Juldagskväll

Det är som en hemlig värld M beträder när han kliver 'på'. Ett universum jag inte har tillträde till. Där han finner tröst och ömma smekningar, där han utestänger allt. M säger såklart att det inte är så, han vill inte ta. Han vill inte .... ta.

Min bror ringde och påminner mig, om M och hans värld. Min bror är beroende av heroin, och subutex. Han börjar förvandlas ifrån den där amfetamin-nissen, med nojor han varit sista åren, den där alkoholisten med fet ölmage, till ett vandrande skal, smal som en sticka.

Hans släpande röst dröjer sig kvar som en röst ekande i mitt inre. Han har också totalt gått över gränsen för vårat syskonskap. Vi har haft en hemlig ed, som heroinet brutit. Det är som att min bror förbleknar, som att jag måste ställa mig i stridsberedskap när han kommer/ringer. Han nås inte, han är instängd i herointäcket, det sköna mjuka. Dit ingen når, inga blodsband, inga andliga upplevelser, annat än heroinets.

Jag blir rädd för heroinet, det som får en så fullständigt att förvandlas till något annat, omänskligt.

Hemma är jag på väntläge, bara väntar ut till Aspisen ska åka. Han tar upp plats jag så väl behöver. Jag hatar mig själv när jag känner så, hur kan en mor sjunka så lågt så man vill att sin son ska åka!? Går det att vara så värdelös?! Ja, jag är det.

Som en robot vandrar jag igenom lägenhetens alla (3) rum, och försöker få lugn, och ro nånstans. Html-koder lockade en liten stund. Mat är inget kul längre. Jag vill vara ensam. Bara gå omkring och strosa och inte ta hänsyn.

M har messat, så lite det krävdes och ändå så mycket. Jag tackade och bugade, och då blev han nöjd. Inte för att det kom ifrån mitt hjärta. Det vet han förstås inte, han skulle hata mig om han visste. Ändå känns det som att det jag gjorde, var det enda jag orkade, för M klarar ju inte att jag är den jag är.

Jag fylls av ilska, att bara finnas till för att andra ska bli nöjda. Jag fylls av ilska när jag inte får (orkar) vara den jag är. Det är det jag gör.