Slut = Början på något nytt

Jag vet inte hur många gånger jag gjort slut med M. Fler än jag kan räkna, och lika många gånger har jag vänt tillbaka. Därför säger jag inte att jag inte går tillbaka denna gång, men jag ska försöka, en dag i taget.

Jag läser om sista gången och förvånas över hur stark och välformulerad jag kunde vara, trots att jag kände mig så ångestladdad. Jag är förvånad över hur vi människor liksom kan anpassa oss.

Det är svårare att lämna än att bli lämnad, för mig. Om jag lämnas, har jag iallafall min stolthet att hålla fast vid, om jag lämnar måste jag ta en fight emot mig själv varje dag, och eftersom M har sån fantastisk inverkan på mig, blir jag orolig för hur jag klarar det.
Jag önskar att M träffar någon annan, snart. Så jag kommer ha det som hållhake för mig själv, att hålla fast i att det är slut.

Det känns så definitivt, jag har ångest och kan inte tänka klart. Jag kan inte uppleva, eller leva känns det som. Jag andas men inget mer.

Det är så typiskt sorgligt, att det faktiskt ser ut att börja ordna sig för M nu. Han har lägenhet, han har fått pengar till möbler, han bor i en av de finaste stadsdelarna, han har börjat använda antidepressiva, och har inte självmordstankar som förut.

Det var försent.

Jag däremot, känns som ett fett misslyckande. Som om jag bara fanns för han att bygga upp sig på. Jag ligger kvar dränerad på energi, ingenting stämmer i mitt liv. Allt är bara kaos.

Ena stunden tar ångesten fatt i mig, och jag klamrar mig fast i att det kanske inte är slut? Att vi kanske kan fortsätta?

Men om jag är ärlig, så går det inte. Aldrig mer, om jag är ärlig.

Flytt igen

Jag ska klä ut mig. Och flytta igen. Den som är intresserad får leta lite i bloggen för att hitta adressen. Ni andra, vi ses!

Påskbetraktelser

Känns bra idag, vaknade med en känsla av lätthet, upprymdhet fastän jag sovit dåligt. Har blivit lite rund av all ångest och försök att döva med mat. Ska göra tvärtom idag, äta ingenting, av eller på, min melodi.

Var på möte igår och mötte Påskharen, i form av 2 beroende som gav mina ungar varsitt påskägg, överblivet ifrån utdelning på en anstalt. Jag blev så rörd att jag började gråta. Jag hade 'delat' på mötet om min urkassa ekonomi, eller rättare sagt, min urkassa förmåga att ha någon ekonomi alls. Jag bara helt plötsligt upptäckte att jag inte hade några pengar kvar! Inga alls, alltså. Är det något jag blir skrämd av är det att ha dåligt med pengar, ingenting är så skrämmande på något tortyrliknande sätt. Eftersom jag då blir i beroeendeställing, något som är än mer skrämmande än pengarna i sig. Jag har ingen släkt, pappa/mamma att låna av, min bror är narkoman och de har i princip aldrig pengar, förutom till droger. M är än värre än mig med sina småslantar.

Skammen att behöva låna, väcker en sorts konstig känsla av skuld i mig. Jag är dålig, eftersom jag inte fått pengarna att räcka, alt slarvat bort dem. Ingenting är sant egentligen. Sanningen är att jag faktiskt inte köpt någonting till mig själv förutom stereon. Sanningen är att nästan alla mina pengar går till barnen, vilka inte heller har några pappor som skickar något.

Jag tycker barnbidraget och socialbidrag borde vara relationsprövat, de som har mormödrar, pappor, släkt borde få mindre än de med ett obefintligt nätverk. Hur många gånger har jag inte räknats in i samma norm som de vars barn har både mormor, farmor och andra släktingar som tex köper julklappar? Orättvist tycker jag, att bara för att våran familj är mer trasig, och dör tidigt ska mina ungar inte få lika mycket som andra.

Det är en skuld jag alltid kommer få leva med, fastän barnen hellre käkar nudlar med mig än fläskfilé med sina pappor gör det ändå sådär sorgligt ont.
Såg filmen om Jesus igår, och därmed avslutar jag min egen egosnyftstory, med att jag är j-ligt tacksam över vad min högre makt givit mig, frihet, mer än några pengar i världen kan göra.

Våga vägra Påsk

Det gör jag, det är hur enkelt som helst. Man bara gör en blomkålsgratäng istället. Istället för påskmaten.
Då har man sparat på alla stackars kycklingar också. Sen tar man givetvis bort falukorven så inga kor blir lidande också. Blomkålen får tyvärr lida, för den goda smakens skull.

Har hört av sig och lovade att tala sanning. Och det gjorde han, han faktiskt talade mer sanning än jag hört honom göra på år. Skönt tycker jag och stänger av telefonen, för jag vill inte prata med sjukdomen mer.

Ängl(a)

A är fantastisk, hon har följt min resa med M i ordform här på bloggen och förra under lång tid nu. Hon har aldrig sagt att jag borde lämna M, aldrig gett mig skuld för att mitt liv handlar om 75% M och jag får de andra ynka 25%.

Nej, hon har stått kvar, visat förståelse och alltid villig att lyssna. Tack A för det, det betyder massor.

Var på vårdcentralen igår och träffade den underbara förstående läkaren, hon är kompis med min gynekolog på sös, specialenheten för våldtagna kvinnor. Det var min gynekolog som rekommenderade mig (uppmuntrade) att prata med henne om de problem jag hade. Efter att jag gjort det, (mycket vånda för att behöva något), så har hon funnits i mitt liv. För mig är det oerhört viktigt med någon som kan ta emot mig där jag är. Sen länge har jag en skräck att gå till läkare, tandläkare, för att jag är så känslig för människors stämningslägen. Jag kan känna direkt, "Ja det här går bra", kontra "Nej vågar inte säga något här". Det är något som alltid funnits hos mig, speciellt med auktoritetspersoner, som kan göra mig illa, bestämmande personer.

Jag har som ett vibb i kroppen, som att den saknar det här destruktiva med M och mig, som att jag vill sätta in det andra kortet och kolla om han hört av sig, allt för att få bli förbannad. Men jag läste en text igår på ett möte, och där stod att jag ska inte lägga ner energi på missbrukaren när han är inne i dimmorna, nu har ju inte jag trott det va, utan att han haft en hjärnskada. Missbruket tänjer fantasin till otroliga nivåer. En minut i taget ....

Helt plötsligt igår visste jag!

Jag kom på det mellan de här berg-o-dalbaneresorna M bjuder på. Vi var hos läkaren (psyket) för några veckor sen. M har sagt att han har en hjärnskada, men när journalen kommer ifrån psyket (där han ska ha gjort hjärnröntgen), finns bara anteckningar om M:s ADHD, Damp, autismspektrumstörning.

Enligt M spelar han villigt rollen som hjärnskadad, allt för att dölja det verkliga problemet.
Han har somnat, dåsat, hallucinerat, noddat (sitta med böjt huvud och somna), sluddrat, kontra att vara helt normal, med sin egenpåhittade hjärnskada som skäl, orsak till att han agerat som han gör.

Han spelar orolig, verkligen seriöst orolig, när vi pratar om hur han sluddrar, dåsar och agerar mysko. Han har tom kommit med egna insikter på vad som är fel på honom (allt för att spela med hans förnekelse). Enligt honom är hans benzoaktiga beteend en reaktion på hans benzoabstinens.


Haha, han är verkligen rolig!


Den riktiga anledningen heter Zoplikon. En tablett som är mycket populär bland metadonister bla, just för att den inte ger utslag på stickorna som används vid urinprovstagning.

Det var också anledningen att han kunde agera som benzad fastän han pissade negativt på psyket. Det var förresten min kära bror (heroinisten) som berättade när jag han fick höra om våra äventyr på psyket.

M har ju Zoplikon utskrivet ifrån tiden när han bodde i en annan stad. En tablett (benzobesläktad) , utskriven i början på 2000-talet som anses endast ska förskrivas i 4 veckor pga tilvänjningsrisk. Har M haft i 7 år! Så de prover han lämnar på sin ordinarie mottagning, där de har analys (som upptäcker Zoplikon). Där är det legitimt att han äter benzo.
Man undrar verkligen vad psykvården gör, en människa med kraftigt beroende som får en dödlig medicin, som också får en medicin som gör att han hallucinerar, dåsar, springer omkring på stan helt borta, med dödlig dos i innerfickan!?

När jag tänker på hur jag blivit lurad att gå omkringsläpande på M de här sista veckorna, med
hans mystiska hjärnskada som argument, och hur orolig jag varit. Blir jag så arg så jag riskerar att sprängas.

Vad är det med just den känslan som är så fullständigt .... vansinnig för mig, och väcker de allra värsta känslor som finns hos mig?
Jag vet inte?

Jag vet bara att mitt beteende i lördags är en väckarklocka som fick min överlevnadsdrift att vakna. Jag kan inte agera sådär om inget är fel? Och det är det, fullständigt j-ligt fel. Fullständigt för j-ligt fel. Jag tänker inte slå på mig själv att jag stannat, det gör ingen nytta. Jag ska istället ta fram det jag har som inte M har med sina tabletter, tillgången till mig själv och vad som är viktigt för mig. Vet inte hur många gånger jag skrivit detta, bara formuleringarna har ändrats. Men som A sa; långsamt kommer också långt.

Nu sätter jag i mitt andra mobilkort, med nytt nummer (som jag skaffade vid sista avslutet), sätter i det och avstår alltså från tvånget att kolla hans samtal , sms , eller än värre (eller inte) den tomma displayern.

Jag fick ett sms inatt, 04:33,

Sov gott älskling.

Plankan

Jag har en egenhet som jag skäms för. Det är att jag är så himla -massor alltså- impulsstyrd. I vissa situationer kan det vara en bra egenskap, oftast inte vad det gäller M. Jag har börjat förstå att han utnyttjar min lilla egenhet för att styra dit han vill. Å såklart faller jag ... och faller, ... -Aj, det gjorde ont, jätteont.

En mobil räddade mig i lördags.

Jag hade kört, gasat, vrålat fram till M:s hus, Nu skulle han få, nu skulle jag avslöja honom, hans mobil, rubbet. Fram kom en galen 41-åring, rusande fram emot M:s dörr, sockret jag hade med mig slängde jag åt sidan, för att knacka (först) på M:s dörr. M var därinne och försökte radera sina sms, nu ska jag IN. Började sparka, slå, sparka igen, skrika. Då slår jag väl in fönsterrutan då. Jag har iallafall sinnesnärvaro att ringa M då, inget svar. Medan jag med bestämda steg styr mig emot fönstret jag nu ska IN igenom. Hittar en gren, slår och slår, M:s fönster måste vara okrossbara?, hittar en gren till, stor. Slår och slår och skriker och gapar.
När jag ska hämta en stor planka (2 m) som jag får syn på geno buskarna slår jag en signal till M, med mobilen jag tappat i gräset under tumultet. Han svarar!

Slänger ifrån mig plankan, och går med bestämda aggressiva steg emot affären där M ovetande gjort sina inköp. Det har däremot inte den gamla tanten med hunden, de andra som sett en galen kvinna i Söderort.

Efter såna här incidenter är jag helt slut, min hjärna är totalt urblåst. Efter en fika och kontroll av M:s mobil somnade jag i hans säng. Fan vilken idiot jag är.
Att min hjärna inte fungerar som den ska, blir jag medveten om när jag i min frustration över att inte haft sönder M:s ruta tänker Fan istället för Va bra.

Telefonsamtal

Jag ringde psyket och kom direkt fram till henne jag verkligen uppskattar, titta-på-klockan-försynt-tanten . Alltså, man måste verkligen vara frisk för att prata med henne, taskigt men sant. För något mer, trött-på-psykpatienter-som-bara-klagar-och-jag-som-väntar-på-pension, får man leta efter.

Jag är uppriktigt förvånad att hon inte får någon skrivbordstjänst istället för att sitta i psykjourens direkttelefon.

Hon verkar bara vilja avverka sitt jobb för att sen gå hem. Det var tom intressantare att berätta om en hund hon träffat (gemensam psykolog, vi kom in på) än att lyssna. Ja vad gör man inte för psykvården, pratar med henne om hennes stora passion, hundar, vilka hon har 3 stycken själv, tillsammans med sin man. Jag tror jag vet mer om henne än hon om mig, om hon inte tjuvläser journalerna vill säga. Men det är ju fusk ..!

Jag känner mig som en stor och fet skolkare. Som de gånger jag var hemma ifrån skolan i lågstadiet och mamma sa att jag var sjuk, och inte fick följa med till Farsta och handla. Jag är ju inte sjuk, egentligen, ja menar, jag är ju bara slutkörd av alla krav och känslomässiga prövningar! Min nivå av sjuk är mycket ... lägre. Ändå känner jag att kroppen liksom bara, säger ... off! Bara helt enkelt stopp! Fan vad dum den är, och finns det ingen lag på att kroppar måste orka hur mycket som helst?

Ett halvt 0 till mig

Jaha, dags igen. Jag blir fullkomligt rasande, skriker och har mig, säger ord jag aldrig ville skulle sägas högt. Hotar och kvider ur mig saker som förvånar mig lika mycket som det måste förvånat Linda Blair när hon blev besatt.
Jag vänder på en femöring, vilket är skickligt balanserat, om det var till någon nytta, istället får det mig bara att börja fundera i banorna, --> tokig?

Jag börjar tom förlika mig med psykologens utlåtande, där ADHD lyste som neonskyltar, igenom hela protokollet. Där står det ju, svårighet att kontrollera sina impulser. Jag är nog mallen, de gått efter.

Dagen började bra, sakta gråt som föll längst linjerna på mitt ansikte, och doldes av stora solglasögon ifrån HM, förstås. Jag gick med på förslaget att åka in till stan för att möta M, och (enligt M) rycka upp mig lite, komma ur mitt dåliga mående. M tror jag är vanliga J, han börjar berätta om sitt läkarbesök, för han vet ju hur jag älskar att analysera ... honom! Jag vill bara gömma mig, sitta i ett mörkt rum med solglasögon. M är på kanonhumör, han pratar, för att liksom .... tystna när han får syn på min gestalt där bakom skärmen. Han frågar, jag svarar, Ja och Nej på rätt ställe.

Jag lyckas med konststycket att vandra runt, och bara vilja hem till väggarna, och ändå föra någon sorts konversation. Jag säger att jag är trött, intill döden trött. M förstår ingenting, och vet ingenting .... om hur han ska bete sig. Så han gör det gamla vanliga, pratar om väder/vind, tunnelbanor, förr i tiden (vilket M formligen älskar), och biljard. Vi skiljs efter vi suttit och kollat på reklampelarna från Madonnas nya kollektion. När jag kommer hem väntar jag på läkaren, som inte ringer.

När jag vaknar, efter att ha vilat, kollar jag DrPhil och väntar på sms ifrån M. Är han orolig för mig, tänker han på mig? Jag vandrar mellan Phil och mobilen, för att söka sms ifrån M som inte kommer. Vid 10 stänger jag mobilen, orkar inte kolla på den tomma displayern längre. Den skapar liksom ett hål inom mig som vankar mörka tankar. Vid halv 12 sätter jag på den igen. Och M har skrivit!! Att han mår dåligt, och är supersad!! Fan vilket antiklimax. Vet inte om jag ska skratta eller gråta, vilket är bäst? Jag bestämmer mig för att ringa M och gå en rond, i matchen om vem-är-det-mest-synd-om! Jag inleder trevande, jabbar lite emot M, fintar, och skuggboxar, och för en .... sekund.... släpper jag garden, då får M in en uppercut! Wow, jag ligger nere för räkning, ... paus. När vi släpps in igen, formligen matar jag slag, jag slår under bältet också, så domaren varnar mig, jag hör den bara dovt i huvudet, den där lilla varningen.

- J, ta det lugnt, inte överdriva ....

Men jag ger mig inte, och till slut blir jag avblåst för tekniskt fel. Och jag går ur ringen (avslutar samtalet) med att bara falla ner .... och ner...
Hur fan lågt kan en människa sjunka?

Mitt virtuella liv

Jag har 2 katter, en hund och egen utegård. Jag är tom gift, med Valter. Har jobb som AT-läkare och faktiskt kommer jag hem glad varje dag, om inte finns terapeut att ringa, vilken sekund som helst.

IRL är det annorlunda, där har jag 1 katt inne, den andra är ute. Jag är en utarbetad trött Ekonomiassistent, som kedjeröker och dricker kaffe. Är M:s ständiga följeslagare, förutom när jag mår som nu. Har beställt läkartid idag, vilken jag missade i fredags.

Jag älskar Sims

Upp och ner, Ner och upp ...

Såhär jämt hänger aldrig min vågskål, ehh. Ja nästan aldrig iallafall. Jag förvånas över hur någon kan stå ut med mig, hur jag vänder och vrider mig som en mask i beteende. Hur minsta lilla småsak fullständigt kan få mig ur balans, på riktigt alltså.

Dagarna är verkligen ett lotteri, antingen är jag fullständigt lyrisk över att överhuvudtaget leva, eller så är jag i kolkällaren och rotar. Fattar ingenting faktiskt, och j-ligt otäckt är det, när jag inte känner igen mig själv.

Nu ska läkaren (vårdcentralen) snart ringa, och det kryper i mig av nervositet. Jag vill inte vara någon till last, och det är jag ju iom att jag behöver henne. Så fullständigt absurt egentligen, men intellektet förmår inte slå ner känslan.

Inte glömma, ...... att jag klarat att prata med henne förut, även om jag formligen låg på golvet och kräla. I behovsstoftet, den fullkomliga förnedringen.

Sol(glasögon)

Jag bara gråter .... ehh liksom.

Som om en dammlucka brustit och ut kommer en j-la massa tårar. Vet inte varför, men gråten är lugn och bestämd, som att den vägrar hålla sig.
Jag förbannar pensionärerna som så tålmodigt sitter utanför kyrkan och väntar på eftermiddagsfika, och får mina solglasögon bli alldeles immiga av gråt.

Solglasögon och Solen är min räddning.




Nu har jag plockat in alla blommor ifrån vardagsrummet i badrummet, för att tvätta fönstren, då börjar apatin göra sig påmind.

Inte falla ....

Bakom

Det är någonting som händer när jag varit nära M, riktigt nära några dagar, timmar. Det är som en stor sorg väller över mig. Jag brukar sätta igång ett bråk med M för att slippa känna känslan, men igår gjorde jag inte det, utan bara kände vad som fanns bakom.
En lugn och stilla gråt, av ensamhet och övergivenhet.

Som att jag inte existerar, som att jag jag blivit förintad av M.

M, M och M. Hela jag koncentrerar mig stenhårt på honom, och hans, och hans förpliktelser och ansvar. Jag blir avundsjuk på M som får så mycket uppmärksamhet, som får hela mig. Vem ska trösta knyttet?

Ensam är stark, mantrar, hårt och bestämt. Inte behöva någon, skallar efter.

Jag har ringt mig sjuk ifrån jobbet, orkar inget mer. Det är dött lopp mellan att jag inte orkar jobbet, eller att stå ut med mig själv att jag inte är duktig. Jag skrev igår att jag inte ofta har ångest, iof vet jag nog inte vad det är? Är det den känslan jag får av att försvinna, att M är navet kring mig universum snurrar? Och att små små detaljer får mig att fullständigt däcka?

Svart, och svart känns det iallafall ...

Fan va bra jag är! Alltså, jag är så himla bra liksom. Faktiskt tycker jag det. Jag har klarat mer än vad de flesta bara får se på film, och läsa i böcker (skräck). Och jag klarar också att vara mamma, kvinna och yrkesarbetande (om än lite haltande).

Jag är så tacksam att jag förärats med min personlighet, en kämpe, vinnare som inte låter sig nedknäckas. Jag är också tacksam att jag kunde ändra mitt tänk vad gäller M, så att jag inte lät mina känslor fara iväg med mig så vi fuckade upp den här helgen också. Nej, för en gång skull kunde jag vända mitt tänk.

Jag vet inte, men jag har faktiskt aldrig varit en människa med ångest. Jag läser andras sidor, och de säger de har ångest. Jag brukar inte ha det, utan nästan varje dag går förutom det. Förra året när jag fick reda på saker om M, fick jag riktig ångestattack, sen dess kan jag få det ganska sällan när jag sett något på TV, annars är jag ganska ångestfri.

Jag tror man kan skapa ångest av rädslan att få ångest. Nej, jag har inte ångest så ofta. Jag glad för det.

En gång när jag var hos en psykiatriker, sa hon att jag hade starkt psyke, på frågan om varför jag inte blev psykotisk när jag hade det som värst. En del människor har det, även om jag förbannat det ofta. Det gör också att jag har svårt att se mina egna gränser, eftersom mycket int är nog för mig vad gäller känslan av vad jag klarar.

Kanske har jag en stark avstängningsmekanism ...!?


Pappa har opererats för cancer, och min bror har varit däruppe och hälsat på. Nu återstår prover för att kontrollera spridning. Även om jag inte tycker om min pappa, så känns det sorgligt. Men, jag älskar min bror och höra honom ganska ok, gjorde mina ögon ledsna.

Jag - en frisk fläkt, och chefen har ledigt

En av säljarna kom förbi på visit efter chefen gått tidigare, efter att ha kommit senare, (det är en av fördelarna med att vara chef). Hon önskade att jag får komma därifrån men sa att hon kommer sakna mig för jag är en frisk fläkt.

Jag blev glad när hon sa så, jag har vägrat inordna mig, men har ändå vissas respekt, det värmde. Chefen är ledig idag, och jag frågade henne (säljaren) om vi inte skulle dansa lite på borden idag?

En jobbig dag igår, min son var ute och 'svirade' (skötte sig inte) och jag ringde hans kontaktperson som gjorde precis det man inte ska göra om man vill få sonen emot sig, försökte tvinga honom. De hamnade i konflikt och jag fick medla ... eller hur man säger? Det ordnade upp sig efter jag både pratat med sonen + kontaktpersonen, som också är impulsstyrd, och givetvis agerade i affekt. Jag har tänkt lite på det där att hjälpa, det är så svårt, som att gå på slak lina, minsta lilla felsteg kan var ödestigert. Det är viktigt att skilja på förbehållslös hjälp och hjälp där man accepterar den andra människans rätt att göra fel. Att hjälpa ger också en snedvriden form av självförtroende som kan baseras på tanken att jag är viktig, och det är ju ödestigert att bli beroende av det, eftersom vi inte vet hur den andra människan agerar nästa gång.

Det var fullspäckad kväll igår och jag tänkte avsluta den med att prata med M, säga gonatt. Han lät gullig, och söt och precis sådär underbar som han gör när han är OK. Det gjorde däremot inte hans ord, han berättade att han pratade med barnens mamma som just nu är på behandlingshem, i 12-stegsanda, men inte gått på något möte.
Han sa att hon lät så ...... frisk, det bästa han hört av henne på länge, M blev så glad så han började gråta, sa det till henne och enligt M började hon då prata om insemination, om det måste gå (ejakulera) för M om han gjorde prov som hon sen kunde inseminera. Så de fick en liten bebis eftersom hon redan är 35 och allt!

Va? Hörde jag rätt?!

Det är just såna här saker som gör mig SNURRIG. Vem fan är dum i huvudet? Jag som undrar om M är frisk i huvudet när han säger att hon verkar frisk? Vilken soppa, blev alldeles tyst i telefon, och skrev sen ett ironiskt SMS och gick och la mig, för att orka upp i morgon till dansen.
Dubbelsuck ...

Usch, usch

Jag är så glad att jag har A.

Som jag träffat genom bloggen först på MSN Space där jag började blogga, 95 tror jag det var. Hon förstår, lyssnar och är så satans lik mig så när hon säger något lyssnar jag, därför hon är respektfull också. Jag behöver min anonymitet, och den enda jag ville skulle få titta in i mina hemliga rum var A. Därför att jag litar på henne. Hennes små kommentarer gör att jag börjar existera och inte bara överleva. Hon betyder massor för mig.

J:s jobbsituation:

Jag vet inte riktigt vad som händer med mig. Men jag har så svårt just nu, vet att jag haft mycket känslomässsigt omkring mig länge nu, eller vet .... förresten. Jag hör andra säga det, och jag själv kan också förstå det intellektullt, men eftersom jag alltid upplevt ansträngningar och kaos som naturligt är min förmåga att sätta gränser nedsatt.

Men ...., vad jag lagt märke till är att kroppen när den kommer till jobbet bara är negativ, iof är vissa delar i jobbet tungt, men såhär tungt ....?

Jag tror jag helt enkelt är överarbetad eller nåt? Undra om det känns som det känns för mig då? Jag släpar mig ner till jobbet, jag gör det jag ska, med svårighet, eftersom all entusiasm försvunnit. Som att jag nollställts och sen vridits över i negativism.

Igår hände en sak som är så typiskt min chef och som jag tror bidragit till att jag inte längre känner någon arbetsglädje, som jag brukar ha.

Hon påpekade, stod där bredvid och sa att jag tagit fel inköpsorder som underlag till fakturan. Nu är det så att 3 fakturor hade samma inköpsorder. Men, ..... hon hade gjort kopior och gjort ring runt den inköpsorder som skulle ligga under rätt faktura (fast de var alla samma, bara kopior). Men jag hade tagit den som hon gjort kryss över, och satt bakom istället för den som hon ringat in, och strykit över med överstrykningspenna.

Nähä, det var inte rätt, hennes ringar gällde.
Det stod hon och påpekade. Jag sa att det är ju inte världens undergång om jag tog din krysskopia och tog överstrykningspenna, allting syntes ändå. Nähä, det var fel enligt henne, eftersom hon stått och gjort kopior.
Jag tycker det tyder på psykstördhet att kontrollera sönder allt sådär. Och jag blir bara apatisk och suck (liksom) och får mindre motivation.

Det är hennes stil, jag finns för att göra allt jobb på ekonomiavdelningen, all bokföring, all redovisning, fakturor, leverantörer, kontering, avstämning. Hon har så lite att göra så hon kontrollerar underlag, har hon inget att klaga på, finns det alltid någon liten inköpsorder att lägga märke till, som inte satts in ordentligt, efter hennes kryss-ring system. Jag blir sååå trött.

En av säljarna berättade att hon påpekat för honom att han avrundade fel när han redovisade sina kundbesök och bensinkvitton. Sånt gör hon.

Jag är så trött på henne och hela situationen så jag blir spyfärdig.

Nu ska jag gå dit igen, alla säljarna är i Tyskland, jag bävar för hennes påverkan när inte de är där.

Måndag

Måste till jobbet, vill inte gå. Har sånt motstånd, jag tror jag är helt slut känslomässigt. Träffade min bror förra veckan, det var inge kul! Han har åldrats 20 år på sista åren. Han är heronist, och blandar med allt han kommer på när han inte har råd med heroin.
Han är inte ... sådär slät i hyn som heroinister kan vara, nej hans rynkor är i klass med farmors när hon levde. Han satt bredvid mig och skakade och försökt spela frisk, men jag såg ångesten och förnedringen bakom.

Usch, jag känner mig så jävla ledsen och liten just nu, som om en vindpust kan blåsa bort mig, som om en strumpa kan få mig att alldeles bryta ihop.
Jag är alldeles slutkörd.




ps. jag skäms för min droghistoria och funderar på att ta bort den, det känns inte som jag liksom ds.

Jag hittade en diagnos i lådan

När jag letade bland mina papper idag, efter remissen till reumatologen fick jag syn på ett intyg som är skrivet om mig.

" .. J har under lång tid utsatts för grova sexuella övergrepp av sin XXX..".

Min diagnos löd, Status Post Sexuella övergrepp T74.2.

Vill inte bagatellisera min missbrukshistoria, men tror att det kanske är därför till viss del att jag blev så fullkomligt besatt av saker som gjorde ont. Som att smärtan måste få omvandlas ifrån min själ till min kropp. För det är där ärren sitter, i själen.

Historia

Fick lite inspiration eller gamla hemska minnen när jag läste MK:s droghistoria. Jag tänkte berätta delar av min, vissa delar orkar jag knappt tänka på.

Min historia började i en söderförort till Stockholm. Jag kände mig främmande, som att jag inte tillhörde, pappa hade flyttat hemifrån (skilmässa) och skräcken att han skulle komma ner till skolan full/påtänd var borta. Jag var alltid rädd, på något konstigt sätt var jag alltid nervös.

Började med alkohol, diamant och Misket Karlovo inhandlades utanför bolaget av någon äldre som fick lite pengar för besväret.

Den intogs på så sätt, att vi gick till ungdomsgården, och vid varje lyckstolpe tog vi en klunk, (de som druckit Diamant vet att det är söttttt). Därför höll vi för näsorna och drack stora klunkar, fort och snabbt. Allt för den sköna effektens skull. Jag var precis fyllda 13 och närmast okysst.

Det var däremot inte min kompis, hon var äldre, tuffare och min stora idol, förutom Janis som jag mer och mer skulle börja likna. Effekten när vi närmade oss 'gården' var underbar, all rädsla, all skräck var som bortblås.

Vid något av Diamant-tillfällena stacks en pipa fram genom den härliga dimman, detta var sent 70-tal och jag rökte, i början trodde jag den var laddad med tobak, men snart fick jag uppleva annorlunda. Haschet kom in i mitt liv, och jag fick en upplevelse som jag kom att jaga genom många år, trots att den aldrig kom tillbaka.

Jag rökte så gott som dagligen hasch, uttryck som meckarn tänder i alla länder, och att gnida håret med smulorna när jag meckat, blev vardag för mig. Att jag förflyttades till OBS-klass gjorde mig ingenting, skolan var helt oförstålig. Haschet var livet, och allting kretsade kring det, att få lägenhet så jag kunde röka varje dag om jag ville.

Vid ett tillfälle när jag var 14 och min kompis och jag gick igenom källaren - där vi hade vårat rökrum -, hittade vi en kanyl. Vi tog upp den, spännande, intressant och framförallt farligt. Vi rengjorde kanylen som den varit en ädelsten. Kokade och destillerade. Men vad skulle vi ha i sprutan?! Vi var unga och min kompis ingen knarkare, hasch var det närmaste knark vi kommit. Eftersom det inte gick att lägga i sprutan, fick det bli sprit.

Vi injicerade sprit, något av ett busstreck, men jag kommer ihåg att jag ofta tänkte på att det sparade de pengar jag stulit ifrån mamma, som nu räckte längre då vi inte behövde dricka så mycket för att bli fulla. När vi inte hade sprit, injicerade vi rödvin. En kväll blev jag och min kompis osams, jag blev så fruktansvärt ledsen och kände mig så utanför, som att HON var mitt liv. Första gången jag såhär efteråt kom på att jag drabbats av övergivenhetsångest, något som är starkt hos mig.

Jag injicerade och injicerade, men hela tiden fick jag punka. Jag var för full, och mina armar var sönderstuckna, när jag senare gick och la mig bredvid min mamma i sängen. Ingen märkte något, ingen frågade, jag gömde mina armar som var täckta med blod, och kände igen känslan, skam!

Sen följde år av destruktivt beteende, ju läskigare, eller mer förödande, ju mer fastnade jag. Ju mer ångest jag upplevde, ju mer droger tog jag, och ju mer ångest upplevde jag. Jag började injicera amfetamin, en äldre killkompis var jungfrusil-sättaren. Kvällen jag upplevde kicken av amfetaminet var den kvällen jag förstod att jag hittat mitt livs drog, förutom alkohol. Jag blev lugn, fokuserad, bäst i hela världen. Alla känslor var som bortblåsta. Kvällarna i början, var fyllda med snack, utegång på fina ställen, åkande i bilar med läderklädsel.

Efter några år, 10 år, satt jag i egen bil, inte lika snygg som förut, utan helt sönderrostad, och försökte pilla igång något. Satt jag inte i bilen, gömde jag mig bakom nervevade persienner. Ofta var jag ensam, min kille var också narkoman, jag väntade på hans ankomst som skulle betyda ytterligare droger.

Fortsättning följer, det här blev jobbigt känner jag. Känns som det inte är jag, tyvärr är det det.

Jobb(igt)

Jag har lärt mig allting på jobbet. Inga utmaningar finns kvar, bara en ovinnerlig trötthet över allting.

Jag försöker, .... verkligen att inte 'gå' in i dåligt mående på jobbet, men all min kraft och nyfikenhet är borta.
När jag fick jobbet fick jag en förhoppning om högre lön efter 3 månader. Jag hade fått ett annat jobb och började förhandla. Det här jobbet ville jag verkligen ha, dels var det längre tid, dels var det stadig månadslön. Jag ringde och sa att jag fått ett annat jobb, och gav min syn på löneläget. Konsulten sa direkt blankt nej, den nivån var absolut för hög.

Efter 2 dagar fick jag samtal ifrån VD:n som sa att de var redo för förhandling. Jag skulle börja på en lägre lön, sen efter 3 månader skulle det bli omprövat. Min dumma idiot! Jag trodde ju givetvis att lönen skulle ligga i nivå med där jag började, eller intill.

Nej, lönenivåerna ligger lågt på stället, och mycket energi läggs på att söka anställningsstöd, andra bidrag för att få ner kostnaderna, för bolaget. Allt för att VD ska plocka ut sina 80tkr, per månad, vilket jag givetvis unnar honom.

När 3 månader närmade sig, gick jag in med önskemål om förhandling om lönen. VD:n var rent dum, ointelligent kan jag tycka, som att vara så snål så det blir dyrare i längden. Han hade diskuterat med min maniska chef, (hon som gillar förläsningar med klipp och klistrametoden), och hon hade sagt, som jag nu fick information om genom VD. Att J är en bra tjej, bra atttityd, och villig att lära sig. Men, ..... ibland kan J vara för snabb för sitt eget bästa, hon gör fel och hon är inte helt insatt i jobbet.

Jag kände .... men (et) börja närma sig. Jag kunde knappt bärga mig. Han försökte och jag såg at tillvaron var inte trevlig för honom heller, trots att han tillämpade allt han lärt sig på den senaste managementkursen.

Jag sa min nivå, och var snäll. Samma som vid ingångssamtalet, och han vred lite på sig, hämtad papper ifrån sin egen HR konsult och kom in med papper på engelska, som var specificerat så att lägstalönen låg nederst och sen höjdes nivåerna. Han var villig till 3% som enligt honom var verkligen bra. Trots att hans papper sa att lägstalönen för mitt jobb, när man är nybörjare låg 500 mer än vad han erbjöd.

Jag blev chockad, men fann mig och sa att jag inte var nöjd. Han bläddrade bland papprerna och
- Tänker du bryta ditt kontrakt då?
Med nästan omåttligt len och sårad röst.

Jag gav han inte den njutningen, utan sa bara att jag inte var nöjd och genom kroppsspråk avbröt den förnedrande förhandlingen. Hur kan man vara så snål för sitt eget bästa?
Hur kan man behandla sina anställda som idioter?

Han ger mig en höjning som ligger 500 lägre än lägstalönen på det papper han ska ha och styrka sitt bud med!!??!!
Alltså, hur dum får man bli?

Efter det och allt som varit med min psykotiska chef, vill jag bara bort fort som möjligt ifrån stället. Alla sitter som försöksdjur i sina bås, och väntar på att få avlastning. Inga fikaraster, kaffemaskinen går varm och kopparna transporteras in till sina egna rum, för att jobba, jobba, jobba för slavlön.

Chefen har en dämpande skugga på allt. Igår fick jag en fråga ifrån en på lagret, han undrade över sjukdagar. Han sa att han undviker att fråga chefen, för han vill helst inte ha en utläggning (och kanske en klipp-klistra lektion) som kan ta upp till halvtimme om man har otur.

Jag anser att bolaget stagnerat på de dåliga 90-talsåren, då alla bolag fick hålla igen. Min posittion på företaget har kantats av problem, har jag fått höra viskande när inte chefen är där. De föregående har gått en - efter - en, för stämning och speciellt chefens utbrott. Jag har klart sagt ifrån till henne, att jag inte gillar vissa av hennes beteenden, speciellt att hon skäller ut folk för sin egen skull, att hon själv har svårt att säga ifrån, att hon avbryter och går upp i 'taket'. Det känns j-ligt bra att jag gjort annorlunda, förut stack jag bara.

Nu väntar jag på att få bli frisläppt, för har man vikariat har man ingen uppsägninstid. Tänk på det, om ni söker jobb. Att få inskrivet uppsägning. I mitt fall får jag gå direk om ordinarie kommer tillbaka, och jag själv måste stanna tiden ut.

Psykbesked

A skrev en kommentar.

"om kärleken är tillräkligt star ..".
Det är det som är problemet, jag älskar M, han är min tvillingsjäl, och min pusselbit.

Fredagen tillbringade M och jag på psykakuten på St:Göran, M kom släpande in till stan, helt beredd på att följa med till världens ände om det var så, nu var det psyket.
M går inte att känna igen, släpig röst, fett hår, ögonen villl bara åka ihop. Jag förvånas över M:s dumhet att frivillig åka in och avslöja sin lögn.

M har en förvärvad hjärnskada, som jag märkt blivit värre sen han blev misshandlad i Okt-06 och vaknade upp i Vallentuna. Han hade fått kraftigt våld emot huvuvdet. M har också gjort en röntgen där det visar att hans hjärna har svarta partier.

St:Göran tar pissprov, M får blåsa.

Ingenting ... !

M är helt ren, trots att han uppvisar alla tecken på missbruk. Enligt sjuksköterskan, kan dessa tecken vara symptom på hans hjärnskada.

Antiklimax ...!

Jag chockad, och håller på och långsamt tar 'in' dessa svåra nyheter. M kommer aldrig bli bra, utan jag kommer steg för steg få försöka att hantera detta. För inte går man ifrån någon som är hjärnskadad !?

Återförening

Efter måndagens möte föll jag. Mitt högmod blev mitt fall, jag trodde jag var oövervinnlig, jag var den som skulle hela, göra bra, få bra, finnas till.

Efter 1 vecka kom det andra fallet, när jag liksom det texten beskriver blev uppäten, av mig själv.

Mitt liv är en reningsprocess just nu, där jag accepterar var jag är/vem jag är, genom att tex klappa mig själv på kinden. Orkeslösheten har tagit vid.

Frågetecken blir utropstecken...min värld

Mycket av det jag undrat under relationen med M, har sakta tagit form i mig, som någon sorts sakta växande insikt i mig.

Igår fick jag svar på ännu en fråga jag har haft, kanske den allra viktigaste? Hur han har sån otroligt makt över mig, hur jag har tagit honom tillbaka om och om igen?

Och det var ingen intellektuell uppenbarelse, när man får den där idén i huvudet, som bara säger tjoff, så förstår man. Utan det här var en känslomässig förståelse, när jag efter de här åren börjat våga 'stanna' kvar i det jag känner. Mot slutet av vårt samtal, - som varade en halvtimme -, så sa M att han inte hade kvar sin kompis X. Utan X var nu ute efter honom. På nåt sätt är jag så van att det här händer, inte bara med M utan med min brorsa, och med min pappa när jag hade den kontakten med honom, barnens pappor.

Utryckning, alarm!

M berättade att han kraschat X:s bil, och att han nu ville ha 130 tkr, av M. Vilket M givetvis inte har. Incidenten var att M råkat köra ner i diket och gjort ytterligare märken på bilen, givetvis bara ena framskärmen men dock. Liksom att X kompis ringt de på semestern och sagt att M kraschat bilen. M ser så ömklig ut när han berättar, jag känner verkligen ömhet för honom i den stunden. Jag håller på att bli fast. När jag går därifrån orkar jag inte ens klappa M på armen, ryggen, där han sitter nerböjd över bordet, rädd att själva närheten till M ska hålla mig kvar. I den sekunden förstår jag vilken slags kraft det här är, att jag stannat vid M.

Han är som ett litet barn, som jag bara vill hålla om och trösta. Att han är 47 år, liksom försvinner. Alla mina sinnen skärps på det här att ; finnas till hands, vara tillgänglig, ta hand om de svaga.

Och ändå vet jag att det inte hjälper!

Jag fick verkligen stålsätta mig när jag gick därifrån. Även om min känsla är så, så förvånar det mig inte heller om M snart finns i någon annan famn som tröstar, även om han säger att han inte kommer klara leva längre utan mig.

Jag förstod att jag söker mig till människor, där jag är den enda. Den enda de säger de har. I själva verket är det så att M är nog den människa som verkligen har överlevnadsinstinkter och kommer klara sig länge väl, eftersom det finns många jag därute. Jag själv kanske i framtiden kommer känna mitt värde även utan att ta hand om någon.

Slut

Slut, M ringde till slut idag, och jag kunde inte hålla mig 'undan' längre, utan svarade. Och sa allt det jag faktiskt ville säga. Han försöker hålla kvar våran relation på konstgjord andning, men han har ju inte haft mitt försprång genom mental förberedelse.

Jag litar ingenting på M, han är för mig farlig för mitt känslotillstånd. Så många svek (fastän han tycker han är reko), så jag vill hålla mig LÅNGT ifrån, mycket långt ifrån. För att aldrig låta honom få tillgång till min själ.

Slut

Aldrig få

Inte igen

Sorgligt

Tårar

Tryck över bröstet

Tittandes ut

på friheten

Jag önskar, men

samtidigt fruktar .....

Så smärtsamt ...

Sordi

Vem,

• drog ur proppen
• ner rullgardin

För, jag har ingen ork längre. Har ringt och sjukskrivit mig, tagit ledigt whatsoever. Jag bara tog helt enkelt slut.

Jag har kännt mig väldigt distanserad många dagar nu, som om jag har en kupa på huvudet och inte tar in omvärlden. Obehaglig känsla. Men i morse orkade jag inte längre, all energi är slut, kaputt. Kanske är även jag nära den berömda väggen!?

M sms:ar som vanligt, snäll, trevlig, tillmötesgående. Hans beteende är skrämmande, och sliskigt inställsamt. Efter jag sms:ade honom i måndags och bad om uppskov för vårat möte, så har M vänt 180 grader. Han är precis som vanligt, messar och tänker på oss, sonen och katterna. Jag mår illa av oberäkneligheten, den är skrämmande.

Jag får försöka skita i honom, radera hans sms, efter jag skickat de vidare till en väninna som hjälper mig tolka, mina egna känslor när jag mottar hans sms. Jag litar inte helt på mig själv längre. Även om jag tänker på M dagligen, har något kommit nära mig, (mitt förstånd kanske?), så varje gång jag får längtan efter att återförenas så kommer alltid tanken Nej, det kommer aldrig fungera. Som att jag är mer jordad i mig själv, och tillåter mig att längta, men har kommit till insikt om att det aldrig kan bli vi igen. Jag har nått gränsen inom mig själv vad jag klarar av.

Det är inte smärtsamt på något sätt, faktiskt. Fastän det varit det, utan mer ett tydligt konstaterande inom mig själv.

Jag kan även tänka mig M med andra kvinnor, en annan kvinna utan att jag håller på att dö. Faktiskt så är jag rätt bekväm i det, även om jag skulle vilja ha svart på vitt, men även där har jag accepterat att jag inte kommer få det.

Det känns lugnt, men väldigt lugnt, och dövande liksom ....

Alla (brustna) hjärtans dag

Googlade på vana, och se vad jag fick upp! Tydligen betyder badrum/badkar vana på något annat språk. Bilden var så läcker så den får vara med idag, vill inte prata om alla hjärtans dag. Känns så avlägset för mig, = kärleken.

Jag vänjer mig sakta utan M i mitt liv, det som från början väckte övergivenhetsångest och krälande i det svarta, är idag faktiskt en ny vana. Någon sa att när du stänger en dörr, öppnas automatiskt en annan. Fan va svårt det varit att stänga dörren om M.

Nån påpekade på bloggen för ett tag sen att jag kanske behöver bearbeta allt det här med min pappa?! Jag tror det ligger något 'i' det. Jag tror det är därför jag har sån liten tillit till män överhuvudtaget. Det känns som de inte är mänskliga, som att jag ser alla av manligt kön som objekt. För att skydda mig på något sätt. Min allvarliga tanke är faktiskt att alla män är på något sätt som min pappa. Jag får verkligen anstränga mig för att förstå att det inte är så.

M och jag har inte hörts. Första veckan var helvete, andra veckan såg jag förändringar hos mig själv (jag tittade inte på mobilen var 5 sekund, jag överfölls inte av ångest när jag såg den tomma mobildisplayen). Utan jag började sakta vänja mig att jag fick hitta på nya saker, vid de tidpunkter jag fick 'M-längtan'.

Jag bad om uppskov med mitt avslut. Jag undrar om M spelar ovetande, eller om det kanske är så (hemska tanke) att han faktiskt inte förstår, att jag kommer ha svårt att fortsätta med oss!? Det skrämmer ihjäl mig isåfall.

Men här och nu. Är vad som gäller, här och nu. Sista koppen kaffe innan jobbet, ta på kläder och gå iväg. Ska fråga hur lång uppsägningstid jag har!? Enligt facket har jag ingen uppsägningstid, utan ett tidsbestämt (straff) jobb. Men jag ska köra lite M stil på det hela, och verkar ovetande om det, så får vi se hur det går.

Nu jobbet!

Pappa

Har cancer, och nästa vecka är det 4 år sen mamma dog i cancer. Jag bröt ihop fullständigt igår, och bara grät och grät. Kändes så j-la ensamt, min bror har förvandlats till ett levande skal av heroinet och min pappa ska dö.

Jag fattar inte hur man kan vara ledsen för någon man hatar? Eller förresten, föraktar. Men jag blev det iallafall. Först stoppades tårarna, men bara för en minisekund, sen kom den där 'rena' spädbarnsgråten, som fullständigt knockar en.

Jag bad M om återbud, och fick tillbaka hur kärleksfullt som helst. Han verkar inte fatta nåt!?

Chefen är ledig idag, och jag ska snart gå och jobba.

Krossad

Krossat

Har suttit och läst min blogg litegrann här på morgonen, det smärtar rejält kan jag säga. Jag förstår inte hur jag kunnat bortse ifrån det som hänt och gått tillbaka till M. Jag känner mig själv som en stark, självständig kvinna. I bloggen läser jag om en oerhört lättlurad kvinna, som trott och trott på något som aldrig kommer hända.

Sanningen är inte universell.

Jag får påminna mig om det åter och åter igen. M har skrivit brev där han återigen bedömer sig själv som en rättskaffens kille, en kille som är känslosam och tar hänsyn. Jag däremot har aldrig kännt kärlek till honom, jag har dåligt samvete!!, jag är beräknande, och jag har gjort att M aldrig kan närma sig någon igen, jag (!!) leker med hans känslor.

Nej M! Jag tar äntligen hänsyn till mina känslor. Jag tar mig själv äntligen på största allvar, jag har äntligen förstått att jag är den viktigaste människan för mig. Och att jag lurat mig själv, när jag trott att jag kunnat utvecklas tillsammans med dig. Vi var förflutet redan för 1 år sen. Jag förnekade mig själv när jag gick tillbaka.

Jag kan inte lita på dig, och det borde jag förstått för länge sen. Varje gång jag trodde jag skulle komma över det, bedrog jag mig själv.

Dagen D närmar sig. Har bestämt möte med M, och jag har sorg för att vi förstört varandra något så fruktansvärt, och för att vi gjort oss omöjliga.

Jag kommer aldrig få några svar av M. Han ser inte sanningen som jag, enligt honom är han fullständig intill perfektion. Jag tror han gömmer sig bakom den masken för att han inte kan leva vidare annars. Jag hatar den här processen men min vilja att överleva är starkare än att dö, så tror jag det är för varje människa, även för M.

Därför måste vi vidare .....

Självkänsla

Åh va skönt, att få blogga igen. Jag har riktigt funderat och tänkt på vad mycket bloggen egentligen betyder för mig. Hur mycket jag får utlopp för, hur alla kommentarer (isprinsessa, du räknas in där speciellt) får mig att växa känslomässigt. Hur det blivit som en del av mitt tillfrisknande att få skriva.

Mary hjälper mig vidare. M har inte hört av sig, på en vecka. På nåt sätt har jag gjort som jag alltid gjort, blivit en pest, straffat mig ur. Han försökte iallafall ganska länge. Jag hoppas M träffar någon ny, så han aldrig kommer tillbaka, även om jag vet att jag själv försakar mig den kärleken då. Så är jag tvungen att laborera så mentalt.

Jag blir inte jag i den här relationen. Jag blir en kontrollerande, livrädd människa. Och jag kan inte förmå mig lägga det vackraste jag har - mitt inre - i händerna på en man som missbrukar och inte (kanske?) har tillgång till sitt eget inre. Jag blir formligen sliten i stycken då.

Jag tar tillbaka mig själv, till mig själv att vårda, trösta, och finnas för. Jag vill ha kvar min värdighet och det kan jag inte med M.

Ångesten sliter mig i stycken periodvis, jag faller på knä och ber att få bli befriad ifrån besattheten för M. Det är ändå bara en projektion ifrån min egen barndom, jag får ångest av. Det värsta scenariot har redan hänt, nu är jag bara rädd för att acceptera det. Jag kommer bli fri, stark, vacker, värdig när jag tagit tillbaka mig själv ifrån den här destruktiva relationen.