Här och nu

Jag längtar så jag håller på att dö, efter M. Hans kropp, varm, hårig och bara min. Jag vågar inte visa det, håller min mask, stenhård och ibland taskig.

Inatt har Fuglesang iallafall fått flyga upp i himlen, och ska reparera elledningar, vad jag inte förstår är varför den där stackars kvinnan ska bli lämnad kvar där i atmosfären!?

Det är så mycket jag skulle vilja göra, säga. Känns som jag hålls tillbaka på något sätt, ifrån min fulla potential. Tror det är skammen, för den jag är. Den sitter fortfarande stenhårt kring mig. Den där diffusa men stenhårda Jante-känslan, du ska inte tro att du är något.

Jag har motstånd emot att gå till jobbet i morgon, skäms för att jag blev sjuk. Rädd för att de ska tro att jag skolkade för att jag inte klarar firmafester, julfest eller whatever. Fan det är svårt på jobbet, jag känner mig inte riktigt hemma bland dem. Som att de har något hemligt språk som jag inte kan. Jag vet att det inte är så. Men det finns en speciell atmosfär som påminner mig om mitt ursprunghem. En kvinnlig chef som är ganska osäker i grund och botten, och mycket kontrollerande. Hon lägger sig i, och blir arg när hon inte har kontroll. Hon styr med järnhand, alla sina medarbetare. Sen en VD som alltid är på resande fot, något mer vänlig, men liksom frånvarande.

Exakt som det var hemma hos oss när jag var liten. Alla gjorde sitt, tysta, koncentrerade och bara väntade.

Men jag gillar att ha mycket att göra, mitt huvud trivs bäst då. Jag kopplar av när jag har min koncentration på något annat än min hjärna. Det är lite som att måla, skriva, lysssna på musik. I mig skapas något slags flow, som är avslappnande. Det är när det är okontrollerbart det blir stressande, många gånger är det tyvärr så på mitt jobb. De är snåla och försöker spara in på arbetskraft, därför är många också överlastade med jobb, så mycket så att det ibland känns ohanterligt.

Vad jag vill just nu. Ta bilen till mötet, sen till M, ha extatisk skön sex, vila en stund i hans armar, sen tvättstugan.