Son

Fan jag blir tokig.

Epilog:
Sonen har sedan liten varit okoncentrerad, familjen har varit i svårigheter, dels missbrukade jag tills han var 5 år, droger och alkohol. Dels var det hot och vi bodde under en tid på skyddad identitet. Andra sonen var det också problem omkring, med hans pappa, och han har idag diagnosen Asperger. Jag har varit ensam med barnen, hela tiden. Socialtjänsten har haft kontakt med oss sen jag var ung.

Den lilla sonen är snart 16 år. Hans stora intresse är rapmusik, och de idoler som finns att tillgå i gängen i USA, och deras livsstil. Han vill inte gå i skolan, okoncentrerad. Sista tiden har han börjat umgås med 'fel' kompisar. De röker, snor bilar, och han pendlar mellan samhörigheten (?) med dem och mina regler och etiska val. Jag har valt att vara drogfri, hitta en respektabel livsstil, och är numera hederlig. Har också hittat något som jag sökte i droger, så jag förstår och riktigt 'känner' hans längtan, saknad, efter något.

I Sept-06 ringde polisen hem en natt, min son hade blivit tagen med en stulen bil. Under några veckor har alltså sonen lyckats bli en skicklig biltjuv, allltså inte så skicklig. Jag vet att jag under några veckor innan, kände jag började tappa 'greppet' om sonen. Till saken hör att vi haft kontakt med Socialtjänsten och i det ärendet tappade han totalt respekten, och tilliten för dem.
Det slutade i en LVU ansökan, som avslogs i länsrätten, Januari-05.

Idag:

Sonen röker, och idag har skolan ringt. De säger att han har så mycket som 45% frånvaro, och är han inte där sista tiden nu, så är deras skyldighet att anmäla till socialtjänsten. Jag bävar för det, eftersom jag vet att vi är 'kända' där, och deras tillltro till oss är inte stora. Jag råkade in i en konflikte med en ganska ny socialsekreterare, som jag tyckte ville trycka till mig. Jag bävar för kontakten med dem igen. Deras chef är också välkänd hos oss.

Vad gör jag?! Vilka steg är rätta att ta?! Sista gången jag bad sos om hjälp, höll det 'emot' mig senare. Jag är livrädd för samma misstag igen, samtidigt som jag tror att sonen sitter i övertag iom det.
Idag kom jag hem ifrån jobbet, jag var irriterad för skolan hade ringt. Han låg och sov, jag ryckte av han täcket, satte på telefon (som han stängt av), fick upp han ur sängen. Jag sa också att nu kommer datorn att stängas av klockan halv 11, och han får tjäna ihop sina pengar själv till cigaretter.
Såna krav på en gång, klarar inte sonen. Han tar det som straff, och kommer därmed med hot om vad han 'tänker' göra. Att jag ska vara försiktig med vad jag ber om, (att han ska tjäna ihop sina cigaretter), för att han kan bara ringa ett samtal så kan han fixa det, (olaglligt som han vet att jag hatar).

Jag får ont i magen, spyr på jobbet, varje gång jag ser telefonen ha ringt ifrån skolan eller sos. Vi går på Maria Pol och sist vi var där så sa han att han skiter i vad som händer med honom? Och att han tänker röka lite då och då (hasch) så länge han lever.

Han diktera villkor, och jag mobiliserar mina i mitt inre.
Jag måste få jobba, mitt andhål, min existens. Jag har ägnat sista åren till barnen, sista 18 åren faktiskt. Jag vill ha ett liv, lugn och ro.

När!?