Juldagen

Jaha, jag överlevde julafton! Se där. Morgonen var ok, ungarna gjorde revolt, käkade kalaspuffar och vi öppnade paketen (allihop) klockan 11. Så bra, fort och bekvämt. Det var faktiskt riktigt trevligt, jag fick en MP3 spelare av sönerna, men mest av allt värmer kramarna jag fick också, inte så många såna nu längre.

Eftermiddagen förvandlades jag till en björn, som ville gå i ide, och bara ville äta upp sig till vilan. Det var äggmackor, kaviarmackor, mjuka, hårda. Potatis, (inte sill eller skinka), men köttbullar, som jag hatar att stoppa i mig. Jag försökte stanna mitt inre ifrån att känna genom att stoppa mig full. Vi åkte tom iväg till Statoil för att handla choklad till mig. Jag blir rundare och rundare, och ångesten väntar ändå.

Det ligger ett paket kvar och väntar, det är ifrån M. När jag fick det, var stämningen och flödet mellan M och mig bra. Nu känns det mer som en försoningsgåva, något jag inte vill ha. Jag känner mig tvungen att glädjas, tycka om, överraskas, bli gråtmild över M:s julklapp. Det är som att allting M gör finns en hake bakom. Som att jag måste betala tillbaka. Inte direkt, utan mer efteråt om jag inte spelar i M:s pjäs.

Om jag inte agerar som M vill, och blir gråtmild och förlåtande när jag fått hans present, så blir han irriterad och full av skuldtrippar. Jag förväntas reagera som M vill, annars kommer hans vanliga monolog om hur synd det är om honom som har en sån tjej som jag.

Jag känner mig fängslad, för jag får inte vara som jag är om jag inte är som M vill. Han ger mig skuld och jag går i fällan varje gång. Mitt enda vapen när jag blir inträngd i ett hörn är ilska. Jag blir arg över att jag inte får vara den jag är, känna det jag känner, vara så tillbakadragen som jag vill. Jag vill inte ens öppna hans present, jag vill känna mig fri. Och det gör jag inte när M ska bestämma när/hur/jag ska agera.

Igår ringde M:s ex till mig, barnens mamma. M och jag har pratat mycket om henne, och jag har sagt att jag gärna vill prata med henne, för jag känner igen hennes historia. Jag har också velat prata med henne när inte M är där som övervakare. Igår när hon ringde kändes det helt fel. Hon sa saker, som jag känner igen ifrån M. Hon kändes lite som en docka som M drar i trådarna i, liksom han gör med mig. Han har ett sätt att få personer runt honom att göra precis som han vill. Det kändes så sjukt konstigt att sitta och prata med henne, samtidigt som M satt i bakgrunden och dirigerade. Hans ex försäkrade att han inte hade tagit, hon försäkrade att M varit helt ren när de träffades och M var på behandlingshem, och när han gick i skolan och utbildade sig. Hon försäkrade och försäkrade.

När sen luren lämnades över till M, var han stolt som en tupp som fått hans x att ringa upp mig. Jag blev arg och sa att jag misstänkte att han själv lagt orden i hans x mun. Samtalet avslutades rätt fort efter det.

Nu på morgonen har M messat och frågat om ringen passade?! Jag har inte öppnat paketet, han vill ha beröm. På hans direktiv. Vad är det med mig som bara vill skrika rakt ut!?

Jag försöker att tänka i andra banor, försöker göra mig av med att det är M:s present, och istället bara ägna mig åt att jag fått en gåva ifrån någon som vill ge mig en. Jag tror jag kommer kunna agera som M vill då. Och jag tror att jag också kommer må bättre själv, om jag försöker det. Som det är nu, är jag bara en obstinat kvinna som känner sig j-ligt överkörd.