- Nej, jag orkar inte se den. Koncentrera sig så länge orkar jag inte ikväll. Okej då, en liten stund tills jag ska sova.

Sen såg jag filmen, och den var liksom alldeles underbar. Har läst lite om filmen, och enligt många är ju filmen ett evangelium a´la Pollack, och som pöser ut sin film som någon sorts reklamkampanj för sin nya nisch, självhjälpsböcker.

Sånt förtas lätt för mig i filmen, jag hänger bara med. En inledningsscen när han står barfota i snöfallet, är iallafall jag nämast lyrisk över. Den säger så mycket mer än kalla fötter, för mig visar den min allra hemligaste sårbarhet och förvirring. Något som inte så lätt låter sig beskrivas eller gestaltas.

Jag kommer på mig själv att sitta helt tagen av filmen, och när huvudpersonen och hans käresta (hon vet det inte ännu), står bredvid varandra och hon vänder sig om och säger - Jag visste det hela tiden, .... att du var rädd. Då är det som hjärtat brister i mig, jag känner en världsomspännande rädsla i mig själv och alla runtomkring mig. Den förlamar och stigmatiserar.

Filmen har sin lösning, och jag tror det går med andra saker också, själva kärnan är gemenskap, att känna en gemensam riktning med varandra. Det är filmens huvudbudskap till mig.

I morgon ska jag hjälpa till i kyrkan, jag är inte religiös, jag tror inte på Jesus. Och fastän jag ska vara i kyrkan har det inte med något religiöst att göra. Det har med just det, .... ett gemensamt mål. Något så enkelt som att stå i ett kök, skära tomater (eller vad jag får för uppgift), kan iof låta trivilalt, men jag har ofta tänkt på känslan jag får när jag står där bredvid de andra. De jag älskar, och ibland irrieterar mig på. Vi .. ett enkelt ord, men så stort. Vi är tillsammans, delar och finns för varandra. Det är få förunnat, och de som har det är lyckligt lottade. Jag har det, därför blev jag så glad i filmen.

Drömmar

Jag drömmer så mycket, igår natt drömde jag att jag såg att kattens svans brann, jag for ut med handen så vattnet jag har bredvid sängen spilldes ut.

I natt drömde jag att jag var tillbaka i min gamla lägenhet som jag växte upp i, min pappa stod och väntade -tillsammans med min chef- ( i drömmar kan allting hända), och han blev skitförbannad för att jag tog så lång tid på mig. Jag höll på och hängde upp tvätt ifrån våran gamla tvättmaskin vi hade i den lägenheten. Han stressade mig så jag vaknade när jag höll på att hänga upp min brors pyjamas.

Den allra vackraste ring fick jag av M, jag grät nästan när jag öppnade paketet, jag har aldrig fått någon ring av någon man.

Tupac Amuru Shakur

Vägen till ungars hjärtan går igenom de mest förunderliga snår. Min 'lillas' är genom Tupac Shakur. Alla som inte har en tupac-älskare i familjen, känner nog högst igen Changes i refrängen, om ens då. Kanske tom kan misstas som Eminem!?

Men jag, .... jag har fått lärt mig den noggranna vägen. Detta innebär, HÖGT ljud på stereon varje kväll, den pulserande beaten ända ner i trapphuset, analyserandet av (alla) texter. Och tom en liten slinga inlagd av mig själv som en litet beat i en av sonens inspelningar.

Från början ville jag skrika -Men för f-n, gilla Jonny Lang istället. Men lät bli och det är jag glad för. Jag har själv lite konstiga infall (ingångar) så jag väljer att se det som sonens och mitt 'kitt' tillsammans genom ungdomsåren. Barn vill att man delar deras intressen, och jag hade tur. Tupac är grymt bra, och inte överskattad som jag trodde först.

Genom vårat 'intresse' kan jag också nå honom när det gäller viktiga saker, som vad man inte få och ska göra. Jag kan också hänvisa till mycket av det Tupac själv stod för. För de flesta kanske bara klumpar ihop de här 'gansterna' i en, men han har så mycket mer än så. Många kända musiker och konstnärer har sagt att de vill att publiken ska beröras. Och det gör Tupac, djupt in i mitt hjärta.
En modern Martin Luther King.

Avslutar den här bra dagen med en väntan på sonen och läser sakta;

The Rose That Grew From Concrete by Tupac

Did you hear about the rose that grew from a crack in the concrete? Proving nature's law is wrong it learned to walk with out having feet. Funny it seems, but by keeping it's dreams, it learned to breathe fresh air. Long live the rose that grew from concrete when no one else ever cared.

LJUS

Jag sitter här i mörkret. Jag vill ha ljus!

Ska iväg till jobbet, ska öppna M:s present först, och försöka kränga på mig jeansen som jag hoppas inte kommer spricka nu, när den här feta bollen ska i dem ;-).

Årsbokslut både på jobbet och hos mig själv. Vad har jag upplevt det här året? Vad har jag lärt mig?

Frihet

Jag vet att jag skriver blogg för att jag måste. På dagarna går mycket av tiden till att tänka på vad jag ska skriva, och jag formulerar i mitt huvud när jag går till jobbet. Det är som att skriva är ett substitut för att inte få jobba (räkna).

Det är så många tankar inom mig såhär kring Julen, jag var likadan förra året, skrev multilånga inlägg i min blogg då också. Jag förundras de som kan skriva kort, och enkelt. Jag kan det inte.

Hos mig blir det oftast en massa av text. Men det gör inget, jag är anonym här på nätet, förutom till en person som jag vill ska känna till mig. Hon vet, för hon har ett alldeles speciellt band till mig. Hon förstår och respekterar mina 'flyttningar' med bloggen också.

Varför har jag så lätt för att känna mig inträngd? Varför har jag så stort frihetsbehov? När jag känner mig som allra friast, är när jag är ensam med katterna. De har ett fantastiskt sätt att få mig att känna mig trygg. Dem har sina behov, men de inkräktar inte på min person. De vill bli klappade om jag vill. En katt känner skillnaden direkt, och går om du inte vill, sådär riktigt ... vill.

Det är skillnaden emot oss människor. Vi inkräktar gärna på varandra, för våran egen skull. För att vi behöver något.

Där besitter katterna en enorm visdom. Därför är de mina allra närmaste vänner. Det finns enstaka personer i mitt liv som har samma egenskaper, men de är få. De som låter en så fullständigt vara sig själv, och inte faller samman för det. Med de känner jag mig också fri, och aldrig inmålad i ett hörn.

Med M känner jag mig ofta inmålad i ett hörn. Som att jag måste vara något för annars blir han sur, ledsen. Som att min person gör honom deprimerad. Jag har ofta funderat på varför det känns så? M har en fantastisk förmåga att få mig att känna sig som en bitch, taskig som inte känner det som M så väl behöver. Det är en känsla med förbehåll, M älskar när jag är gullig och snäll, och trevlig. Det är som en andlig upplevelse för honom.

Det är någonting hos M som förändras när han fått mig tillbaka. När han 'vet' jag inte tänker lämna. (Det är den där gamla katt-råtta leken som många par leker, den ena jagar och den andra springer.) Då grumlas blicken, och får mig att tänka 'tabletter', och lugnt!. När jag mötte M i tisdags (1 vecka sen), var han vaken, alert och pigg. På torsdagen, kom den där sengångaren tillbaka, med lite grumlig blick. M har ju sagt att han inte hämtade tabletterna förrän på torsdagen, så han kan inte ha tagit något, men kanske bara 'tanken' på att få 'ta', väcker gamla känslan i M?

M ljuger så bra så jag kan aldrig få veta. Jag får leva med den gamla känslan att jag är en bitch, som inte litar på M.

Juldagskväll

Det är som en hemlig värld M beträder när han kliver 'på'. Ett universum jag inte har tillträde till. Där han finner tröst och ömma smekningar, där han utestänger allt. M säger såklart att det inte är så, han vill inte ta. Han vill inte .... ta.

Min bror ringde och påminner mig, om M och hans värld. Min bror är beroende av heroin, och subutex. Han börjar förvandlas ifrån den där amfetamin-nissen, med nojor han varit sista åren, den där alkoholisten med fet ölmage, till ett vandrande skal, smal som en sticka.

Hans släpande röst dröjer sig kvar som en röst ekande i mitt inre. Han har också totalt gått över gränsen för vårat syskonskap. Vi har haft en hemlig ed, som heroinet brutit. Det är som att min bror förbleknar, som att jag måste ställa mig i stridsberedskap när han kommer/ringer. Han nås inte, han är instängd i herointäcket, det sköna mjuka. Dit ingen når, inga blodsband, inga andliga upplevelser, annat än heroinets.

Jag blir rädd för heroinet, det som får en så fullständigt att förvandlas till något annat, omänskligt.

Hemma är jag på väntläge, bara väntar ut till Aspisen ska åka. Han tar upp plats jag så väl behöver. Jag hatar mig själv när jag känner så, hur kan en mor sjunka så lågt så man vill att sin son ska åka!? Går det att vara så värdelös?! Ja, jag är det.

Som en robot vandrar jag igenom lägenhetens alla (3) rum, och försöker få lugn, och ro nånstans. Html-koder lockade en liten stund. Mat är inget kul längre. Jag vill vara ensam. Bara gå omkring och strosa och inte ta hänsyn.

M har messat, så lite det krävdes och ändå så mycket. Jag tackade och bugade, och då blev han nöjd. Inte för att det kom ifrån mitt hjärta. Det vet han förstås inte, han skulle hata mig om han visste. Ändå känns det som att det jag gjorde, var det enda jag orkade, för M klarar ju inte att jag är den jag är.

Jag fylls av ilska, att bara finnas till för att andra ska bli nöjda. Jag fylls av ilska när jag inte får (orkar) vara den jag är. Det är det jag gör.

Juldagen

Jaha, jag överlevde julafton! Se där. Morgonen var ok, ungarna gjorde revolt, käkade kalaspuffar och vi öppnade paketen (allihop) klockan 11. Så bra, fort och bekvämt. Det var faktiskt riktigt trevligt, jag fick en MP3 spelare av sönerna, men mest av allt värmer kramarna jag fick också, inte så många såna nu längre.

Eftermiddagen förvandlades jag till en björn, som ville gå i ide, och bara ville äta upp sig till vilan. Det var äggmackor, kaviarmackor, mjuka, hårda. Potatis, (inte sill eller skinka), men köttbullar, som jag hatar att stoppa i mig. Jag försökte stanna mitt inre ifrån att känna genom att stoppa mig full. Vi åkte tom iväg till Statoil för att handla choklad till mig. Jag blir rundare och rundare, och ångesten väntar ändå.

Det ligger ett paket kvar och väntar, det är ifrån M. När jag fick det, var stämningen och flödet mellan M och mig bra. Nu känns det mer som en försoningsgåva, något jag inte vill ha. Jag känner mig tvungen att glädjas, tycka om, överraskas, bli gråtmild över M:s julklapp. Det är som att allting M gör finns en hake bakom. Som att jag måste betala tillbaka. Inte direkt, utan mer efteråt om jag inte spelar i M:s pjäs.

Om jag inte agerar som M vill, och blir gråtmild och förlåtande när jag fått hans present, så blir han irriterad och full av skuldtrippar. Jag förväntas reagera som M vill, annars kommer hans vanliga monolog om hur synd det är om honom som har en sån tjej som jag.

Jag känner mig fängslad, för jag får inte vara som jag är om jag inte är som M vill. Han ger mig skuld och jag går i fällan varje gång. Mitt enda vapen när jag blir inträngd i ett hörn är ilska. Jag blir arg över att jag inte får vara den jag är, känna det jag känner, vara så tillbakadragen som jag vill. Jag vill inte ens öppna hans present, jag vill känna mig fri. Och det gör jag inte när M ska bestämma när/hur/jag ska agera.

Igår ringde M:s ex till mig, barnens mamma. M och jag har pratat mycket om henne, och jag har sagt att jag gärna vill prata med henne, för jag känner igen hennes historia. Jag har också velat prata med henne när inte M är där som övervakare. Igår när hon ringde kändes det helt fel. Hon sa saker, som jag känner igen ifrån M. Hon kändes lite som en docka som M drar i trådarna i, liksom han gör med mig. Han har ett sätt att få personer runt honom att göra precis som han vill. Det kändes så sjukt konstigt att sitta och prata med henne, samtidigt som M satt i bakgrunden och dirigerade. Hans ex försäkrade att han inte hade tagit, hon försäkrade att M varit helt ren när de träffades och M var på behandlingshem, och när han gick i skolan och utbildade sig. Hon försäkrade och försäkrade.

När sen luren lämnades över till M, var han stolt som en tupp som fått hans x att ringa upp mig. Jag blev arg och sa att jag misstänkte att han själv lagt orden i hans x mun. Samtalet avslutades rätt fort efter det.

Nu på morgonen har M messat och frågat om ringen passade?! Jag har inte öppnat paketet, han vill ha beröm. På hans direktiv. Vad är det med mig som bara vill skrika rakt ut!?

Jag försöker att tänka i andra banor, försöker göra mig av med att det är M:s present, och istället bara ägna mig åt att jag fått en gåva ifrån någon som vill ge mig en. Jag tror jag kommer kunna agera som M vill då. Och jag tror att jag också kommer må bättre själv, om jag försöker det. Som det är nu, är jag bara en obstinat kvinna som känner sig j-ligt överkörd.

Julaftontankar

• Undra om jag köpt rätt julklappar?
• Undra om jag fått ihop åtminstone ganska lika till ungarna?
• Hoppas julafton tar slut snart!

Den värsta dagen på året är här. Som någon skrev i sin blogg, illustrerat med en liten flicka som kom upp ur vattnet och tittade upp emot höghuset och sa - jag visste att helvetet låg på jorden, 8 trappor upp i det där höghuset. För min del bara 1 trappa, men samma känsla, och då speciellt julafton.

Det fanns en förljugenhet kring jul. Min mamma städade, med bistra anletsdrag, och försökte få det yttre att pigga upp hennes inre. Det var alltid samma procedur, som skulle hålla oss fast när pappa kom. Ljusen var tända och vi satt med klumpar i magen. Han tog upp sin flaska och fick inte följa med - eller ville inte?!. Vi for lättade iväg till Moster/Morbror, som hade den där ytan innanför också, på sitt sätt. Dem var dem finaste i grannskapet, så bodde de också traditionellt i villakvarter, dit jultomten hittade.

Ändå var vi i vår familj stigmatiserade av den 'där' som satt hemma och bara väntade på oss, för att få ut sin ångest på.

Mamma försökte, spela med, dricka kaffe, ha 'nästan' lika fina julklappar, säga åt oss att hålla oss inom de ramar vår rang tillät oss. Vi gick i skammens ledband. Vi var drillade soldater och har så förblivit.

Sönderslagna möbler, sönderslagen mamma, och sönderslagen vision var smärtsam. Men det var ändå skammen som sög oss fullständigt itu, och som inte förbleknade med åren, utan istället satte djupare och djupare spår för varje år.

Den finns ständigt närvarande idag. Den här dagen som känns som en fullständig lögn, från början till slut. Jag förpassar Jesus att födas på en annan dag. Jag har också gjort mina försök efter mamma dog att göra dagen så enkel som möjligt, och i mitt inre kommer jag alltid att vara obstinat. Jag käkar inte julmat, bara sill och ägg. Jag gör skinka, men jag frågar hellre ungarna om de vill ha hämtpizza ikväll. För på nåt sätt är det julmaten som är mest skrämmande, konstigt!?

M och jag har också haft vår lilla julafton. Dagen innan åkte jag till honom. Han hade gjort jättefint, tända ljus i hela sovrummet, möblerat om så han har dubbelsäng nu - min rygg jublar. Han var på supergulligt humör, förutom den där lite grumliga blicken som får mig att 'resa' mig i mitt inre. Jag var på ett fasansfullt humör. Jag tycker han har det enkelt, han har sin mamma, han har en resa (resten fixar behandlingshemmet där barnen och mamman är), han går hemma hela dagarna. Och sen, ...... väntar han på mig. Som jag skulle vara det där åttonde miraklet, som ska fixa hans liv. Jag skulle behöva fixa mitt liv.

Jag vet att jag är orättvis, och mitt beteende inte var schysst. Jag borde varit gullig, och trevlig och uppskattande. Nu var jag inte det. Jag var oschysst helt enkelt, var på dåligt humör.

Får man (jag) vara det?

Nej, jag känner att M inte klarar det. Jag får det bekräftat dagen efter på sms. Jag hade ett långt samtal med M på morgonen där jag försökte förklara mina känslor, där jag försökte säga varför jag blir sådär. Han lyssnar och förstår, men i hans hjärta finns fortfarande en tagg som ska visa sig komma fram, när han behöver det (som det känns). Jag var inte heller gullig emot M när vi skulle sova, jag ville bara hålla hans hand, inte sova tätt som vi brukar göra. Jag var nervös för att spy, för jag mådde så illa. Jag hade ångest när jag körde till M, och sa att för en sekund ville jag köra in i bergväggen, och blev rädd för mig själv. Men M hakade iallafall upp sig på att jag inte ville ligga 'tätt'. Det kan jag förstå, men jag känner iallafall att han kräver att jag ska vara gullig fastän jag inte kan, som att han kräver det för att må bra. Det får mig att GÅ UPP I atomer, känns det som.

En fin morgon hade vi iallafall, jag förklarade för M att han behöver inte vara orolig för att jag inte är som vanligt. Att jag älskar honom, men inte alltid orkar vara den där trevliga, gulliga, glada. Han nickar och förstår.

När vi ska gå upptäcker jag en liten, liten, tablett på hallmattan. M blir förvånad, såklart. Han plockar upp den och försäkrar mig, att han -inte vet varifrån den kommer, och han går in och kastar tabletten för att riktigt befästa sin trovärdighet. När vi precis står utanför M:s dörr, ser jag att M:s ryggsäck gått upp, och böjer sig ner och ska dra igen blixtlåset. Då faller en hel drös med tabletter fram. Jag tar upp dem och säger (dumt, huhh), - vad är det här då?!. M spelar oförstående, tittar mig rakt i ögonen och jag får något dumt svar. Är så upprörd (men ändå lugn), kastar tabletterna på marken och går iväg emot tunnelbanan. Jag har sagt jag ska följa med M till bussen, i annat fall hade jag vägrat, men nu står jag emot frestelsen att bara dra. Jag följer med.

En tragikomisk fars utspelar sig halv 9 på Centralstation. Jag skriker åt M när han försöker förklara att han inte tänker nodda, han skyller på mig, att jag inte är gullig. Han förnekar och slätar över, igen och igen. Jag skriker att han ska säga sanningen, JAG KLARAR MIG INTE UTAN TABLETTER. Så jag får välja om jag villl stanna eller gå.

Nu börjar väntan, på vad M:s nästa steg är.

Jag kände att han var konstig, jag har funderat på förklaringar på hans lite underliga blick. M förnekar, och det är så sorgligt så det betyder inget längre. Jag tror M inte förstår själv.

Mina känslor hoppar twist i mitt inre, ena stunden är han mannen i mitt liv, ena stunden undrar jag ...... !?

Så vacker, var bara tvungen att ha den med.

Jag har tänkt på de här med bloggar. Jag har en annan blogg, där jag upparbetat kontakt med många människor, som besöker mig och kommenterar mig. Den här bloggen skapades som något slags hemligt barn till moderbloggen, när jag förra året fick vara på psyket för att jag upplevde en kris i samband med att jag fick reda på att min kille ljugit för mig under lång tid.

Efter hans sista rejs bestämde jag mig för att denna barnblogg vuxit så mycket så den får bli moderblogg nu ett tag, så jag får vara ifred ifalll min kille 'kliver' på. Men vad händer, jo jag känner mig som ensammast i hela universum, som om min lilla uppvuxna blogg inte finns/syns. Jag får nog ångra mitt uttalande att jag inte skriver blogg för andra. Iaf inte alla andra, men en del. För det är ett av människans behov, att synas, att få finnas, bli bekräftad, så även för mina tankar.

Det är lätt att verka ödmjuk och säga att -Nej det betyder ingenting. Men det gör det!. Men jag har att välja mellan pest eller kolera. Antingen kan jag göra min blogg mer synlig (finns sätt för det) och riskera att M (när han kliver på) får reda på dem tankar jag inte vill han ska veta, eller så får jag leva i anonymitet. M verkar inte kunna tacklla det så bra, att jag får kommentarer som önskar mig lycka till, eller att jag ska lämna honom, - vilket är förståligt-. Därför blir det nog anonymiteten ändå.

Vaknat idag, var på hugget igår, och fixade julgardiner i köket, tvättade fönster i sovrum/kök. Så idag har jag bara egenvård kvar, fixa naglar, bada och riva mig i skinnet, borsta det låååånga och tooooviga håret för att sen färga det.

I morgon jobbet igen.

Tillit

Märker att det går bättre när jag försöker våga ha tillit, fan vad svårt det är! Jobbet, ungarna, allt känns liksom övermäktigt, stort jobbigt.

Sonen har iallafall hittat en kompis som han möter vid skolan och tydligen går han i skolan också. Inför rättegången har soc gjort en utredning (mindre) som ska skickas in till rättegången, med en vårdplan. Där ingår en kontaktperson, vi fick ge önskemål om en sån, och då ville sonen ha en kille som jobbar i hans skola (Lugna Gatan projekt), som jag också hoppats på. Men iom att deras chef, fått reda på att det gällde oss, ville hon sätta käppar i hjulen ang det. Jag pratade med utredaren om det, och beskrev hur vi blivit behandlade förut. Hon som själv har henne som chef, verkade hålla med, eller iallafall ordlöst medhåll, (som jag kände). Nu är det tydligen så att den här killen från lugna gatan kallats till (förhör), samtal med soc. Så utredaren måste ha gjort allt vad hon kunde för att hålla oss ifrån hennes chefs försök till att förstöra.

Detta kan ju låta som jag är paranoid, men jag är det också, eftersom de på soc också är människor med väldigt stor makt över andra. Jag har upplevt det personligen, men jag vet också att de endast gör sitt jobb, men ibland rinner deras inställning till andra över, och visar vilka de egentligen är under ytan.

Så jättebra nyhet alltså. Jag skrev att jag blev väldigt glad över hennes försök att få till stånd den här kontaktpersonen, och att det är pga henne jag också börjat få mer tillit till socialtjänsten. Hon berättade även att chefen var på semester, så hon kunde inte göra så mycket åt hennes inlaga till tingsrätten, och att chefen snart ska sluta på socialdistriktet.

Skönt.

Jobbet är också jättemycket grejer som händer där. Jag har en chef som jag misstänker är alkoholist. Jag har länge undrat varför det står vinglas vid diskbänken när jag kommit till jobbet, och tänkt att de kanske haft något kundbesök där. Men fler och fler tillfällen med vinglas har dykt upp, oftare och oftare. Och min chef sitter ofta kvar på nätterna där, kvällarna. Hon klagar ofta och högljutt på hur hon måste sitta kvar. Jag har funderat varför hon behöver det, och så sent. Hon är omständig och väldigt labil. Jag känner igen det där beteendet, att tycka synd om sig själv och vilja ha total kontroll, för att man är rädd för att avslöja något. Det är något som hon gömmer, jag tror det är flaskor.

Hon har en omärklig förmåga att vilja lägga sig i allting. Och säger man något är det som att hon ALLTID tar det personligen emot henne. Min största egenskap är att jag är intresserad av människor, och deras agerande. Det hjälper mig att inte glida in i hennes spel, men att vara omkring henne är som att gå på krossat glas, man vet aldrig när hon får något utbrott.

Det kan låta såhär.

Hon har gett instruktioner vad alla ska göra, men de är så komplicerade så de fungerar inte i verkligheten. Sen när jag tex ska göra en arbetsuppgift, så måste jag iallalfall fråga den som vet. Då! får hon ett utbrott, och kan stå och skrika på den jag frågat, och diskutera en halvtimme om vad han fått för instruktioner. Det tar cirka 20 minuter för att hon ska lugna ner sig, sen blir det ändå så att vi (alla 3) står där, och HON frågar om vad som var frågan. Hon är väldigt labil och omständig, så hennes sätt gör att det tar längre tid, och är omständigare än det skulle vara utan hennes instuktioner.

Skitjobbigt. Och hon ska liksom visa att hon är boss. Jag kan komma till henne med ett alternativ för det jag ska göra, då säger hon Nej. Sen när hon ska säga sin mening är det iallafall det jag kom med från början. Sen är hon övernitisk när det gäller vårat moderbolag, som att hon finns till bara för att tjäna dem. Hon kan göra mitt jobb oerhört komplicerat bara för att hon ska verka duktig inför dem. Igår kom hon in med uppgifter inför dem (moderbolaget), direkt efter hon sett att det kommit in pengar, alla pengar ska nämligen gå till dem. Men det finns ingen lag i världen som säger att ett dotterbolag måste skicka pengar samma dag som det kommer in pengar.

Det är oerhört påfrestande med henne, jag funderar på att söka ett nytt jobb snart, även om jag har ett vikariat. Ska försöka att ha tålamod och tillit.

Son

Fan jag blir tokig.

Epilog:
Sonen har sedan liten varit okoncentrerad, familjen har varit i svårigheter, dels missbrukade jag tills han var 5 år, droger och alkohol. Dels var det hot och vi bodde under en tid på skyddad identitet. Andra sonen var det också problem omkring, med hans pappa, och han har idag diagnosen Asperger. Jag har varit ensam med barnen, hela tiden. Socialtjänsten har haft kontakt med oss sen jag var ung.

Den lilla sonen är snart 16 år. Hans stora intresse är rapmusik, och de idoler som finns att tillgå i gängen i USA, och deras livsstil. Han vill inte gå i skolan, okoncentrerad. Sista tiden har han börjat umgås med 'fel' kompisar. De röker, snor bilar, och han pendlar mellan samhörigheten (?) med dem och mina regler och etiska val. Jag har valt att vara drogfri, hitta en respektabel livsstil, och är numera hederlig. Har också hittat något som jag sökte i droger, så jag förstår och riktigt 'känner' hans längtan, saknad, efter något.

I Sept-06 ringde polisen hem en natt, min son hade blivit tagen med en stulen bil. Under några veckor har alltså sonen lyckats bli en skicklig biltjuv, allltså inte så skicklig. Jag vet att jag under några veckor innan, kände jag började tappa 'greppet' om sonen. Till saken hör att vi haft kontakt med Socialtjänsten och i det ärendet tappade han totalt respekten, och tilliten för dem.
Det slutade i en LVU ansökan, som avslogs i länsrätten, Januari-05.

Idag:

Sonen röker, och idag har skolan ringt. De säger att han har så mycket som 45% frånvaro, och är han inte där sista tiden nu, så är deras skyldighet att anmäla till socialtjänsten. Jag bävar för det, eftersom jag vet att vi är 'kända' där, och deras tillltro till oss är inte stora. Jag råkade in i en konflikte med en ganska ny socialsekreterare, som jag tyckte ville trycka till mig. Jag bävar för kontakten med dem igen. Deras chef är också välkänd hos oss.

Vad gör jag?! Vilka steg är rätta att ta?! Sista gången jag bad sos om hjälp, höll det 'emot' mig senare. Jag är livrädd för samma misstag igen, samtidigt som jag tror att sonen sitter i övertag iom det.
Idag kom jag hem ifrån jobbet, jag var irriterad för skolan hade ringt. Han låg och sov, jag ryckte av han täcket, satte på telefon (som han stängt av), fick upp han ur sängen. Jag sa också att nu kommer datorn att stängas av klockan halv 11, och han får tjäna ihop sina pengar själv till cigaretter.
Såna krav på en gång, klarar inte sonen. Han tar det som straff, och kommer därmed med hot om vad han 'tänker' göra. Att jag ska vara försiktig med vad jag ber om, (att han ska tjäna ihop sina cigaretter), för att han kan bara ringa ett samtal så kan han fixa det, (olaglligt som han vet att jag hatar).

Jag får ont i magen, spyr på jobbet, varje gång jag ser telefonen ha ringt ifrån skolan eller sos. Vi går på Maria Pol och sist vi var där så sa han att han skiter i vad som händer med honom? Och att han tänker röka lite då och då (hasch) så länge han lever.

Han diktera villkor, och jag mobiliserar mina i mitt inre.
Jag måste få jobba, mitt andhål, min existens. Jag har ägnat sista åren till barnen, sista 18 åren faktiskt. Jag vill ha ett liv, lugn och ro.

När!?

Här och nu

Jag längtar så jag håller på att dö, efter M. Hans kropp, varm, hårig och bara min. Jag vågar inte visa det, håller min mask, stenhård och ibland taskig.

Inatt har Fuglesang iallafall fått flyga upp i himlen, och ska reparera elledningar, vad jag inte förstår är varför den där stackars kvinnan ska bli lämnad kvar där i atmosfären!?

Det är så mycket jag skulle vilja göra, säga. Känns som jag hålls tillbaka på något sätt, ifrån min fulla potential. Tror det är skammen, för den jag är. Den sitter fortfarande stenhårt kring mig. Den där diffusa men stenhårda Jante-känslan, du ska inte tro att du är något.

Jag har motstånd emot att gå till jobbet i morgon, skäms för att jag blev sjuk. Rädd för att de ska tro att jag skolkade för att jag inte klarar firmafester, julfest eller whatever. Fan det är svårt på jobbet, jag känner mig inte riktigt hemma bland dem. Som att de har något hemligt språk som jag inte kan. Jag vet att det inte är så. Men det finns en speciell atmosfär som påminner mig om mitt ursprunghem. En kvinnlig chef som är ganska osäker i grund och botten, och mycket kontrollerande. Hon lägger sig i, och blir arg när hon inte har kontroll. Hon styr med järnhand, alla sina medarbetare. Sen en VD som alltid är på resande fot, något mer vänlig, men liksom frånvarande.

Exakt som det var hemma hos oss när jag var liten. Alla gjorde sitt, tysta, koncentrerade och bara väntade.

Men jag gillar att ha mycket att göra, mitt huvud trivs bäst då. Jag kopplar av när jag har min koncentration på något annat än min hjärna. Det är lite som att måla, skriva, lysssna på musik. I mig skapas något slags flow, som är avslappnande. Det är när det är okontrollerbart det blir stressande, många gånger är det tyvärr så på mitt jobb. De är snåla och försöker spara in på arbetskraft, därför är många också överlastade med jobb, så mycket så att det ibland känns ohanterligt.

Vad jag vill just nu. Ta bilen till mötet, sen till M, ha extatisk skön sex, vila en stund i hans armar, sen tvättstugan.

Färg

Jag blir glad av den här bilden, färgerna harmonierar väl till bloggen också. Jag vågar inte visa hela mig för M, jag är rädd han ska ta fördel av det isåfall.
Jag är tom rädd för att han ska hitta mig här i mitt hemliga rum.

Det är hårda ord som växlas mellan oss, och såhär i efterdyningarna ser jag maktkampen tydligt, något som försvinner i stundens hetta.
Var på möte igår, och träffade kvinnliga M, (anonym), och hon har också en kärleksaffär med en missbrukare, något värre missbruk om man kan säga så!?
Jag har så ofta förundrats över varför stannar jag med min M?! Varför går jag inte?! Vad är det som får dessa massa kvinnor att stanna kvar i destruktiva relationer!?

Jag har inga svar, men när jag läste Emelies blogg, fick jag fatt på något som iallafall jag kan känna igen mig i. Jag vill förändra, jag vill ändra. Jag tror det är nyckeln för mig iallafall. Min pappa var missbrukare, och han använde även mig till sexuella syften när jag var riktigt liten. Jag tror inte jag har försonats med det, utan jag försöker förändrad det som hände då, genom att förändra M. Det är inget jag tänker, utan en mer subtil känsla som alltid finns där. Det gäller mitt liv !!

Logiskt finns det ju ingen bättring i att göra så, men omedvetet fortsätter kampen.

Det känns som jag är omgiven av missbrukare. Min man, min son (som utvecklar ett kickbeteende men som nu börjar få hjälp), min bror, min pappa, min mamma som dog av sviterna av både alkoholism och medberoende. Även på möten sitter ju missbrukare, fastän de inte missbrukar idag. Jag har något gemensamt med dem, det är som att hitta min andra spegelbild, jag känner mig hemma.

Vanliga människor däremot, är jag rädd för, känner mig obekväm i spelet, jag känner inte igen mig.

Det är så mycket jag skulle vilja våga skriva här, men jag sätter mig ner en stund och känner efter om jag vågar.

Morgon

Varje stund får jag hopp. Det är det som dödar mig snart. Jag orkar inte mer. Han har hotat de som kommenterat inne på min andra blogg. Jag är rädd för att han inte orkar mer, eller det är bara ett rop på hjälp?!
Vilket som är det allvarligt.

Jag har haft ett samtal med honom nu, i telefon i 2 timmar. Jag älskar honom förbehållslöst, men känner att drogerna förstör både mig och honom.

Ska åka till Farsta och handla julklappar.

Usch

Fyfan, ångesten äter sig in. Djupare och djupare, vill gråta. Men kontrollen håller mig fast. M ringde i fredags, sist.

Jag har själv sagt att jag vill han låter mig vara ifred, men det känns inte bra ändå. För min hjärna är som fast i tankarna på varför han kan hålla sig borta?! Det är inte likt M, om han inte har något annat vill säga.

Försöker att intala mig att jag kommer klara om M bara går vidare till nästa blomma, men det river hårt inom mig när jag tänker så.

Usch, vad jobbigt och ohållbart att inte lita .....

Natt

Gonatt kära dagbok. Idag har varit en jobbig dag, även om jag inte skrivit det här. På nåt sätt vill jag inte M ska få reda på hur hemskt och jobbigt det här är för mig, jag är tillräckligt sårad ändå, på något vis.

Jag tror M också börjar ställa sig in på slut nu, hela hans andeväsen känns så. Han är inte lika desperat längre, och det är och vågar han bara vara om han känner sig ha något annat istället. Det är också ganska osannolikt att M inte skulle ha någon annan, när han tom hade det när det var vi.

Så på nåt sätt börjar gråten komma, och hoppet börjar lämna mig. Jag är fortfarande besatt i vad M tänker göra, nästa steg osv. Men jag har lättare att lämna över det eftersom jag vet att jag inte kan göra någonting alls längre. Jag kan inte ens säga att jag inte vill att M har andra vid sidan om. För det finns inget, vid sidan om, längre.

Smärtsamt och jag har kännt sug att höra av mig till M för att få det bekräftat. Och för att skälla på M. Och smärtan att han inte hör av sig finns också med, att han nu inte är lika angelägen längre känns skrämmande. Tänk om han redan skaffat en ny tjej? Tanken skrämmer och sänder kyla längst hela ryggraden, tänk om det var så lätt för M!?

Men jag börjar förbereda mig på att det är troligt att det är så, absolut. Ibland kan jag vila i den tanken, ibland skrämmer den skiten ur mig. För då måste jag konfronteras med känslan att bara vara en-i-raden. Och det tär på min självkänsla, mitt sinne, hela mig faktiskt. Men i små små portioner kommer jag att vänja mig vid den tanken också.

Jag säger mig själv som jag sagt till mina väninnor så ofta;

Mitt värde har INGENTING att göra med hans val.

Betrayed

Läser inne på FB om att bli bedragen. Han skriver så exakt det jag känner. Egentligen är det inte själva saken att bli dumpad, direkt sådär. Som en kraftig käftsmäll.

Nej det är känslan att vara kränkt, att någon tagit sig friheter att utsätta en för känslor av kränkning. Jag känner igen allting han beskriver. Och va skönt att läsa det; först; från en kille, och sen så exakt beskrivet min känsla jag har nu. Att straffa sig åter och återigen, samma tankar, frågor. Någon skrev att just att bli lämnad med inga svar ger mest ångest och funderingar. Jag har tänkt mig sista dagarnas tystnad av M som att han träffat en ny. Fastän jag inte vill ha honom hängande, är känslan av maktlöshet störst när han inte hör av sig.

Det är då dem här strafftankarna sätter fart i mig, vad gör han? vem chattar han med nu? vilken är hans nästa trigger? osv osv i all oändlighet. Jag mår illa av tankarna men de snurrar ändå.

Svaret blev tydligt i kommentarerna ifrån FB. Nån påpekade just behovet av kommunikation, förkklaring. Att den bedragna behöver sammanhang, och en ärlig önskan ifrån den bedragande om ånger, förklaringar. Det ger inte M, han nekar till allting. Just precis det som killen på FB, tyckte var det mest smärtsamma. På något sätt får jag ställa mig in på att några förklaringar, ärliga uppsåt kommer inte ges mig. Jag måste utifrån mig själv, de händelser jag vet fatta mitt beslut.

Det är en svår sak. Det kompliceras av att jag faktiskt har så lätt att glömma och fokusera på fel saker, M:s ord tex. Jag lyssnar och känner att M tycker om mig, att han faktiskt bryr sig, men på det sättet han klarar av, där han är. Och det räcker inte för mig, jag måste därför se det som min främsta uppgift att fokusera på vad jag vill, känner och klarar av.
Alternativen är inte många, eftersom M lider av en sjukdom som gör att han endast tänker egoistiskt, och att hans manipuleringar blir därefter, starka eftersom de är baserade på ren överlevnadsinstiskt.

Dessutom, ponera om M lägger in sig, han blir drogfri?! Kan jag då lita på honom, kan jag överleva i en miljö där jag tvingas vara i ovisshet, misstänksamhet stor del av tiden?
Nej jag kommer inte klara det !

Ett tips jag tänker på, är att hitta så mycket styrka så jag träffar M och säger dem här sakerna, att det verkligen är slut och att jag nu behöver tid för mig själv, att jag inte klarar vara kompis eller någonting under denna tid, utan bara helt enkelt behöver vara ifred, med mig.

Det är min överlevnadsinstikt, mitt intellekt, och min självkännedom som säger mig att det är där jag är på väg nu, är nu.

Det gör ont ....

Jobbig dag, och kväll. Pratade med en väninna som känner M och mig, och berättade allt. M:s och min tid tillsammans, även när det verkat bra på ytan. Det var skrämmande att uttala orden som jag har inom mig, och som jag skriver ner, när jag säger orden och jag själv hör dem, blir de liksom mer verkliga. Och jag hör hela situationen utifrån en annan, inte bara mig själv.

Nu har M varit tyst i 3 dygn snart, det har inte hänt sedan 3 veckor sen. Jag är övertygad om att M har annat att syssla med, förutom barnen. Jag känner det djupt inom mig att M har någon annan 'trigger' än både benzo och mig. Han träffar/har träffat en annan kvinna, som han på något sätt får tankarna att stanna med. Han har haft lite freudianska felsägningar till mig sista gånger när jag pratat med honom, han har bland annat kallat mig sitt ex namn, ett flertal gånger.

Jag vet genom erfarenhet hur M fungerar, hur han fungerar därnere (staden där barnen bor), speciellt. Där finns inte mycket att göra, förutom ingenting. M har några alternativ, vara med barnen eller umgås med de kompisar som fortfarande är hans kompisar därnere. M blir gärna rastlös när han endast ska vara med barnen, det är som att längtan till mig blir starkare när han är med sina barn, som att ansvaret gör att han vill ha en annan vuxen person intill sig, nära sig, samtala med. Därför är jag helt övertygad om att M hittat en ny sådan.

Miss Ro, hade gett en annan effekt, det vet både M och jag. Han hade inte varit så väldigt tyst då, då hade några fel sms också skvallrat om Miss Ro:s närvaro, men ingenting sådant. Vid M:s senaste race fick jag ett telefonsamtal ifrån en kvinna ifrån staden där M nu är. Jag vet inte vilken av M:s kvinnor det nu är, men jag var så smart så jag gick in på Eniro, kontrollerade numret och skickade uppgifterna i sms till M. Det går att göra gratis på Eniro.

Jag vill inte fortsätta med M, eller ..... jag kan inte fortsätta med M. Den ständiga misstron M:s lögner väckt i mig är ohanterliga, de försvinner inte som M tycks tro bara därför han inte tar tabletter. Nej, de finns ständigt närvarande i form av ständig vaksamhet, på vilka strategiska misstag/handlingar M kommer att göra. Allt för att vara förberedd på nästa steg för att överleva. Det går inte att leva så, ingen människa klarar det utan att tappa sin egen identitet.

Jag vet att M kommer höra av sig som om ingenting hänt, snart. Han kommer att ha svårt att hålla sig ifrån, eller så gör han det. Jag känner mig som en docka i en marionett-teater, som M kan dra i när han vill. Och jag ska ständigt vara beredd att dansa, göra konster, hoppa och studsa åt honom.

Mitt beslut måste komma snart, för jag orkar inte ha det så här längre. Min väninna var en god hjälp i det. Det jag sagt om att jag kan prata med M när han är på avgiftningen kommer jag nog vara tvungen att ändra på, jag måste på något sätt ta något beslut. För såhär kan det inte fortsätta, jag kan inte leva mitt liv utifrån hur M lever sitt. Eller få honom att tro att jag väntar, kan klara av att fortsätta, när jag inte kan det.

Jag kan inte klara av att han är i en stad där hans barn bor, förrän jag börjar tänka scenarier där M är inblandad med andra kvinnor. Vare sig det är sant - och jag är ganska övertygad -, så går det inte att leva så. Jag börjar mer och mer förstå att jag måste släppa bomben, att jag inte orkar vänta på M, och det gör så ont.

Sakna

Hur konstigt det än låter så saknar jag M. Jag vet inte om det är kontrollen jag inte har på honom nu, eller att han själv är så tyst. Har inte hört ifrån honom förrän igår morse, när jag ringde upp själv, efter att han varit och kommenterat.

Samtidigt som jag försöker se våran relation som så gott som början till avslut, så kommer de där tankarna igen. De äter sig in, oinbjudna hyresgäster som snyltar på min energi.

Jag brukar oftast ha rätt, vad gäller min intuition. Det känns som M har alternativ på gång. Att han lagt fällor på måfå sädär, lite överallt. Nu är han på den lilla svenska orten där hans barn bor. M har berättat att när han bodde där, var han också ute på nätet och letade. På landsbygden träffas man inte som i storstaden, det är för långa avstånd för att endast ta en fika, så där har man lilla resväskan med sig. Oftast ligger där lite alkohol som ska få det smidigare till sängen, och intim samvaro. Det har M berättat för mig, han har i detalj berättat hur han fått besök av sina kvinnor med sina små resväskor.

Nu är ju situationen tvärtom, och jag har genom kontakter fått reda på att M får inte bo med sina barn, utan måste bo på ett motell i staden. Ett perfekt tillfälle att vara intim med någon, speciellt som M verkar vara deprimerad just nu, - eller hans perfekta alibi, för att interaktera med MP-kvinnorna?-, så är chansen ganska stor, skulle säga spelbar.

Såna tankar brottas jag med, och jag vet att jag gör mig själv illa. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro att det redan hänt, att det är så troligt så det i det närmaste är sanning, utan bevis. Eller om jag ska välja den snälla vägen. För min egen skulle väljer jag att scenariot redan inträffat. Jag kommer på mig själv att söka potentiella M-kvinnor, i den lilla staden som han kan ha bestämt träff med, inne på hans favoritsajt. Är det inte generande, nästintill skamligt att göra så?!

Nej, jag är helt ok med det faktum att jag gör så. Jag förstår mig själv, jag förstår att efter året med M och hans subtila sätt, hans dubbla budskap, hans otydlighet, så förstår jag mig själv.

Frågan ; som vägrar släppa är, att går det att leva såhär? Går det överhuvudtaget att vara i en relation där jag ständigt tänker tankar som får mig själv att må illa, som får mig att känna nerverna vridas runt i min kropp?!

Nej, förstås inte! Smärtan i den insikten är jobbig, men befriande. Jag kommer tyvärr aldrig att kunna lita på M. Om ... säger om... M mot förmodan skulle kunna förändra sig, och då får man ha i åtanke att såna här beteenden tar åratal att förändra. Skulle jag, låt mig tänka, rimligtvis vara tvungen att vänta sisådär, 5 år innan jag skulle fullständigt kunna lägga min tillit -så gott jag kan - till M. Detta börjar för mig bli en plågsam medvetenhet i mig. Och säkert därför jag plågar mig med detta, för att försöka hålla den borta.

Tara låt mig ge upp ... !

Lessen

Lugn och ro känner jag idag. Jag vet att M är hos sina barn i en annan stad, och jag vet att han inte kommer ha tid att stalka mig över nätet på några dagar.

Skrev ner M:s alla sms inatt, och i morse. En saknad finns också när det faktiskt var så att jag var naiv, och trodde på dem. På något sätt var det lättare, än som idag, behöva vara vaksam på allting M säger. Det går upp och ner, i natt var jag alldeles övertygad om att jag aldrig skulle sakna M något mer, idag är är det mer en tomhetskänsla över det hela.

Aldrig mer få känna närheten, värmen ifrån M. Aldrig mer få känna lekfullheten i oss 2. Aldrig mer få vakna upp tätt intill, kramande varandra.

Det känns som de stunderna är över, våran relation har utsatts för så många svek, så den har självtynat bort. Den enda som finns kvar är en bitterhet, misstänksamhet och saknad, över drömmen om oss.

Jag förundras över hur mycket jag tänker på hur M kan vara så elak? Hur han kan utsätta männskor för det han gör?! Hur han står 'ut' med sitt eget samvete?

Jag förstår inte, men vill, vill , vill, förstå. Den tanken maler i mig, hur mycket jag än funderar så kommer jag aldrig på. Visst jag vet att M är sjuk, men även sjuka missbrukare kan ha någon sorts inre moral. Jag vet, har träffat flera. M är feg, tycker jag, och oärlig. I min värld är såna saker hederskoder, och jag vet att det även finns i kriminella kretsar. Så även där finns någon sorts moral, som M saknar.

Ringde återbud till kyrkan, har någon sorts beninflammatiton som jag fick när jag jobbade i kyrkan i lördags. Satte på min styltor till skor, höga klackar, ville ha det som någon sorts avskedsceremoni för M, som är ganska kort, varför jag sista året gått med lågklackat. I den snön som var i lördags var det inte lätt att klampa runt i mina höga klackar, vilket gjorde att jag i söndags inte kunde sova för jag hade så ont i benen. Därför bestämde jag mig för att ringa återbud. Jag ska faktiskt bara ta hand om mig själv, vila i att M inte kan förfölja mig längre.

Har tänkt på att jag kanske måste avsluta 'sXXXX' perioden, den vackraste kvinnliga artist med vilket namn jag äntrade Internetestraden med - 99. I alla communities har jag samma namn, och har börjat fundera om hennes period är över, och att jag ska skaffa mig ett annat alias, eftersom M är som han är.

Vi leker någon sorts katt-råtta lek på internet just nu. Han vill inte släppa mig, och jag vill inte ändra mina namn. Men jag börjar mer och mer fundera om. Jag vill inte ha hans klumpiga försök till skuldtrippar längre. Han fångar mig alltid till slut, fastän jag tror mig säker. Kanske behöver jag andrum bara ett tag, tills M hittar en ny tjej?!

Usch, det är så många jobbiga tankar som dyker upp, och jag vet inte varför jag plågar mig själv. Försöker fokusera, andas, räkna andetag, meditera. Men det är som tungan till en trasig tand, tankarna dras åt M:s håll.

Alla lögner
Alla gånger
Alla tjejer
Alla skuldtrippar
Alla förklaringar
Alla kärleksförklaringar
Alla förmildrande omständigheter
Alla telefonsamtal
Allt ing

Och frågan som dröjer sig kvar är bara bitter?!

Varför M!?

Sanning

Alldeles tyst här i huset. Sonen somnat och katterna sover också, bara som gjort för mig att skriva, skriva.
Jag har fått ganska mycket saker gjort, varit hos psykologen, skrivit ut protokoll och skickat iväg. Jag unnade mig en hemmakväll, ska bada snart.

Pratade med M efter hans raid på min sida bland kommentarerna. Han utmanar mig, genom att skriva att detta kommer cencureras. Vilket naturligtvis gör att jag inte cencurerar hans kommentarer. För att inte verka dum, svag eller på något sätt i hans våld. Iallafall så han inte ser det, märker. Som att jag ska spela stark för att han inte ska få grepp om mig. För att inte han ska tro att jag faller, vilket jag gör, hårt.

Mest är det ilskan, emot hans projiceringar. Mina egna förklaringar jag fastnar i, fastän jag inte ens behöver, projektionerna som vet var dem tar. Jag går i fällan. I morse bestämde jag mig, eller rättare sagt i nattens vridningar i sängen, av sömnbrist pga av alla tankar. Att idag på morgonen skulle jag ringa M och förklara på ett lugnt sätt att jag inte vill ha kontakt, och att jag inte vill att skriver bland mina saker, kommenterar osv.

På något sätt så förstår jag min längtan att förstå M, för att jag ska ... ja varför behöver jag förstå M egentligen?! För att jag blir nervvrak av att förstå att han är den här personen! Den person jag absolut inte vill att M ska vara. Fast i sin egen förnekelse. Jag kommer ihåg mig själv att jag ofta funderat på om M ; är för bra för att vara sann?! när han stått ut med min sårbarhet. Det är sant, M är inte sann. Han har defekter liksom vi andra, bara att M försöker gömma dem, låtsas vara en annan. Nätet är perfekt ställe för honom, där kan han spela ut hela sitt register, där kan han leva ut sina fantasier, inga direkt kinky eller så, utan helt enkelt vara den där perfekta personen M ser sig själv som.

När M blir konfronterad med den han verkligen är brister M ut i förnekelse, han förminskar, drar på och ifrån, han fightas för att få vara kvar i låtsasvärlden, där M fortfarande är den där snälla, goa mysiga jeanskillen med 2 barn som är tekniker och art director.

En viktig mycket viktig sak slog mig under telefonsamtalet med M idag. M försökte förklara hur enkelt och simpelt, oskyldigt Gröna Lundsbesöket med I och barnen varit. Hur barnen inte alls reagerade på att träffa en tant ena dagen, och nästa riktig tanten nästa dag, hur barnen inte alls tyckte det vara konstigt. Medan M förklarade, la sig något underligt lugn över mig. Jag kom på att M tycker verkligen sådär, han tycker att det är ganska ok, men lite taskigt iom att jag inte visste om dettta, men det var också liten taskighet, eftersom jag iallafall inte velat vara med M denna veckan.
När M sitter och förklarar hur barnen tagit detta som en oskyldig utflykt med Tant I, från MP.
Slog det mig, jag vill inte, jag vill inte leva med en sån man som, tycker så. Det kändes ända ner i fotknölarna till längst upp i hårfästet, att jag inte tycker det är ok. Att jag inte ens ser några förmildrande omständigheter ens, förutom att M och jag har olika värderingar.

Jag har ju öppnat mitt hjärta för M, på något sätt har han inte presenterat sig som en sån som tycker ovanstående är ok beteende för mig. Så på något sätt har jag inte fått välja, förutom nu, då M förklarar ordentligt hur han ser på situationen. Men jag vill iallafall inte, och jag har svårt att tro på någon fortsättning för oss. Nu petar ju M in sin, man ska hjälpa varandra, måste kunna förlåta osv. Men jag börjar mer och mer känna att även om all jordens befolkning tycker det är rätt, så är det inte rätt för mig. Jag lever hellre ensam faktiskt. Så himla kul är det inte att lägga hela sin energi på en annan människa som jag gjort.

Jag börjar också förstå hur barnslig och omogen M är. Det jag i början såg som charmig känslighet, har mer och mer visat sig vara M:s sätt få det han behöver, hans överlevnad helt enkelt. Vi kvinnor faller pladask för killar som inte ser ut att klara sig själv, tänk .. vad dem behöver oss?! Vilka storverk vi kan uträtta.

M tycker att jag självömkar, han tycker att jag skriver ner honom i min blogg. Iof så är det lite rätt i det, men jag försöker att hålla mig på en rimlig nivå, inte hälla skit på M som jag egentligen borde göra, rejält. Jag skriver utifrån hur jag uppfattar saken, jag har aldrig hymlat emot M om mina känslor, jag har inte sagt till dem på MP att jag är singel, inte ens ringt någon sen jag blev ihop med M som inte vet att jag är i en kärleksrelation. Medan jag har klivit in i våran relation, har M valt att köra den mjuka vägen, ha förbehåll kvar.

Situationen med I, är graverande. Enligt M ringde hon och frågade en dag om de ville komma med till Gröna Lund. Enligt M har han inte vågat säga till I att han har mig, för att han hade sina möbler hos henne. Han valde alltså den fega vägen, först utnyttja någon, och sen försöka förklara bort det. Nej jag vill inte ha en sån kille.

Jag börjar äntligen få insikt att M är såhär, det här är hans överlevnad. Han överlever på andra människor, genom oärlighet duperar han andra för sin egen vinnings skull.


Jag vill inte vara med ......

Janis Joplin - Little girl blue

"Little Girl Blue"Sit there, hmm, count your fingers.
What else, what else is there to do ?
Oh and I know how you feel,
I know you feel that you’re through.
Oh wah wah ah sit there, hmm, count,
Ah, count your little fingers,
My unhappy oh little girl, little girl blue, yeah.

Oh sit there, oh count those raindrops
Oh, feel ’em falling down, oh honey all around you.
Honey don’t you know it’s time,
I feel it’s time,
Somebody told you ‘cause you got to know
That all you ever gonna have to count on
Or gonna wanna lean on
It’s gonna feel just like those raindrops do
When they’re falling down, honey, all around you.
Oh, I know you’re unhappy.

Oh sit there, ah go on, go on
And count your fingers.
I don’t know what else, what else
Honey have you got to do.
And I know how you feel,
And I know you ain’t got no reason to go on
And I know you feel that you must be through.
Oh honey, go on and sit right back down,
I want you to count, oh count your fingers,
Ah my unhappy, my unlucky
And my little, oh, girl blue.
I know you’re unhappy,Ooh ah, honey

I know,Baby I know just how you feel.

Rättigheter kontra skyldigheter.

Ja M, jag har raderat dina kommentarer. Och jag har min alldeles fulla rätt att göra det, hur mycket jag vill faktiskt.

M försöker hela tiden att få mig att reagerara, är det inte det ena så är det det andra. Och jag faller rakt i. Jag vet att det känns som M har rätt när han säger, jag har aldrig älskat honom, jag tycker han är äcklig, jag tycker att han är värdelös, jag har aldrig respekterat honom. Jag vill skrika och slåss, -om det är nödvändigt -, för min rätt att ha en alldeles egen åsikt. Bara för M vill höra att jag älskar honom, och att han gjort mig så illa så jag inte längre knappt kan säga det, ska M iallafall höra det, och han skyr inga medel, vilka som helst är tillåtna.

Det är antingen tårdrypande förklaringar, eller skuldtrippar som är så låga, så jag inte vet vad. Nu sist här i kommentaren, sa M, att han hade förklaringar varför han tar benzo, det är för att jag är på MP, jag sänder signaler som gör att han mår dåligt, han måste gå för att min son vill umgås med mig, jag blir misstänksam helt plötsligt för att hans telefon ringer/inte ringer, att jag talar om hur skönt det ska bli när barnen är stora och klarar sig själva, och jag kan bo ensam, ingenstans är stackars M med.


Vad gäller min son, var situationen så, att vi hade varit tillsammans härhemma flera dagar, och min son sa till mig att han önskade tid med mig alldeles ensam. Det kunde M förstå hur bra som helst då, nu är det till min nackdel att jag lyssnar till mitt barn. Jag blir arg för att sånt här kommer efteråt som en dålig känga. Att jag blir misstänksam, kan inte M fatta?!. Efter gångerna han chattat med sina kompisar på MP, när han är ledsen. Och efter att jag ringt upp 2 stycken, varav både hade förväntat sig en fortsättning med M. M förstår inte det, för han är så flöddrig när han pratar med sina tjejkompisar på en dejtingsajt när han behöver tröst för att jag är så dum.

Senast idag kom jag på M på MP , som MeK. Det går att registera sig på MP, gratis i 4 dagar. I helgen kom jag på honom på MP, som myspysig, och även en del andra nick som är M, han har en hel del hotmailadresser stackars M. M säger att det är detsamma som att jag är därinne, som Livina. Även fast M har bra intellekt så förstår han inte skillnaden, vilken jag tycker är rätt uppenbar.

Det är skillnad att veta när ens partner är på MP, och när han går in i smyg för att chatta med andra och säga att man är singel!!


Jag har varit reggad sen vid jul, då mitt inträde på MP, var en ganska besk hämnd emot M då jag fått reda på hans nya kompis I därinne, som gärna ville ta en fika med M, som de hade tänkt göra. Att han var singel sa M också, allt för att snärja stackars I. Att han satt och skrev benzosms till mig valde M att inte berätta, och tyckte synd om sig själv för att jag valde nyår tillsammans med mina vänner, tror jag inte M nämnde heller till I.

Ja jag är misstänksam emot M, det har han sett till att jag blivit. Jag hade kunnat lämna för länge sen, men då såg M till att lägga till sin bästa sida, som tex detta sms;


" Det kommer att vara en vacker kärlek, det är en gudagåva, värd att förvaltas, har aldrig älskat någon förut, jag vill leva med dj, du är värd allt jag kan göra för att göra dig lycklig å trygg, låt mej visa att du har fel, att vi är en och guds varelser, du ska inte behöva ångra det, jag känner dt så starkt att dt e RÄTT" 2006-01-07 kl 23:37.


Samtidigt har han alltså kontakt med I, och en del andra jag fått reda på. Jag kan inte förstå hur M kan ta ordet älska i sin mun. I min värld är det ett stort ord, och inte bara något som sägs för att få det jag vill. Men jag börjar förstå att det inte är likadant för M. Han vet inte vad kärlek är, han vet vad hålla 'fast' är, och skuldtrippa, men inte vad äkta kärlek är.


Jag hoppas verkligen M någon dag börjar ta ansvar för sitt liv, sitt beroende, sitt förhållande till sina barn, till sig själv framförallt. Annars kommer han nog leta vidare på MP resten av sitt liv.

Två

Där sitter de där 2 rösterna och överröstar, tänker högt. Den ena vill ha svar; medan den andra försöker vara vuxen, ta beslut utifrån det hon hört därute i världen.

Den lilla är obstinat, hon vägrar att låta sig behandlas på det här sättet. Hon vill ringa upp, sätta ett plakat på en pinne och ut och demonstrera.

Den äldre, lugnar försöker trösta. Hon säger att det är inte ditt fel lilla vän, det är såhär verkligeheten är. Det är inget som personligen gjorts emot dig. Den lilla undrar vad den stora fått så, fina ord ifrån. Och varför känner hon en tvekan i den annars så bastanta stora?!

Den lilla vinner oftast fighten, hon drivs av något så starkt som att upprätta sig som person, som den hon är. Hon vet inget annat sätt, ingen har någonsin klappat henne på kinden och sagt allting kommer bli bra. Du är ok, och du kommer inte dö om du inte kämpar dig fram. Du kommer snarare uppleva frihet.

Den lilla vill fråga, utreda, försöka se mönster där inga finns att se. Hon vill veta varför?! varför behandlar du mig som jag inte är värdefull. Är det något verkligt fel på mig? Hon undersöker och försöker skapa kaos där hon går fram. Allt för att inte möta den svartaste av insikter, att hon återigen blir behandlad som alltid. Det är en stark längtan i den lilla att inte acceptera att vara den hon är, hon vill vara någon annan.

Emellan dessa 2 röster sitter jag. Jag, som just nu känner otrolig längtan enligt den lillas önskan. Att ta reda på varför M gör såhår?! Varför jag jämt ska kämpa för min självrespekt! Varför lyssnar jag inte på den där logiska rösten. Jo, det sliter i mellangärdet när den lilla flickan som en gång var jag, gråter så förtvivlat. Jag vill trösta, men hon kan inte tröstas. Hon vill bara gråta och gråta, och jag klarar snart inte av hennes gråt, för att hon inte tror hon får vara den hon är.

Det är därför M som du har sån kedja kring mig.

Mental otrohet

Oj, det har hänt massor i mitt hemlig liv, min hemliga dagbok.
M började träffa Miss Ro igen den 18 februari, igen. Förstås ljög han för mig, på fredageftermiddagen den 18:e, möttes vi vid Skanstull. M var uppspelt, lite frånvarande, men inte så att jag trodde han tagit.

Såhär i efterhand förstår jag att han bara väntade på att få flöddra loss med Miss Ro, att han liksom redan var där. Jag vet att jag reagerade på M:s sätt, jag blev vaksam, frågade tom om han tagit, Nej då, M kunde faktiskt åka ända till Maria med mig denna eftermiddag för att bevisa det!. Såhär i efterhand, förstår jag M:s intentioner, om han pissade rent där, skulle han ha många ’upp’ på mig och under lång tid. Jag har faktiskt aldrig sett M så inspirerad av att göra en sak, som att han skulle få testa sig.

Den kvällen kom inget sms. I våran värld är sånt beteende så konstigt, såklart är jag spänd och överansträngd över att jag ständigt lever i denna ovisshet. Så … ett missat sms, blir stort i min värld. Jag skickade i alla fall ett till honom, vis av erfarenhet av hur skyldig jag kan känna mig om M börjar sitt skuldrace. Fick ingenting tillbaka, och dagen efter i telefonen, fick jag svaret. M var igång, igen.

Att försöka att beskriva känslan jag får av att M kliver på igen, är svår att beskriva. Det blir en suck av lättnad, som om något täcke av lugn, lägger sig över mig. Samtidigt som jag blir arg och resignerad, och tappar lusten. Vill gärna ta beslut då, vill gärna säga till M det också, att jag inte vill ha honom. Och jag vet vad jag har att vänta. Dagar av insikter, dagar av chock, dagar av känslomässig utpressning, dagar där M inte vet vilka han ringer, vad han säger, eller vad han gör.

Denna gång blev det för mycket för mig. Jag var skyldig M pengar och direkt på måndagen, -fastan M bett mig vänta -, åkte jag med hans pengar till honom. Jag hann lägga ner pengarna i hans brevlåda, och när jag kom ut ringde jag M, för jag hörde musik innifrån lägenheten.. Han vill jag skulle vänta, men jag fick hjärtklappning bara av tanken på att möta M. Det är skräck att möta M så, jag har ingen kontroll alls. M har ingen urskillning vad han häver ur sig, han manipulerar och är riktigt elak. Och varje gång jag ser honom så, blir jag så sårad och mitt hjärta brister när jag åker därifrån.

Denna gång säger jag rent ut till M, att – Nu är det nog! . All den rädslan jag förut haft, att M skulle gå ifrån mig, hitta en ny tjej, om jag sa de här orden till honom, är borta!. Bara min självbevarelsedrift finns kvar. Det är det enda som styr mig, bara viljan att överleva, att inte ständigt tvingas leva i den här totala förnekelsen, förvirringen, ovissheten – den är värst. Jag måste vara bara jag. Det är det enda som driver mig. M förstår att nu gäller det att vara strateg.
Bara min röst säger honom, att nu är det nog kört med henne och mig. Han försöker och försöker, den ena förklaringen fulare än den andra.

Denna gång har jag också lärt mig en smärtsam läxa. Jag har inte haft någon kontakt med M:s anhöriga, hans mamma, hans vän som han bor hos. Jag har inte velat gå ’bakom ryggen’, på M. Jag har velat att hans mamma ska se mig och M tillsammans, och inte får höra i telefonen vilka problem vi har.

Denna gång går jag emot allt sånt. Jag ringer upp M:s mamma, 1 vecka efter M har klivit på. Jag pratar med henne, i början känns hon avståndstagande, på sin vakt. Vad ska den här tjejen säga nu då?! . Jag förstår M:s mamma, hon har inte haft det lätt med M, och inte i sitt liv heller, och så är ju M hennes kött och blod. Men vi pratar igen, och först vill hon tro att det inte är så farligt, kan M inte få en chans till?! , men ju mer vi pratar, börjar hon öppna sig. Berättar hur M var kring jul, och hur dåligt hon själv mår i allt det här. Och jag förstår, jag kan inte förstå hela hennes historia, men jag vet ju vilken underbar människa M är när han är ren, men också vilken förändring och vilken egoist han är när han är påtänd.

Nästa person som kommer till min hjälp denna gång är M:s kompis. Han förstår exakt, han beskriver kusligt hur M är när han är flöddrig, hur han sitter och sover, hur han nickar till, knäar, och kan helt plötsligt sova stående. Han berättar att han märkt det hela hösten, och har inte haft så bra kontakt med M, -skulle mest hjälpa M, för att han var bostadslös -, och att de inte alls har sån kontakt som M sagt att de här. Kompisen berättar att M har en förkärlek att sitta på Internet, när det är dåligt mellan oss, han chattar och kontrollerar mig enligt honom. En tjej har kompisen tom pratat med i telefonen, jag frågar om det är nedanstående I, eller förra I?! Nej detta är S, ifrån MP. Oj vad det smärtade.
Enligt M är kompisen hans bästa kompis. M lever gärna i det förgångna. Något som blir påtagligt, när jag pratar med hans kompis. M pratar om sin bästa kompis, när de var tonåringar, enligt kompisen har det inte alls umgåtts så mycket på senare tid, bara träffats sporadiskt. Men enligt M är han bästa kompisen som han alltid litar på, men M lever kvar när de var i sina tonårsgäng. Kompisen råder mig att hålla mig kort emot M, han råder mig att inte falla till föga. Jag får under lördagen hjälp, när M skriver på sin msn Hjälp följt av en bild med en snara. Bara att jag fått prata med M:s kompis, och kan skriva sms till honom, gör att jag inte faller tillbaka till M. Senare ändrar M sin text till, Nähä.

Nästa telefonsamtal kommer lördagen den 25/2 ifrån sjuksköterskan, från –enligt M, vetlanda-, men även där kommer smaskiga detaljer fram ur M:s privatliv. Enligt M var det denna kvinna I (inte förra I, som M pratade med på MP kring jul), den kvinna som -90 följde med honom till staden där han blev placerade när han fick sitt metadon. Denna kvinna, har enligt M, funnits i hans liv och hjälpt honom, som han uttrycker sig, hela tiden sen -90, enligt M är hon intresserad av honom, men inte tvärtom. Kommer ihåg hur jag reagerade på hur oseriöst det lät, hans sjuksköterska som ska följa honom med sos, till stället där han är placerad för drogmissbruk, kan tänka sig att ta hand om hans saker (möbler, kartonger, sängar), under tiden han inte har någonstans att bo.
Enligt telefonsamtal med I, är hon också en kvinna ifrån MP där hon träffade M samma månad jag träffade M där, hon hara haft hans saker i sin källare, sedan juni-05, han har träffat henne, bland annat på stället där M bodde när jag träffade honom. Enligt honom träffade han inte andra kvinnor, men nu får jag även den smärtsamma insikten att M ljuger. Han har även varit hos I, i hennes bostad med barnen. Bara tanken av vad barnen måste kännt när de 4 månader senare fick träffa mig, är helt enkelt för jobbigt att tänka på. I har även ett kärleksbrev ifrån mig som hon hittade i en av M:s kartonger, hon frågade M, som sa att det var inget allvarligt.

Mitt kärleksbrev, mitt hjärtas röst, ligger i en kartong i en annan kvinnas lägenhet, som M träffat på MP samtidigt som mig!?

Jag finner inte ord för hur ont det gjorde, hur jag kände mitt inre snörpas ihop, och samtidigt försöka förhålla mig lugn för att få så mycket information som jag behövde, för att inte M ska manipulera mig återigen?! Usch, det var en av de svåraste stunderna, men även de skönaste, under dessa veckor. Jag fick svar på varför M är så intresserad vad jag gör på nätet? Varför han stängde av sin msn hela sommaren vi har hemma hos honom? Varför massa konstiga kvinnor tog kontakt, och enligt M inte slutade fast han sa till?

Och ALLA lögner, alla gånger jag kännt M:s dubbelspel, hans dubbla budskap. Vad han gör på nätet när jag inte vill ha med honom att göra. Vad han sysslar med, och vad han inte är medveten om att han sänder för signaler.

Jag har ju hela tiden , kännt. Jag har hela tiden vetat, jag har hela tiden kroppsligt varit närvarande och i sanning. Men M har puttat, och har han inte klarat det genom det, har han krypit in under skinnet på mig, och till slut fått sin vilja fram. Jag kom ihåg gången innan denna, januari-06, när jag tom skrev att han var en liten nästlare, jag kände att han tänkte inte ge sig, förrän han fått det han ville ha, = tillbaka mig.

Min gräns är = inskriven på avgiftning, sen kan vi prata. Det har jag hållt hela dagen idag.

Bitter eftersmak

Här sitter jag och skriver brev till en annan på MP, som jag själv inte vill att M ska göra. Han skriver bloggar om mig istället nu !

Så fint, och jag får en bitter eftersmak. Jag söker ju ingenting på MP, min kärlek är förbehållen M, hur våran relation än är. Jag är en sån som inte klarar och inte har klarat att gå ifrån famn tilll famn, även om jag i missbruk ibland gjorde mina försök.

Det är så tragiskt. Även om jag inte litar på M, så känns det inte bra för min egen skull att chatta därinne. Skrev till en kvinna litegrann, och hon bekräftade bara mig, på cyniskt MP vis, att min kille var inget att ha, efter att jag i grova ordalag berättat om varför jag var där. Jag vill inte bli cynisk. I min värld är kärlek fortfarande vackert, förbehållen en person = M.

Endast han finns i mina tankar, endast han är den jag vill ha. Kan inte tänka tanken att inte vara med M, samtidigt som det känns svårt att tänka tanken att vara med M. Allting är så dubbelt inom mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Allting känns ouppnåligt att jag en dag, kanske kan känna tillit till M, fastän jag på något sätt gör det.

Det är så dubbelt ... allting ..

Ledsen

Idag känner jag mig nere, och ledsen. Umgicks med min väninna hela dagen, vi var och käka och besökte hennes moster på Kungsholmen. Sen var vi tom på Engelen , och lyssna på musik och dansa lite. Det enda jag kunde tänka på var M, alla tankar på att överhuvudtaget låta en annan man än M titta på mig kändes motbjudande. Ändå försökte jag, att mingla, vara med. Jag satt nära min väninna, som jag var rädd bara någon kom i närheten av mig.

Min väninna hade varit finkänslig hela dagen, liksom jag på mitt sätt. Hon hade inte frågat något om M, och jag vågade inte berätta, vara till last. Jag har blivit lite avvaktande att prata om M, sedan min andra väninna blev så arg när jag förde min och M:s konflikt på tal. Hon är givetvis rädd om mig, och vill mitt bästa. Hon är som hon säger "medberoende till mig, och hatar att jag ska må dåligt av M". Denna andra väninna är inte så, utan det var mer av medkänsla hon inte förde M på tal. Jag kände mina ögon tåras av hennes finkänslighet, hennes absoluta fördomsfria sätt gentemot mig. Jag kände också att jag kanske inte ville prata om M?! Det är dubbelt, allting är dubbelt i mig.

Det är så tragiskt och sorgligt allting, sån kärlek jag har för M, som nästan känns som bortslängd. Jag vet intellektuellt att det inte är så, men det känns så, hur jag än försöker. Jag pratade med M i morse, han pratade på om sitt besök hos vännerna i NA, och jag försökte att lyssna engagerat, känslomässigt. Men det går inte, en känslomässig mur finns mellan oss, alla gånger M, alla svek M. Har etsat sig kvar i mig. Allting M säger, känns bara som fadd mjölk, som är på väg att bli sur. Som någon beskt i munnen, det känns fel. Och det känns fel att jag känner att det känns fel.

Det pågår ett ständigt krig i mig, en självplågande utdragen strid. Jag vågar inte kliva ett steg fram och lita på M, och jag vågar inte kliva ett steg ifrån M ! Jag är fast i det här in between, det är en nästan olidlig känsla att inte kunna ta något beslut. Jag räknar mig ju som en handlingskraftig kvinna, allt det är bara ett minne blott. Just nu är jag omskadad i mina grundvalar. Jag vet ingenting längre ... !!??

Jag ska försöka att vila i Tara ikväll, i hennes kärlek. Allting kanske är bättre, när jag väntat ut striden, när jag kan se alla skador jag eventuellt måste ta ställning till?!

Tara, beskydda mig, fyll mig med det du vet jag behöver. Och hjälp mig att gå när jag inte orkar själv.

Felanmälan

Här kan man anmäla en trasig gatubelysning! Var man kan anmäla krossad tillit?

Var kan man anmäla sig att man vill ha tillbaka hoppet, kärleken och tron på att tillliten går att reparera igen?

Jag vill gärna veta. Hela jag, hoppar upp och ner i den här känslomässig berg-o-dalbanan, och kan inte kliva av. Min kille har varit iväg och träffa några ifrån NA och fikat och snackat med dem. Inte vet jag om det stämmer?!

Men det verkar otroligt knäppt, av min kille att ljuga om det. Fastän jag vet inte, och det är det som gör så ont, rivande, som ett öppet sår, som vägrar läka. Att jag fullständigt tappat all tillit till min M. Fastän jag vill lita på honom, släppa taget. Så förmår jag inte. Jag håller fast vid förorätterna, och jag får ont i magen av allt det här.

Jag måste vakta, jag måste finnas 100% tillhands för mina egna ögon att se, registrera, varje andetag, varje steg, M tar. Jag känner mig som en 2000 talets Sherlock Holmes, där jag går fram. Hittar på eventuella anledningar för att han ljuger, eventuella scenarier han hamnar i som gör att han måste ljuga. Hur hans missbruk, påverkar honom? Vilken dag han är på i sin avgiftning?!

Jag känner att jag sätter upp murar, våran relation är allting förutom flödande, vacker, varm och inbjudande. Den är hård, cynisk, kontrollerande, nästan på gränsen till äcklig. Jag blir äcklad av mitt eget beteende, och får skuld att jag inte är snäll emot M som försöker så bra och fint nu. Som blir den där lilla snälla pojken som ska göra allting mamma säger till honom att göra. Jag känner mig inte alls komfortabel i den situationen. Det känns som jag fått ett till barn att att uppfostra.

Jag får hoppas att jag kan återfå tilliten, kärleken, medkänslan och hoppet. Även om det nu ser rätt mörkt ut. Om någon vet, så skriv gärna och berätta hur ni återfann tilliten, hoppet efter svek i Er relation!!

Googlade

På Glädje och fick upp den här. Stämmer ganska bra faktiskt, för det här var första dagen sen M klev 'på' som jag faktiskt upplevt lite glädje, sett ljuset någonstans i det här mörka.

Och det har inte med M, att göra. Konstigt va?! *ironi*. Jag kom iväg till Arbetsförmedlingen Globen Rehab, där jag gått nu sen i höstas när jag slutade min arbetsträning. Det har ju varit sisådär, först fick jag gå en kurs, AMS ni vet?! och sen fick jag göra intelligenstest, för de ville göra det för att de misstänkt mig ligga på en hög intelligens, vilket jag faktiskt gjorde ! Jag blev himla glad då, men den glädjen har ätits upp många gånger sen dess. Enligt Psykologen var jag en av de bästa dem testat där. Kanske inte säger mycket, men jag blev lite stolt iallafall!

Mötet var inte så avancerat som jag hade förväntat mig. Det var mer en avstämning av läget, som Kerstin (handläggare) sa. Alla förberedelser för att visa mig ifrån min bästa sida, var lite onödiga fastän Kerstin sa att jag såg piggare ut. Har fått reda på att vårdcentralen skriver inga remisser, där var jag i början på december. Hade jag inte behövt recept igår, hade jag i min enfald trott att de kanske höll på att jobba med mitt fall, samtalskontakt, psykologkontakt. Men icke, sånt måste man fixa själv. Kerstin var iallafall underbar, jag sa att hon kunde vara min samtalskontakt om hon hade tänkt på det när hon läste rekryteringsprogrammet istället för psykologisk inriktning. Kerstin blev glad att höra det. Hon tittar på mig på ett alldeles speciellt sätt, hon lyssnar, verkar intresserad rent av. Och hon är den som hjälpt mig mest när jag under hösten har varit under press.

Bara att gå på ett läkarbesök, kan för mig ta all min energi under en hel vecka. Bara för att jag ska be någon om hjälp, vara krånglig. När jag satt emot läkaren på vårdcentralen sist, kände jag spädbarnsgråt komma ur min strupe, sån där gråt som gör att jag inte kan andas, sådär förtvivlat litet. Det besöket jag hade på Gyn, för våldtagna kvinnor likadant. Fastän där hade jag lärt mig av erfarenheten, och skrivit ett brev till läkaren, (kvinnlig) innan mötet. Hon förstod exakt vad jag går igenom, hon har jobbat med våldtagna och utsatta kvinnor där i över 20 år. Jag går på mottagningen för det, och den remissen har faktiskt skickats i från vårdcentralen, men remiss till samtalskontakt går inte, sånt sköts av psyket. Herre min Gud, vilket otur!

Men Kerstin är inte så dum, hon går andra vägar, tråcklar sig förbi hindren som har lagts ut. Genom att utnyttja alla vägar, även dem jag inte kan. Hon har därför bokat in tid hos deras! egen psykolog på fredag åt mig. Jag har varit hos henne förut, men då diskuterade vi min ADHD-remiss som hon ville prata om. De som tar emot arbetskraft ifrån Rehab, vill oftast ha någon form av underlag på vilka problem deras anställda har. Och jag, jag har många. Jag är inskriven för utredning för ADHD. Den blev till efter min arbetsträning, där de noterade att jag ofta, har svårt med koncentration, ofta hoppar från ställe till ställe, -dräller omkring, kallar dem det-, jag har svårt med den röda tråden, jag är j-ligt stressad. De skrev det i sin bedömning och sen i höstas så läste jag en bok av Vanna Beckman Vuxna med ADHD Damp, och det stod i den att om man har ett barn som har någon form av neurologisk störning och dessutom har några problem själv, sök hjälp. Och det har jag, min son har AS. Jag ringde telefonnumret till Karolinska, och fick prata med en psykolog som direkt pratade med överläkaren, som satte mig i kö. Sådär står jag nu.

Så, allt har gått bra idag. Min kille har nästan inte upptagit alls så mycket utrymme i mitt huvud idag, och det är konstigt?! Jag fick ett mail där han skrev han skulle gå på möte ikväll! Vilket jag tror när jag verkligen hör det.

Jag gjorde förresten en liten fuling igår, jag var inne på MP, och började chatta med en kille där på msn, min hemliga som Lxxx. Det var en besk hämnd, det var inget allvarligt. Vi pratade om hans jobb i kanske 20 minuter. Jag fick hemskt dåligt samvete efter det. Speciellt som killen kom ifrån samma stad i Småland min kille bott i 15 år. Hur kunde jag pricks så .... fel !!??

Alla

hans förklaringar, hans sätt att försöka fånga mig blir liksom ett tragiskt

- Jaha ...

I mig, jag fylls av en apati, och orkar inte ens längre bli arg. Utan kvar finns bara ett uppgivet

- Jaha

Psyket

Lättad att iskylan lämnat oss, idag var det bara -5 grader på termometer. Mina lungor fryser när jag gick ut igår. Trappan upp till ytterdörren höll på att ta livet av mig. Dagens väder var mer humant. Köpte ett par stövlar också i Söndags efter mötet, tyvärr fick jag med mig 2 högerfötter hem, så imorgon måste de bytas.

I morgon stundar allvaret igen. Det är dagen jag ska besöka Arbetsförmedlingen Rehab, Globen för att få min dom. Fru Justicia syns omotiverat hård emot mig. Jag kan inte passas in i arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att jag inte har min medicinska behandling klar, enligt Försäkringskassan. Alltså, jag är inte tillräkligt frisk för att jag inte har påbörjad terapi. Jag har just nu en kristerapi som psyket erbjuder. Sist sa denna människa, socionom som blivit övertalig i psyket, -kan inte omplaceras?!, till mig på våran kristerapi;

- Men varför måste din kille ta droger, räcker det inte med metadon!!! rynkad panna, och bekymrad blick, nästan uppfodrande.

Och

- Men blandar han med alkohol eller heroin då? denna gång riktigt bekymrad, så tom jag nästan måste lugna.



Jag måste förklara, allting för henne. Hon är närmast dåligare stöd än jag själv skulle vara i mitt tillstånd för någon annan. Hon verkar inte förstå varför min kille använder droger, hon verkar inte förstå någonting om medberoende. Hon är närmast chockad, och så bekymrad att jag går närmast därifrån med en känsla av att ha varit till last för henne. Hon har så dålig timing, henne rörelser med ögonen ner på klockan, försynt så jag inte ska se, är så genomskinliga så jag vill nästan genast resa mig upp och gå därifrån. Hennes dolda gäspningar får mig att tappa tråden, kan inte ens gråta därinne, rädd att hon ska börja gråta själv då. Känner mig avstängd tillsammans med henne.

Hon är en överbliven rest ifrån gamla psykvården. Som inte fått något mer avancerat jobb än att stanna kvar och lyssna på patienter hon tröttnat på för länge sen, ända till hennes förtida pension om snart 3 år.

My 5 cent

Jag kan inte känna något för att gå dit. Jag känner ingen professionalism, inget engagemang, ingenting förutom att vänta på sin lönecheck. Jag leker med tanken på varför jag inte bara struntar i henne, och försöker ändå, låtsas att hon är bättre än hon är. Låtsas att hennes ointresse inte betyder något?

Men det gör det!
Det är ju i själva mötet med en annan människa, som förbehållslöst förstår, jag blir till. Hela jag formas ju av den jag genomför min terapi med. Att gå till henne är som en dålig kopia av min mamma, visserligen lite bättre. Men ska jag inte få mer?!

Att gå till henne i en riktig terapi, gör att jag hellre genomför någon form av exorcism inom katolska kyrkan eller nåt? Så omöjlig syns ekvationen mig och henne i någon längre tids terapi. Jag har haft andra terapeuter på samma ställe, en jag hade i 5 år, som var denna kvinnas exakta motsats. Hon var engagerad, läste mina böcker jag kom med på första sessionen, Att möte incestoffer i terapi, hon plöjde igenom den, kanske inte på en gång, men över tiden. Hon uppmande mig att säga till henne när hon var försenad, hon uppmanade mig att träna på henne, mina känslor jag så länge stängt inne. Precis samtidigt som min mamma dog, avslutades terapin med denna kvinna. Hon hade under tiden utbildat sig till psykoteraput, och hon var glad att hon fick ha mig som patient, hon tackade mig faktiskt.

Nästa var en ung lovande psykolog. Om jag vetat vad jag vet idag, då. Hade jag förstått att psykiatrin bara var genomgång för henne, hon var så lovande så hon fick snart ett nytt jobb. Nästa terapeut var mer intresserad av var jag arbetstränade än vad jag hade på hjärtat, tyger och färger var intressantare än mina problem. Hon frågade vilka priser vi hade, vad vi sydde, vilka ramar vi gjorde, hur jag trivdes och hur mycket hon tyckte om olika tavlor, och vilka 'hängningar' som passade bäst till olika målningar. Hon var kraftigt sjuk också, vilket gjorde att hon ställde in mer timmar än dem vi träffades. Hon var en aniiing bättre än den jag har nu, vilket inte förtäljer mycket.

Nästa är alltså, bekymmersocionomen. Hon som kommer göra mitt liv hårt om jag inte orkar sätta mig emot att jag inte får något ut av kontakten. Hur ska jag våga göra det? När jag riskerar att inte komma ut i arbete då, -något som verkligen är nödvändigt för mitt tillstånd?!

Usch, orkar inte med psykiatrin något mer ... !