Julaftontankar

• Undra om jag köpt rätt julklappar?
• Undra om jag fått ihop åtminstone ganska lika till ungarna?
• Hoppas julafton tar slut snart!

Den värsta dagen på året är här. Som någon skrev i sin blogg, illustrerat med en liten flicka som kom upp ur vattnet och tittade upp emot höghuset och sa - jag visste att helvetet låg på jorden, 8 trappor upp i det där höghuset. För min del bara 1 trappa, men samma känsla, och då speciellt julafton.

Det fanns en förljugenhet kring jul. Min mamma städade, med bistra anletsdrag, och försökte få det yttre att pigga upp hennes inre. Det var alltid samma procedur, som skulle hålla oss fast när pappa kom. Ljusen var tända och vi satt med klumpar i magen. Han tog upp sin flaska och fick inte följa med - eller ville inte?!. Vi for lättade iväg till Moster/Morbror, som hade den där ytan innanför också, på sitt sätt. Dem var dem finaste i grannskapet, så bodde de också traditionellt i villakvarter, dit jultomten hittade.

Ändå var vi i vår familj stigmatiserade av den 'där' som satt hemma och bara väntade på oss, för att få ut sin ångest på.

Mamma försökte, spela med, dricka kaffe, ha 'nästan' lika fina julklappar, säga åt oss att hålla oss inom de ramar vår rang tillät oss. Vi gick i skammens ledband. Vi var drillade soldater och har så förblivit.

Sönderslagna möbler, sönderslagen mamma, och sönderslagen vision var smärtsam. Men det var ändå skammen som sög oss fullständigt itu, och som inte förbleknade med åren, utan istället satte djupare och djupare spår för varje år.

Den finns ständigt närvarande idag. Den här dagen som känns som en fullständig lögn, från början till slut. Jag förpassar Jesus att födas på en annan dag. Jag har också gjort mina försök efter mamma dog att göra dagen så enkel som möjligt, och i mitt inre kommer jag alltid att vara obstinat. Jag käkar inte julmat, bara sill och ägg. Jag gör skinka, men jag frågar hellre ungarna om de vill ha hämtpizza ikväll. För på nåt sätt är det julmaten som är mest skrämmande, konstigt!?

M och jag har också haft vår lilla julafton. Dagen innan åkte jag till honom. Han hade gjort jättefint, tända ljus i hela sovrummet, möblerat om så han har dubbelsäng nu - min rygg jublar. Han var på supergulligt humör, förutom den där lite grumliga blicken som får mig att 'resa' mig i mitt inre. Jag var på ett fasansfullt humör. Jag tycker han har det enkelt, han har sin mamma, han har en resa (resten fixar behandlingshemmet där barnen och mamman är), han går hemma hela dagarna. Och sen, ...... väntar han på mig. Som jag skulle vara det där åttonde miraklet, som ska fixa hans liv. Jag skulle behöva fixa mitt liv.

Jag vet att jag är orättvis, och mitt beteende inte var schysst. Jag borde varit gullig, och trevlig och uppskattande. Nu var jag inte det. Jag var oschysst helt enkelt, var på dåligt humör.

Får man (jag) vara det?

Nej, jag känner att M inte klarar det. Jag får det bekräftat dagen efter på sms. Jag hade ett långt samtal med M på morgonen där jag försökte förklara mina känslor, där jag försökte säga varför jag blir sådär. Han lyssnar och förstår, men i hans hjärta finns fortfarande en tagg som ska visa sig komma fram, när han behöver det (som det känns). Jag var inte heller gullig emot M när vi skulle sova, jag ville bara hålla hans hand, inte sova tätt som vi brukar göra. Jag var nervös för att spy, för jag mådde så illa. Jag hade ångest när jag körde till M, och sa att för en sekund ville jag köra in i bergväggen, och blev rädd för mig själv. Men M hakade iallafall upp sig på att jag inte ville ligga 'tätt'. Det kan jag förstå, men jag känner iallafall att han kräver att jag ska vara gullig fastän jag inte kan, som att han kräver det för att må bra. Det får mig att GÅ UPP I atomer, känns det som.

En fin morgon hade vi iallafall, jag förklarade för M att han behöver inte vara orolig för att jag inte är som vanligt. Att jag älskar honom, men inte alltid orkar vara den där trevliga, gulliga, glada. Han nickar och förstår.

När vi ska gå upptäcker jag en liten, liten, tablett på hallmattan. M blir förvånad, såklart. Han plockar upp den och försäkrar mig, att han -inte vet varifrån den kommer, och han går in och kastar tabletten för att riktigt befästa sin trovärdighet. När vi precis står utanför M:s dörr, ser jag att M:s ryggsäck gått upp, och böjer sig ner och ska dra igen blixtlåset. Då faller en hel drös med tabletter fram. Jag tar upp dem och säger (dumt, huhh), - vad är det här då?!. M spelar oförstående, tittar mig rakt i ögonen och jag får något dumt svar. Är så upprörd (men ändå lugn), kastar tabletterna på marken och går iväg emot tunnelbanan. Jag har sagt jag ska följa med M till bussen, i annat fall hade jag vägrat, men nu står jag emot frestelsen att bara dra. Jag följer med.

En tragikomisk fars utspelar sig halv 9 på Centralstation. Jag skriker åt M när han försöker förklara att han inte tänker nodda, han skyller på mig, att jag inte är gullig. Han förnekar och slätar över, igen och igen. Jag skriker att han ska säga sanningen, JAG KLARAR MIG INTE UTAN TABLETTER. Så jag får välja om jag villl stanna eller gå.

Nu börjar väntan, på vad M:s nästa steg är.

Jag kände att han var konstig, jag har funderat på förklaringar på hans lite underliga blick. M förnekar, och det är så sorgligt så det betyder inget längre. Jag tror M inte förstår själv.

Mina känslor hoppar twist i mitt inre, ena stunden är han mannen i mitt liv, ena stunden undrar jag ...... !?