sätt gör att det tar längre tid, och är omständigare än det skulle vara utan hennes instuktioner.

Skitjobbigt. Och hon ska liksom visa att hon är boss. Jag kan komma till henne med ett alternativ för det jag ska göra, då säger hon Nej. Sen när hon ska säga sin mening är det iallafall det jag kom med från början. Sen är hon övernitisk när det gäller vårat moderbolag, som att hon finns till bara för att tjäna dem. Hon kan göra mitt jobb oerhört komplicerat bara för att hon ska verka duktig inför dem. Igår kom hon in med uppgifter inför dem (moderbolaget), direkt efter hon sett att det kommit in pengar, alla pengar ska nämligen gå till dem. Men det finns ingen lag i världen som säger att ett dotterbolag måste skicka pengar samma dag som det kommer in pengar.

Det är oerhört påfrestande med henne, jag funderar på att söka ett nytt jobb snart, även om jag har ett vikariat. Ska försöka att ha tålamod och tillit.

Son

Fan jag blir tokig.

Epilog:
Sonen har sedan liten varit okoncentrerad, familjen har varit i svårigheter, dels missbrukade jag tills han var 5 år, droger och alkohol. Dels var det hot och vi bodde under en tid på skyddad identitet. Andra sonen var det också problem omkring, med hans pappa, och han har idag diagnosen Asperger. Jag har varit ensam med barnen, hela tiden. Socialtjänsten har haft kontakt med oss sen jag var ung.

Den lilla sonen är snart 16 år. Hans stora intresse är rapmusik, och de idoler som finns att tillgå i gängen i USA, och deras livsstil. Han vill inte gå i skolan, okoncentrerad. Sista tiden har han börjat umgås med 'fel' kompisar. De röker, snor bilar, och han pendlar mellan samhörigheten (?) med dem och mina regler och etiska val. Jag har valt att vara drogfri, hitta en respektabel livsstil, och är numera hederlig. Har också hittat något som jag sökte i droger, så jag förstår och riktigt 'känner' hans längtan, saknad, efter något.

I Sept-06 ringde polisen hem en natt, min son hade blivit tagen med en stulen bil. Under några veckor har alltså sonen lyckats bli en skicklig biltjuv, allltså inte så skicklig. Jag vet att jag under några veckor innan, kände jag började tappa 'greppet' om sonen. Till saken hör att vi haft kontakt med Socialtjänsten och i det ärendet tappade han totalt respekten, och tilliten för dem.
Det slutade i en LVU ansökan, som avslogs i länsrätten, Januari-05.

Idag:

Sonen röker, och idag har skolan ringt. De säger att han har så mycket som 45% frånvaro, och är han inte där sista tiden nu, så är deras skyldighet att anmäla till socialtjänsten. Jag bävar för det, eftersom jag vet att vi är 'kända' där, och deras tillltro till oss är inte stora. Jag råkade in i en konflikte med en ganska ny socialsekreterare, som jag tyckte ville trycka till mig. Jag bävar för kontakten med dem igen. Deras chef är också välkänd hos oss.

Vad gör jag?! Vilka steg är rätta att ta?! Sista gången jag bad sos om hjälp, höll det 'emot' mig senare. Jag är livrädd för samma misstag igen, samtidigt som jag tror att sonen sitter i övertag iom det.
Idag kom jag hem ifrån jobbet, jag var irriterad för skolan hade ringt. Han låg och sov, jag ryckte av han täcket, satte på telefon (som han stängt av), fick upp han ur sängen. Jag sa också att nu kommer datorn att stängas av klockan halv 11, och han får tjäna ihop sina pengar själv till cigaretter.
Såna krav på en gång, klarar inte sonen. Han tar det som straff, och kommer därmed med hot om vad han 'tänker' göra. Att jag ska vara försiktig med vad jag ber om, (att han ska tjäna ihop sina cigaretter), för att han kan bara ringa ett samtal så kan han fixa det, (olaglligt som han vet att jag hatar).

Jag får ont i magen, spyr på jobbet, varje gång jag ser telefonen ha ringt ifrån skolan eller sos. Vi går på Maria Pol och sist vi var där så sa han att han skiter i vad som händer med honom? Och att han tänker röka lite då och då (hasch) så länge han lever.

Han diktera villkor, och jag mobiliserar mina i mitt inre.
Jag måste få jobba, mitt andhål, min existens. Jag har ägnat sista åren till barnen, sista 18 åren faktiskt. Jag vill ha ett liv, lugn och ro.

När!?

Här och nu

Jag längtar så jag håller på att dö, efter M. Hans kropp, varm, hårig och bara min. Jag vågar inte visa det, håller min mask, stenhård och ibland taskig.

Inatt har Fuglesang iallafall fått flyga upp i himlen, och ska reparera elledningar, vad jag inte förstår är varför den där stackars kvinnan ska bli lämnad kvar där i atmosfären!?

Det är så mycket jag skulle vilja göra, säga. Känns som jag hålls tillbaka på något sätt, ifrån min fulla potential. Tror det är skammen, för den jag är. Den sitter fortfarande stenhårt kring mig. Den där diffusa men stenhårda Jante-känslan, du ska inte tro att du är något.

Jag har motstånd emot att gå till jobbet i morgon, skäms för att jag blev sjuk. Rädd för att de ska tro att jag skolkade för att jag inte klarar firmafester, julfest eller whatever. Fan det är svårt på jobbet, jag känner mig inte riktigt hemma bland dem. Som att de har något hemligt språk som jag inte kan. Jag vet att det inte är så. Men det finns en speciell atmosfär som påminner mig om mitt ursprunghem. En kvinnlig chef som är ganska osäker i grund och botten, och mycket kontrollerande. Hon lägger sig i, och blir arg när hon inte har kontroll. Hon styr med järnhand, alla sina medarbetare. Sen en VD som alltid är på resande fot, något mer vänlig, men liksom frånvarande.

Exakt som det var hemma hos oss när jag var liten. Alla gjorde sitt, tysta, koncentrerade och bara väntade.

Men jag gillar att ha mycket att göra, mitt huvud trivs bäst då. Jag kopplar av när jag har min koncentration på något annat än min hjärna. Det är lite som att måla, skriva, lysssna på musik. I mig skapas något slags flow, som är avslappnande. Det är när det är okontrollerbart det blir stressande, många gånger är det tyvärr så på mitt jobb. De är snåla och försöker spara in på arbetskraft, därför är många också överlastade med jobb, så mycket så att det ibland känns ohanterligt.

Vad jag vill just nu. Ta bilen till mötet, sen till M, ha extatisk skön sex, vila en stund i hans armar, sen tvättstugan.

Färg

Jag blir glad av den här bilden, färgerna harmonierar väl till bloggen också. Jag vågar inte visa hela mig för M, jag är rädd han ska ta fördel av det isåfall.
Jag är tom rädd för att han ska hitta mig här i mitt hemliga rum.

Det är hårda ord som växlas mellan oss, och såhär i efterdyningarna ser jag maktkampen tydligt, något som försvinner i stundens hetta.
Var på möte igår, och träffade kvinnliga M, (anonym), och hon har också en kärleksaffär med en missbrukare, något värre missbruk om man kan säga så!?
Jag har så ofta förundrats över varför stannar jag med min M?! Varför går jag inte?! Vad är det som får dessa massa kvinnor att stanna kvar i destruktiva relationer!?

Jag har inga svar, men när jag läste Emelies blogg, fick jag fatt på något som iallafall jag kan känna igen mig i. Jag vill förändra, jag vill ändra. Jag tror det är nyckeln för mig iallafall. Min pappa var missbrukare, och han använde även mig till sexuella syften när jag var riktigt liten. Jag tror inte jag har försonats med det, utan jag försöker förändrad det som hände då, genom att förändra M. Det är inget jag tänker, utan en mer subtil känsla som alltid finns där. Det gäller mitt liv !!

Logiskt finns det ju ingen bättring i att göra så, men omedvetet fortsätter kampen.

Det känns som jag är omgiven av missbrukare. Min man, min son (som utvecklar ett kickbeteende men som nu börjar få hjälp), min bror, min pappa, min mamma som dog av sviterna av både alkoholism och medberoende. Även på möten sitter ju missbrukare, fastän de inte missbrukar idag. Jag har något gemensamt med dem, det är som att hitta min andra spegelbild, jag känner mig hemma.

Vanliga människor däremot, är jag rädd för, känner mig obekväm i spelet, jag känner inte igen mig.

Det är så mycket jag skulle vilja våga skriva här, men jag sätter mig ner en stund och känner efter om jag vågar.

Morgon

Varje stund får jag hopp. Det är det som dödar mig snart. Jag orkar inte mer. Han har hotat de som kommenterat inne på min andra blogg. Jag är rädd för att han inte orkar mer, eller det är bara ett rop på hjälp?!
Vilket som är det allvarligt.

Jag har haft ett samtal med honom nu, i telefon i 2 timmar. Jag älskar honom förbehållslöst, men känner att drogerna förstör både mig och honom.

Ska åka till Farsta och handla julklappar.