Färg

Jag blir glad av den här bilden, färgerna harmonierar väl till bloggen också. Jag vågar inte visa hela mig för M, jag är rädd han ska ta fördel av det isåfall.
Jag är tom rädd för att han ska hitta mig här i mitt hemliga rum.

Det är hårda ord som växlas mellan oss, och såhär i efterdyningarna ser jag maktkampen tydligt, något som försvinner i stundens hetta.
Var på möte igår, och träffade kvinnliga M, (anonym), och hon har också en kärleksaffär med en missbrukare, något värre missbruk om man kan säga så!?
Jag har så ofta förundrats över varför stannar jag med min M?! Varför går jag inte?! Vad är det som får dessa massa kvinnor att stanna kvar i destruktiva relationer!?

Jag har inga svar, men när jag läste Emelies blogg, fick jag fatt på något som iallafall jag kan känna igen mig i. Jag vill förändra, jag vill ändra. Jag tror det är nyckeln för mig iallafall. Min pappa var missbrukare, och han använde även mig till sexuella syften när jag var riktigt liten. Jag tror inte jag har försonats med det, utan jag försöker förändrad det som hände då, genom att förändra M. Det är inget jag tänker, utan en mer subtil känsla som alltid finns där. Det gäller mitt liv !!

Logiskt finns det ju ingen bättring i att göra så, men omedvetet fortsätter kampen.

Det känns som jag är omgiven av missbrukare. Min man, min son (som utvecklar ett kickbeteende men som nu börjar få hjälp), min bror, min pappa, min mamma som dog av sviterna av både alkoholism och medberoende. Även på möten sitter ju missbrukare, fastän de inte missbrukar idag. Jag har något gemensamt med dem, det är som att hitta min andra spegelbild, jag känner mig hemma.

Vanliga människor däremot, är jag rädd för, känner mig obekväm i spelet, jag känner inte igen mig.

Det är så mycket jag skulle vilja våga skriva här, men jag sätter mig ner en stund och känner efter om jag vågar.