Frihet

Jag vet att jag skriver blogg för att jag måste. På dagarna går mycket av tiden till att tänka på vad jag ska skriva, och jag formulerar i mitt huvud när jag går till jobbet. Det är som att skriva är ett substitut för att inte få jobba (räkna).

Det är så många tankar inom mig såhär kring Julen, jag var likadan förra året, skrev multilånga inlägg i min blogg då också. Jag förundras de som kan skriva kort, och enkelt. Jag kan det inte.

Hos mig blir det oftast en massa av text. Men det gör inget, jag är anonym här på nätet, förutom till en person som jag vill ska känna till mig. Hon vet, för hon har ett alldeles speciellt band till mig. Hon förstår och respekterar mina 'flyttningar' med bloggen också.

Varför har jag så lätt för att känna mig inträngd? Varför har jag så stort frihetsbehov? När jag känner mig som allra friast, är när jag är ensam med katterna. De har ett fantastiskt sätt att få mig att känna mig trygg. Dem har sina behov, men de inkräktar inte på min person. De vill bli klappade om jag vill. En katt känner skillnaden direkt, och går om du inte vill, sådär riktigt ... vill.

Det är skillnaden emot oss människor. Vi inkräktar gärna på varandra, för våran egen skull. För att vi behöver något.

Där besitter katterna en enorm visdom. Därför är de mina allra närmaste vänner. Det finns enstaka personer i mitt liv som har samma egenskaper, men de är få. De som låter en så fullständigt vara sig själv, och inte faller samman för det. Med de känner jag mig också fri, och aldrig inmålad i ett hörn.

Med M känner jag mig ofta inmålad i ett hörn. Som att jag måste vara något för annars blir han sur, ledsen. Som att min person gör honom deprimerad. Jag har ofta funderat på varför det känns så? M har en fantastisk förmåga att få mig att känna sig som en bitch, taskig som inte känner det som M så väl behöver. Det är en känsla med förbehåll, M älskar när jag är gullig och snäll, och trevlig. Det är som en andlig upplevelse för honom.

Det är någonting hos M som förändras när han fått mig tillbaka. När han 'vet' jag inte tänker lämna. (Det är den där gamla katt-råtta leken som många par leker, den ena jagar och den andra springer.) Då grumlas blicken, och får mig att tänka 'tabletter', och lugnt!. När jag mötte M i tisdags (1 vecka sen), var han vaken, alert och pigg. På torsdagen, kom den där sengångaren tillbaka, med lite grumlig blick. M har ju sagt att han inte hämtade tabletterna förrän på torsdagen, så han kan inte ha tagit något, men kanske bara 'tanken' på att få 'ta', väcker gamla känslan i M?

M ljuger så bra så jag kan aldrig få veta. Jag får leva med den gamla känslan att jag är en bitch, som inte litar på M.